Queer kanske ska vara det som skaver

Intervju med Tiina Rosenberg ur Astra Nova nr 2-3/08


Astra Nova träffade Tiina Rosenberg i Lund och pratade mycket vänster och höger. Om hur vänster-höger orientering blir stötestenar som är svåra att kringgå i feministisk politik. ”Där går feministerna åt olika håll”, säger Rosenberg som idag över huvudtaget inte tror på ett enat feministiskt parti. Själv har hon insett att queerfrågor inte kan drivas i politiken – de hör hemma i den sociala rörelsen.

I de små utrymmena där Centrum för genusvetenskap håller till i Lund är den första dörren man stöter på försedd med Tiina Rosenbergs namn och en regnbågsflagga. Finlandsfödda Tiina Rosenberg som idag är en av Sveriges mest synliga och kända feminister och den främsta auktoriteten på queerfeminism. Då en lång och smärt kvinna med karaktäristiskt snaggat hår stiger in är det lätt att känna igen henne. Som hon själv säger: hon är en
vandrande reklampelare för feminism och queerfrågor.

Tiina Rosenberg har skrivit böcker om bland annat queerteori och deltagit i en mängd publikationer, hon var en av grundarna till det feministiska partiet Feministiskt initiativ i Sverige 2005, hon har utvecklat genusutbildningen i Lund och är också docent i teatervetenskap vid Stockholms universitet. Många järn i elden. Den här arbetsdagen började klockan sju och dagen är heller inte slut med intervjun nu sen eftermiddag.

Från Helsingforsförort till Sverige

Tiina Rosenberg växte upp i östra Helsingfors i Gårdsbacka. Hon skrattar då hon söker efter motsvarigheter i Stockholm och Sverige för att beskriva höghusförorten med bara grått och betong för svenska fotografen Tobias. Hon bodde däremot inte så länge i vare sig Gårdsbacka eller Finland, veckan efter att ha skrivit studenten 1977 reste hon till Tyskland och har sedan
dess bott utomlands. Hon har bott i Sverige i snart 30 år och det har blivit hennes andra hemland. Finland beskriver hon som sitt barndomsland, men understryker att hon ändå ser sig själv som finsk.

– Jag är väldigt påverkad av det svenska men jag uppfattar mig som finsk. Den kulturella tillhörigheten är tydligt finsk. Men även om jag är väldigt influerad av det svenska och tycker väldigt mycket om Sverige genom de här åren så har jag ju enligt egen åsikt inte blivit svensk. Nu är det ju många i Finland som uppfattar mig som väldigt svensk till sättet. Det kanske är en perspektivfråga, lite beroende på vem som betraktar det hela.

Vem som betraktar ja. Själv är jag finlandssvensk från Östnyland, nyss inflyttad till södra Sverige. Efter att ha bott här i tre månader känner och ser jag fortfarande skillnader i ett rätt klart ljus. Ett svenskt sätt att tala och vara i motljus av det finländska. Här handlar det också om att etablera en annan slags kontakt till dem man pratar med, det finns ett annat slag av respons. I mina ögon är Tiina Rosenberg väldigt svensk. Intonation, ordval, sättet att uttrycka sig. I något skede ringer telefonen och hon svarar på finska – annat tonläge, hon talar snabbare och med ens känns det väldigt välbekant, en tanke far genom mitt huvud, jag undrar om vårt samtal varit annorlunda ifall vi hade pratat finska, ifall berättelsen då hade fått
en annan vinkling i förhållande till det svenska.

Men feminismen då, när kom den in i bilden? Att vara feminist var till en början inte någon självklarhet för den unga vänstersinnade Rosenberg.

– I den gamla vänsterrörelsen i Finland uppfattades feminism som borgerligt. Jag var länge tveksam till om man kan lyfta fram könsfrågan till en specifik fråga, men sedan, i övre tonåren, bestämde jag mig för att ta den risken, säger hon och ler.

