Teaterforum 4, 2008

KRITIK
(av grekiskans kritike; bedömandets konst
och latinets criticus; smak- och konstdomare)
Jag tror, att det i konstnärens natur alltid finns inbyggt att gå vidare och en längtan att utvecklas i sin konst. Detta oavsett om man sysslar med teater eller någon annan konstform och oavsett om man sysslar med sin konst på professionell basis eller amatörbasis.
Vi måste i denna viktiga utveckling ta hjälp av varandra. Vi måste helt enkelt kritisera och låta oss kritiseras. Men inte destruktivt ”sänka” varandra, leta fel för sakens skull och göra varandra ledsna, utan vara konstruktiva, bygga upp och utveckla varandra. Ordet kritik ska alltid kunna bytas ut mot ordet hjälp. Vi bör ge kritik så att det uppfattas som hjälp och ta emot kritik med tanken att den utdelas som en hjälp för oss. Men då vi ger och tar emot denna kritik har vi ibland inte ens språket till förfogande. Vi har tydligen svårt att tala om teater och ha ett språk för konstruktiv kritik. Det är lätt att bli vag och ”flummig” men teaterkonsten är ju konkret och handfast och mycket av ett hantverk. Att alltid vara översvallande positiv till allt man ser, hjälper inte långt. Allan Edvall, en av våra största skådespelare, var verkligen briljant i sin egen konst. Som teaterpedagog var han emellertid sämre. Han gjorde ett jobb på scenskolan där han i princip tyckte att allt var bra, och alla eleverna var fulländade redan från början. Detta förhållningssätt hjälpte dem dock inte mycket i deras utveckling.

I somras var jag på NEATA-festivalen i Riga som var en stor upplevelse med många fina föreställningar (inte minst den svenska uppsättningen av ”Fröken Julie” från teater_apa i Lund). Men vid utvärderingarna av festivalens pjäser som leddes av en teaterkritiker och en professionell regissör var det mesta entydigt, dvs det allra mesta i allt det vi såg ansågs vara bra, vilket det naturligtvis inte var. En grupp sänktes ordentligt, så att de inblandade blev ordentligt ledsna.
Kring utomordentliga föreställningar som Estlands ”Beyond The Sea”, en varm, välspelad föreställning med goda rollporträtt och utomordentlig närvaro och samspel, eller Färöarnas ”Othello”, som var fantasifull och vacker och gav prov på många goda regiidéer med en stor inblandning av dans, hade kritikerna svårt att peka på vad det var som gjorde dessa föreställningar till höjdpunkter hos de flesta. Man konstaterade att de var bra, inte mycket mer.
Också i samtalen mellan festivaldeltagarna, så vitt jag kunde uppfatta, talades inte tillräckligt om uppsättningarna och vad man kunde lära sig av dem. Naturligtvis är det viktigt att personer från olika länder kommer samman och lär känna varandra, men det är dock teatern vi har gemensamt och föreställningarna gav verkligen inspiration till att diskutera just teater, att få lärdom och att ge lärdom. Då jag nämner NEATA-festivalen måste jag tacka arrangörerna för deras stora hängivenhet och engagemang. Man kunde verkligen förstå hur mycket arbete som låg bakom anordnandet av en sådan stor internationell festival.
Våra egna tidningsteaterkritiker tycker jag också lämnar mycket att önska. Många gånger, åtminstone i landsortspressen, refereras bara föreställningarna (så kom den skådespelaren in och sa så och så, och då skrattade publiken osv). Eller också möter man kritiker som vill framhäva sig själva, och tala om hur mycket de kan och vet. Eller också staplar de tarvligheter på varandra.

Sällan, dock finns flera undantag, kan man lära sig något av recensionerna. Jag tycker även att det saknas en konstruktiv kulturdebatt i landet. Nu när institutionerna går på knä och får skära ner på personal, när arbetslösheten ökar, främst hos unga kvinnliga skådespelare och artister, när teaterkonsten uttunnas är det för det mesta knäpp tyst på kultursidorna. Jag tycker dessutom att det är märkligt med så mycken begåvning som det finns hos välutbildade teatermänniskor, att inte fler ägnar sig åt amatörteater. Som pedagoger och regissörer, men också skådespelare musiker osv. Återigen ser man prov på de vattentäta skott som finns mellan amatörteatern och den professionella teatern. Vad gäller samarbeten mellan professionella och amatörer, är Finland verkligen ett föregångsland, och jag förstår inte varför vi inte kan samarbeta på samma sätt som i Finland. Var finns hindren?

Nu börjar ett nytt verksamhetsår för våra föreningar. Nya repetitioner, nya föreställningar, ny gemenskap i teaterns underbara värld där jag hoppas att grupperna kan gå vidare och utvecklas bl.a. genom att kritisera varandra.

Örjan Herlitz

Publicerad: 2008-10-29

Köp Teaterforum
Läs mer om Teaterforum i katalogen
Fler artiklar knutna till Teaterforum
Fler tidskrifter i kategori DANS, FILM, TEATER & UTSTÄLLNINGAR
Fler tidskrifter i kategori MEDLEMSTIDSKRIFT