Tyckt om tidskrifter

Tidningar som King, Moore och Slitz uppvisar alla minussiffror i senaste statistiken från Orvesto. Likaså affärspressen, som har en övervägande manlig läsekrets. För titlar som Affärsvärlden och Privata affärer och deras konkurrenter blinkar minussiffrorna.

Men det är inte så att män generellt beslutat att läsa mindre, det finns nämligen en manlig genre som rusar rakt uppåt i tidskriftssverige: Historiska alster.

Premiärnumret innehåller ett dussin gedigna texter som fungerar som ett slags ledarstick och föreläsning på samma gång. Det är mycket Centralasien och mycket Afrika, men bäst är kanske Pierre Rimberts text om den nyliberala myt som säger att man inte kan omfördela välstånd genom att höja skatterna. En provokation med substans.

Dessvärre är några av översättningarna i premiärnumret i sina värsta stunder också provocerande. Men det går ju att bättra.

Ulf Olsson och Thomas Götselius har redigerat boken (jag är glad över urvalet men saknar likväl några stjärnartiklar, om Blanchot, om Deleuze). Här finns Foucualts svar på frågan "Vad är upplysning?" och här finns studien av Flaubert ganska skumma haveri Sankt Antonius frestelse. Foucault polemiserar med psykoanalysen om Sofokles skådespel Kung Oidipus och ställer frågan "Vad är en författare?". Det begreppet spelar en roll långt bortom den förslappade intimsfären av fadda amelior. "Författarnamnet är inte ett egennamn som andra".
Här finns också några moderna klassiker - Magrittestudien "Detta är inte en pipa" och den formidabla inledningen till Orden och tingen som för läsaren in i Velàzquez mästerverk Las Meninas. Är man som undertecknad sedan decennier hjälplöst förhäxad av den målningen får man faktiskt nu två tillfällen att läsa Foucaults belysning av den - dels i nämnda antologi och dels som nyöversatt i senaste numret av Psykoanalytisk Tid/skrift (22-23) som är mycket rikt utrustat (inte bara av Foucault utan också av Thomas Karlsohn och Björn Billing om idéhistorikern Norbert Elias respektive arkitekten Adolf Loos ).

– Le Monde diplomatique är som Kalle Ankas pocket för engagerade vuxna. Analyserna i tidskriften håller tiden. Sedan år 2000 har tidskriften konstant varnat för finanskrisen, säger Otto Bruun.

– I Sverige har kulturtidskrifter ingen status. De finns, de är många, kanske bra, men de har ingen spridning. Kulturtidskriftsmarknaden är svag, den köpstarka medelklassen nöjer sig med Dagens Nyheter och livstilsmagasin.

Idealet när man jobbar med kulturtidskrifter är att det ska uppstå möten mellan olika slags verklighetsbeskrivningar. Konst, litteratur, analys, agitation samverkar, samspråkar, samåker.

Men sånt uppstår bara ibland. Ett eminent exempel är Göteborgsbaserade klassikern Ord och bilds nya nummer på temat ”arbetsliv” (3/2008).

Tidskriften Form berättar i senaste numret att skolämnet arkitektur och design nu har blivit det fjärde största i den norska läroplanen. Spik, plywood och sandpapper i all ära. Utöver vanlig slöjdundervisning fokuserar Norge sedan 90-talet även på konsumentkritik, hållbarhet och egen design – eleverna gör ritningar, bygger modeller och lär sig se produkter i en större kontext.

Jag öppnar nya numret av Bang med en viss förväntan. Den nya chefredaktören Lawen Mohtadi har tidigare arbetat bland annat med favorittidskriften Slut, och jag hoppas att lite av uppkäftigheten, kompromisslösheten och intersektionalitetsanalysen nu ska hitta in i storasystern Bang.

Vissa förväntningar infrias i numret, men det ger trots allt ett mindre självsäkert och mera prövande intryck.