Kulturpolitik - för vem?

Ur Teatertidningen nr 4/08


Ann-Sofie Köping – lektor vid Södertörns högskola och programansvarig för programmet Konst, kultur och ekonomi – undrar om kulturpolitiken verkligen ska reduceras till enbart ekonomi. Följ hennes resonemang om hur vi har hamnat där och vad som krävs för att vända utvecklingen.

Äntligen har kulturpolitiken blivit en het fråga. Det var länge sedan sist. Kanske är den inte lika het som under 1970-talet. Men den debatteras i media av olika slag och kantas till och med av små skandaler – utredare hoppar av i protest och huvudsekreteraren byts ut. Kulturarbetare är upprörda och startar en skuggutredning¹ och partierna i opposition gör sina. Även inom den regerande alliansen förekommer Moderaterna den offentliga utredningen med sitt kulturpolitiska program – Kulturen 2.0. Tidigare har kanske just kulturpolitiken varit den politiska fråga som enat större delen av det politiska fältet. Den har inte vållat någon större debatt – man har enats och stått bakom de kulturpolitiska mål som antogs 1974 och omformulerades 1996.² De flesta verkar dock överens om att det nu är dags att se över den svenska kulturpolitiken. Värderingar och strukturer i samhället har förändrats och kulturfältet står inför, eller upplever redan, problem. Informationsteknologin har förändrat många människors kulturvanor och publikens/besökarnas beteenden och önskemål. Globaliseringen ställer nya krav på den konstnärliga kvalitén och utbudet. Kulturarbetarnas arbetsförhållanden förändras och försämras, menar många. Det verkar onekligen ibland som att kulturpolitiken har reducerats till en ekonomisk fråga. Har vi råd med kultur? Vad får den kosta? Vilken nytta gör den? Och framförallt – vem ska betala? Frågor om yttrandefrihet, allas rätt till eget skapande, bildningssträvanden, kulturell mångfald och förnyelse samt internationellt kulturutbyte har ersatts med frågor om konstnärernas pension, finansieringsformer, bidrag, sponsring, donationer, samverkan med näringsliv, anställningsformer, a-kassa och entreprenörskap. Dessa frågor utgör förstås viktiga förutsättningar för ett rikt kulturliv, men ska verkligen kulturpolitiken reduceras till ekonomi? Är det publikantalet eller spelade föreställningar som bestämmer huruvida en föreställning eller en fri teatergrupp är bra eller inte? Vem bryr sig om innehållet i pjäsen eller vad som händer hos Robin och Nicolina under/efter skolföreställningen? Vad är det att vara människa idag och vilket slags samhälle vill vi leva i? Det är mera sällan som media fylls av existentiella frågor, det handlar mest om frågor av teknisk karaktär. Hur handskas vi med resurser? Hur räknar vi beläggning och biljettintäkter? Hur skär vi ner? Hur är vi effektiva? Hur konsumerar vi?