Efter några år i olika städer i Tyskland, där hon också höll sitt första feministiska föredrag om socialistisk feminism, flyttade hon till Sverige. Att det är just där hon bosatte sig har spelat en viktig roll i hennes personliga utveckling, inte minst feministiskt. Då hon kom till Stockholm
identifierade hon sig som en kulturperson, hon skulle ju studera teater och film och engagerade sig främst i kulturfrågor. Hela tiden fanns feminismen med även om engagemanget gick i vågor. Men under sent 80-tal och tidigt 90-tal kände hon att det var dags att engagera sig mer. Samtidigt kom det in nya strömningar i feminismen i Sverige.

– Då kom tidskriften Bang till, då började nya generationer av mediefeminister göra sig gällande. Man började få en slags breddad och mer tillgäng bild av feministiskt engagemang. Jag hade ju mitt gamla engagemang men hade hållit på med studier och småbarnsfamiljeliv, men då kände jag att det började rycka i de här nerverna igen att nu måste man göra något. På den vägen är det.

Det som hon framför allt applåderade var den antirasistiska och queerinriktade feminismen som gjorde sitt intåg under 90-talet och överlag gjorde feminismen mer inkluderande. 2000-talet förde med sig en feminist-hype i Sverige där det blev politiskt inkorrekt att inte kalla sig
feminist. Politiker från vänster till höger kallade sig feminister, bland dem som bekant även statsminister Göran Persson. I den här vågen lanserades Feministiskt initiativ (Fi) 2005, partiet som skulle ena feminister över partigränserna. Gudrun Schyman satt vid rodret och Tiina Rosenberg var en av frontfigurerna. Under månaderna som följde skrev medierna om interna motsättningar och avhopp och efter att själv ha blivit utsatt för ett mediedrev avgick hon ett halvår efter lanseringen av Fi. I riksdagsvalet 2006 fick Feministiskt initiativ ett stöd på under en procent och sedan blev det tyst kring partiet. Nu kommer Fi eventuellt att ställa upp i val igen, beslut om det tas på en extrakongress i början av maj.

Vänster och marknadsliberalism krockar

Men det sker utan Tiina Rosenberg. Ett har hon klart för sig: hon ska inte ha något att göra med politiska partier. Hon konstaterar att ett feministiskt parti är långt ifrån ett oproblematiskt företag. Hon ser också helt annorlunda på möjligheten att ha ett feministiskt parti än hon gjorde 2005.

– Jag tycker personligen att en ganska stor fråga är feminismens vänster-höger skala därför att den marknadsliberala feminismen inte riktigt står inne på samma tradition av solidaritet som den vänsterinriktade feminismen gör. Båda sidorna tycker jag har ju kunnat göra politik av både jämställdhet och mångfald, men jag tycker ändå att det finns ganska rejäla skillnader gällande grundläggande fördelningsfrågor, det som framför allt har med den nyliberala marknadspolitiken att göra. Och där finns en väldigt tydlig skiljelinje, där måste man faktiskt se att där går feministerna åt olika håll. Det kan man inte blunda för.

Är det alls möjligt att driva ett feministiskt politiskt parti?

– Det är en mycket svår fråga. Jag tror inte man kan komma förbi vänster-högerskalan. All min erfarenhet säger att det inte funkar.

– Är man för en högervriden ekonomisk politik också som feminist, då kan man inte ena sig med feministisk vänster, det går inte. Man kan ena sig kring många saker, kvinnolöner, våld mot kvinnor, men kring den ekonomiska politiken tror jag det är svårt att hitta lösningar. Alltså svaret är nej, jag tror inte på det.

Tiina Rosenberg ser också Fi som en indikator på hur långt feminismen kan nå politiskt. Så länge den är integrerad i traditionella partistrukturer kan den nå rätt långt, men då den blev en egen partipolitisk rörelse kom en tydlig backlash.

– Då var det väldigt tydligt att feminismen hade gått för långt och hade för höga anspråk. Jag tror nog feminismen har utrymme om feminismen håller sig på mattan, för att uttrycka sig lite krasst.

Gästspelet i politiken klargjorde också hur starkt hon står vänsterut politiskt.

– Det socialistiska satt ju mycket djupare i mig än vad jag själv ens mindes. Jag hade alltid tyckt det var så självklart att jag inte behövde tänka på det men när den här frågan om politikens vänster-högerskala kom på tal så inte är det högerskalan jag skulle ställa upp på.