Resultat framför innehåll

Kulturen är inte ensam om att mätas utifrån sina »resultat« (som de flesta är ganska eniga om är svåra att mäta). Till och med politikerna själva mäts utifrån hur väl de lyckas med sin politik i mått som nya jobb, ekonomisk tillväxt, statskassans storlek, vårdköer med mera.³ Kanske är det inte så konstigt att frågor om hur kultursektorn använder sina pengar blir viktigare än varför vi behöver kultur och vad vi ska ha den till. Politikerna vill visa att de har kontroll på vart skattepengarna tar vägen. Då är det svårt att motivera satsningar på mer experimentella kulturyttringar, som kanske till och med misslyckas. Det leder till att administrationen, marknadsföringen och verksamhetsberättelsen blir lika viktig som verksamheten själv. Det var redan under 1980-talet som den så kallade New Public Management-rörelsen (NPM) gjorde sitt intåg i de offentliga organisationerna.⁴ Tanken inom denna rörelse var, något förenklat, att det privata näringslivet är bättre på ekonomi, det vill säga att hushålla med knappa resurser och därför bör alla offentliga institutioner låta sig inspireras av hur man leder och styr företag. Det handlar till exempel om att utveckla styr- och informationssystem som leder till ökad insyn och möjligheter att mäta både finansiella och icke-finansiella resultat i form av olika nyckeltal. Huruvida dessa nyckeltal verkligen mäter det de ska mäta och om de är jämförbara med varandra kan man diskutera. Inom kultursektorn har det främst varit Kulturrådet som stått för statistiken i form av till exempel bidragsstorlek i förhållande till antal besökare, men det behövs flera typer av nyckeltal i framtiden. Det vittnar inte minst den DN-debatt som förts om teaterns kris under våren/sommaren 2008. I ett antal inlägg har diskussionen om huruvida en beläggning på 77% för Dramaten utgör en kris och om den siffran säger något om teaterns kvalitet. Elisabeth Lindfors efterfrågar exempelvis en statistik som bygger på biljettförsäljning i förhållande till kvalitet. Ett annat exempel på hur man kan mäta kultur utgjorde nationalekonomen Lisbeth Lindeborgs (ibland kritiserade) analys. Hon menade att för varje satsad krona på kultur får samhället tre tillbaka i form av olika intäkter på till exempel service och kommunikationer. Detta är något som framförallt regionerna har tagit fasta på. För att skapa en levande bygd och region ser man kultur och upplevelser som både en inkomstkälla – en näring, och som arbetstillfällen – en tillväxtmotor.

Hur fri är kulturen?

Målstyrning är ett annat NPM-fenomen som de flesta kulturorganisationer har vant sig vid. Regleringsbrev eller olika fonders ansökningsdirektiv har tydligt stipulerat vilka typer av verksamheter man bör »satsa på« för att få fortsatt eller nytt stöd. Inom kultursektorn har det utvecklats strategier för hur man skriver ansökningar för att uppfylla bidragsgivarnas målformuleringar. Kanske fanns det en tid då man kunde »göra vad man ville« med de bidrag man fått, men idag ska de redovisas grundligt, ofta enligt uppgjorda mallar. Man kan ifrågasätta kulturens »frihet«. Att politikerna skulle verka på armslängds avstånd blir även det svårare att försvara. Kanske är inte längre staten en garant för en fri kultursektor? Är marknaden friare? En intressant förändring som jag tycker mig se i samhället i dag kan exemplifieras av att många studenter vid Södertörns högskola, som läser kultur- och designpolitik, anser att kulturorganisationer som är beroende av statliga bidrag är mindre fria än de som överlever på marknadens villkor. Den nya generationen tänker annorlunda. Är sponsring, donationer och samverkan med näringslivet lösningen på kulturorganisationers och kulturarbetares brist på pengar och frihet? En del politiker, debattörer och forskare verkar anse det, andra är skeptiska.

Ifrågasatt mål

Det kulturpolitiska mål som kanske väckt mest uppmärksamhet (de övriga är mer allmängiltiga och opolitiska) är målet att kulturpolitiken ska »främja kulturell mångfald, konstnärlig förnyelse och kvalitet och därigenom motverka kommersialismens negativa verkningar.« Det är den sista formuleringen som kan skapa huvudbry. I flera århundraden har konsten setts både som en samhällskritiker och en förvaltare. Den franske sociologen Pierre Bourdieu menade att kulturfältet kännetecknas av ett förnekande av (den monetära) ekonomin. Konstens uppgift är snarast att utmana och motverka de ekonomiska krafterna och det ekonomiska tänkandet i samhället. Därför är det också viktigt att vara obunden av dem. Men kulturfältet utvecklar även en egen ekonomi i form av symboliskt och kulturellt kapital. Detta kapital är ett sorts förtroendekapital eller »rykte« som kulturarbetaren eller kulturorganisationen åtnjuter genom att man på kulturfältet står för någon form av kvalitet och gärna avantgardism. Detta kapital kan småningom även ge en monetär utdelning – menar Bourdieu. Det är också ett kapital som kan förloras väldigt snabbt. Att kända skådespelare deltar i TV-reklam skulle för några år sedan ha varit en omöjlighet. Det skulle vara ett säkert sätt att förlora en del av sitt kulturella kapital. Man skulle förknippas med kommersialism och inte med högkvalitativ skådespelarkonst. Så även om man skulle »skratta hela vägen till banken« skulle det kulturella kontot urholkas.

Konsten och näringslivet

Idag är det inte lika självklart att konsten bör förneka ekonomin. Speciellt inte inom musikbranschen och filmbranschen. Och framförallt inte hos den yngre generationen. Man lever i ett ekonomiskt och samhälleligt klimat där man inte definierar »kommersialismens negativa verkningar« likadant som 1996. Tvärtom är det nu så att Kulturrådet (som väl borde vara de som motverkar kommersialismens negativa verkningar) kritiseras för att de inte ger bidrag till konstnärlig förnyelse ⁵utan enbart till redan etablerade organisationer. Och politikerna uppmanar konstnärer att söka samarbeten med näringslivet. Det gjorde den socialdemokratiska utbildnings- och kulturministern och det gör den nuvarande allians regeringen. Även många kommuner sätter sin tilltro till samarbeten med näringslivet. Till exempel vill Stockholms kommun bilda en fond för kulturell och konstnärlig förnyelse genom att bland annat utveckla ett bonussystem som ska belöna samarbeten mellan kultur och näringsliv. Helt säkert behövs det olika typer av incitament för att få till stånd dylika samarbeten. Såväl näringslivet som kultursektorn saknar vana att samarbeta med varandra. Dessutom tenderar den del av näringslivet som vill samarbeta med kulturen att vända sig till etablerade och traditionella kulturyttringar och inte till experimentell konstnärlig förnyelse. Det är en ekvation som är svår att få att gå ihop. Det man kan anta är att framtiden kommer att innebära att kulturorganisationer av olika slag i allt större utsträckning måste hitta flera bidragsgivare och skapa nya partnerskap för att trygga sin verksamhet. Det innebär att kunskaper i ekonomi, marknadsföring, ledarskap och entreprenörskap på ett eller annat sätt kommer att behövas i ännu större utsträckning inom kultursektorn. Kanske i form av konsulter och agenter eller »arts managers«.

Upplevelseindustrin

Att idag tala om kultursektorn kan vara vanskligt. Var börjar den och var slutar den? Vem, vilka utgör kultursektorn? Kultureliten är tämligen liten och har kanske inte så stor genomslagskraft som den haft tidigare. Begrepp som finkultur och populärkultur används fortfarande, men de håller delvis på att förlora sin betydelse. Symfoniorkestrar gör konserter med pop- och rockartister (eller är det tvärtom?) och skådespelare kan alternera mellan Hamlet och lättsmälta underhållningsfilmer, för att ge några exempel. Ett nytt begrepp har sedan några år tillbaka lanserats av KK-stiftelsen, nämligen upplevelseindustrin. Internationellt talar man om kreativa industrier. I en EU-rapport från 2006 delar man upp kultursektorn i konstnärliga verksamheter (bildkonst, scenkonst, kulturarv), kulturindustri (film, video, TV, radio, TV-spel, musik, litteratur, press och förlagsverksamhet) samt besläktade industrier (mobiltelefonbranschen, tillverkare av MP3-spelare och datorer). Sammantaget menar man att denna sektor tillhör den ekonomiskt snabbast växande i Europa. Den har alltså blivit en ekonomisk maktfaktor att räkna med. Det är en ny situation för kultursektorn att förhålla sig till. Det kanske inte är kärnan av kultursektorns konstnärliga verksamheter som står för det ekonomiska inslaget, utan framförallt kulturindustrin. Men kulturindustrin skulle knappast överleva utan experimenterande teater, litteratur och musik. De befruktar varandra. Många är de ungdomar som hört storslagen orkestermusik på sina TV-spel utan att reflektera över vem som spelar och hur. När sedan Kungliga Filharmoniska Orkestern i Stockholm gav konserter med TV-spelsmusik sålde biljetterna slut i rekordfart och orkestern mötte en helt ny publik. Det var en »kick« för såväl publik som musiker. För musikernas del var kanske inte musiken i sig så storslagen eller konstnärligt utmanande – men konserten och publiken blev ett minne för livet.