Queer och politik

En annan insikt som Fi gav är hur stort gapet är mellan politik och sociala rörelser. Idag säger hon att hon överhuvudtaget borde ha hållit sig borta från partipolitik. Även om det gav en överblick och inblick som hon inte hade tidigare.

– Absolut, jag fick en överblick och en inblick och det är verkligen tack men nej tack!

– Det är i de sociala rörelserna med tidskrifter och möten och stora sammankomster, där finns folk som för de viktiga och stora diskussionerna. Det gör man inte i partipolitiken, där arbetar man pragmatiskt med konkreta politiska frågor som man kan göra politik av.

Tiina Rosenberg engagerades inom Fi för att driva homo-, bi- och transfrågor (hbt) och gjorde det med kraft vilket inte gillades av alla inom partiet. Överhuvudtaget konstaterar hon nu att queerfrågor inte hör hemma i mainstreampolitik.

– Feministisk politik är för mig radikal sexual- och könspolitik. Men jag upptäckte att queerfrågor i någon slags mainstreampolitik inte funkar, det kan vi bara glömma. Så mycket har ju jag förstått att de tillhör den sociala rörelsen.

Queer för in många av de förbjudna frågorna i feminismen och frågan är om tiden någon gång blir mogen för att behandla queerfrågor också politiskt.

– Svårt att veta, kanske inte. Det kanske ska vara så att queer förblir det här störande momentet som ibland ska puttas ut och ibland tar man det till sig. Det kanske är lika bra att det är något som skaver.

Idag ser hon igen tecken på queeraktivism efter tystnaden som följde på turbulensen kring Fi. Själv är hon tillbaka i den sociala rörelsen, som arbetar för förändringar i samhället och att påverka politiska processer utan att vara en del av politiska partier, och det är där hon känner att hon har både möjligheten, friheten och kanalerna för att driva de frågor hon känner är viktiga.

Då jag undrar vilka frågor det är som står högst på agendan för tillfället blir svaret däremot inte någon feministisk eller queer fråga.

– Den viktigaste frågan är nyliberalismens snara slut, som har utarmat hela välfärdsstaten. Den här absoluta högervridningen gör ju att vi politiskt sett vandrar på en väldigt ödesdiger väg. Och det som jag tycker är det allra värsta är att varje gång man skär ner på något så talar man om att det var alldeles nödvändigt att göra detta. I svensk politik måste privatiseringen stoppas, den här tvångsprivatiseringen och hela den här frimarknadsfundamentalismen. Nu är det inte primärt en feministisk eller queer fråga, även om de hela tiden också är aktuella, utan nu är faktiskt vänster-högerfrågan mycket starkare. Nu när vi har en borgerlig högerregering som håller på förstör så mycket här i Sverige så tycker jag en mer eller mindre samlad vänster måste göra något åt allt detta.

Är det något på gång just nu?

– Det är ju det som bekymrar mig för närvarande faktiskt. Jag har intrycket att vänsterfältet ligger väldigt splittrat. Jag vet ju att folk jobbar, men vi har fått ett dåligt självförtroende och med den här väldigt exekutiva regeringen så blir många osäkra och många börjar också fundera att kanske det ändå är en del bra grejer de gör, även om det inte är det. Politiskt
sett är det ingen riktigt bra tid.

Under sina år i Sverige har hon hela tiden hållit ett öga på vad som sker i Finland. Att vänstern står inför utmaningar gäller enligt Rosenberg inte minst här.

– Jag ser finsk vänsterpolitik som väldigt gubbig, sådan där äijä-politik. Jag tycker den finska vänstern har en enorm utmaning om den ska fräscha upp sig, bli feministisk och mer mångfaldsinriktad.

Tina Nyfors

fotnot:

Queer: Ett kritiskt forhållningssatt till det normativa och i synnerhet det heteronormativa. (Rosenberg 2002)

Lästips:
Tiina Rosenbergs kolumn ”Om queerfeministisk politik” i den nordiska queertiskriften Trikster.
Äga rum (Tiden, 2008) av Johanna Palmström och Moa Elf Karlén


Publicerad: 2008-09-09

Köp Astra
Läs mer om Astra i katalogen
Fler artiklar knutna till Astra
Fler tidskrifter i kategori GENUS
Fler tidskrifter i kategori ALLMÄNNA