En del av samhället

Det är viktigt att konsten och kulturen genomsyrar hela samhället och inte bara välutbildade kvinnor i femtioårsåldern. I enlighet med de kulturpolitiska målen ska kulturen vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft i samhället. Som kraft ska den balansera andra krafter och den ska stå i och inte utanför samhället i stort. Vilket är då »samhället«. Inte ens det är en enkel fråga att svara på. Det kan delas upp i många olika delar. Ett sätt att göra det är att tala om den offentliga sektorn, det privata näringslivet (eller marknaden) och civilsamhället (som ibland fått namnet den tredje sektorn). Det som är utmärkande för kulturfältet är att det verkar inom samtliga sektorer och därför är så svårt att placera. Man kan tala om offentligt stödd kultur, privatfinansierad kultur och ideell kultur. Men sanningen att säga så befinner sig de flesta kulturprojekt i alla sektorer samtidigt. De bekostas av ideella krafter – alltifrån skådespelare som inte tar betalt för repetitionstid till bidrag och biljettintäkter till att de tar betalt från sina besökare och får olika typer av offentliga stöd. Det är svårt att placera in kulturen i ett fack. Samtidigt är det just det som man måste göra för att synliggöra den. Men det är svårt att generalisera. Förutsättningarna för en teaterföreställning på Dramaten kan knappast jämföras med förutsättningarna för en teaterföreställning på Teater Galeasen, eller en mindre landsortsteater. Ändå är det just det som sker i kulturpolitiken. Och då de offentliga pengarna inte räcker till ropar man efter privata pengar eller ideella krafter. Det är knappast fel att göra det. Till exempel var näringslivet och borgarklassen en mycket viktig part i symfoniorkestrarnas och den instrumentala musikens framväxt och utan ideella eldsjälar i form av såväl arbetskraft som mecenater, så hade vi gått miste om många konstskatter. Utmaningen för dagens kultursektor och dagens politiker är kanske att tänka både och – eller alla tre.

God jordmån

Arne Ruth beskriver i sin rapport »Den nordiska femklövern« den tyske författaren Enzensbergers kulturekologi. Han beskriver vikten av mångfald och att skydda och vårda kulturen. Om man vill fullfölja metaforen skulle man kunna säga att för att odla krävs det en god jordmån (ett samhälle som tar emot de frön som kulturen sår), en publik som skördar, finansiärer som gödslar, och gamla växtdelar (föreställningarna) som komposteras till ny mull. Marknaden har en tendens att likrikta och förenkla. Jag tror att det är viktigt att kulturpolitiken får en större roll i samhället än den haft de senaste 20 åren. Kulturens kraft ska genomsyra hela samhället och politikerna måste ta ansvar för att se till att den kulturella jordmånen får den näring den behöver. Det räcker inte med enbart offentliga stöd och samarbeten med näringslivet, det bör även finnas utrymme och möjlighet för stiftelser, donatorer och ideella krafter att understödja kultursektorn. Det är politikernas sak att skapa strukturer och förutsättningar som underlättar en sådan utveckling. Det finns många olika perspektiv på kulturen; levebröd, tillväxtfaktor, industri, »onyttighet« eller mänsklig rättighet.⁶ Utmaningen är att tillåta alla perspektiv att leva och utvecklas utan att något behöver utesluta det andra.

1. http:// www.skuggutredningen.se
2. http://www.regeringen.se/sb/d/1897
3. Se Leif Lewins artikel i DN 2008-02-10.
4. Se t ex Rolf Lind (1996): Moderna myndigheter eller Roland Almqvist (2006): New Public Management: om konkurrensutsättning, kontrakt och kontroll.
5. Se http://www.kulturradet.se
6. Se ”Den ofrivillige företagaren”. http://www.framtidenskultur.se

Foto: Henry Lundholm

Ann-Sofie Köping

Publicerad: 2008-11-04

Köp Teatertidningen
Läs mer om Teatertidningen i katalogen
Fler artiklar knutna till Teatertidningen
Fler tidskrifter i kategori DANS, FILM, TEATER & UTSTÄLLNINGAR