Reportage från Ingenmansland

Ur Astra Nova nr 2-3/08


Jag skulle gärna vilja vara bara svensk. Eller bara finsk. Helst både och. Men nu är jag varken eller. Jag är svensk med finskt namn och finskt påbrå, men jag kan inte ett ord finska. Det gör att jag känt mig fast i ett konstigt ingenmansland, där jag inte riktigt vetat vad jag varit. Eller vem jag varit. Men nu, nu tror jag att jag vet.

Oktoberregnet vräker ner över London. Torkarbladen behöver bytas. Det ringer i mobilen. Jag hör den knappt över motorljudet från vår krånglande bil. Jag hittar en smal lucka mellan två parkerade bilar, vid kyrkan uppe på Richmond Hill. Jag svär tyst över de smala engelska gatorna som gör bilkörningen så svår. Går det att komma sig in i luckan? Jag prövar. Telefonen fortsätter ringa, signalen ökar i styrka, Astrid måste ha lekt med inställningarna igen.

Bilen bakom tutar frenetiskt när jag inser mig besegrad och tar om min parkering från början. Astrid och Elsa skrattar i baksätet och telefonen tystnar. Elsa är som vanligt sen till skolan och vi ska just kasta oss ur bilen när telefonen ringer igen. OK då. Jag tar den. Pappas röst låter lite konstig, men trygg och han frågar hur det är. ”Jorå. Det knallar och går och ursäkta men jag är litet stressad just nu”...

”Farmor har dött”, säger pappa. ”Hon var för dålig på slutet och nu... Ja, Rosa ringde och talade om det för mig nyss. Kan du komma på begravningen?”

Det är så svårt att förstå vad det är han säger. ”Kan jag ringa om en stund, pappa?” Flickorna märker att det är nåt konstigt. ”Gråter du, mamma?” frågar Elsa. ”Jag kan komma till framsätet och krama dig så ska du se att det känns bättre.” Då kommer tårarna.

Jag köper flygbiljett några dagar därpå. Jag har egentligen inte råd, men det är klart att man måste åka till sin farmors begravning, även om det är långt, annars är man en liten lort. Det är en solig höstdag när jag sätter mig på planet och London framträder klart därnere: Kew Gardens, Big Ben, London Eye, den vackra schweiziska försäkringsbyggnaden som i folkmun kallas den erotiska gurkan. Jag fattar det fortfarande inte, hur kan farmor ha - dött?

Den där urstarka lilla kvinnan, så trygg med lovikkastickningen i knäet i sin gungstol. De dubbla glasögonen som halkat ner på näsan. Farmor som är den enda nu levande människa jag träffat som sover i hellång nattsärk och nattmössa. Fast, det var just det, hon lever ju inte längre.

De varmbruna sneda ögonen, som några säger att jag har ärvt, som så snällt ser på mig när hon gråtande utbrister: ”Yllrikka, guldklimppi!”, fast jag snart är 40 år. Farmor gråter alltid när vi träffas. Och när vi ska åka. Hon blir lätt rörd. Farmor som alltid håller den godaste köttsoppa varm på sin vedeldade spis i sitt torftiga hus där inget någonsin fattas oss när vi kommer fram sent om kvällen till Tornedalens yttersta gräns. Till ingenmanslandet där jag inte förstår vad som sägs. Där alla talar finska.

Jag har pratat med min bror som också ska med på begravningen. Hur ska vi göra nu då? Vi som blivit mästare i att sitta med på släktkalas och le när någon tilltalar oss. För det ser ju i alla fall trevligt ut, när vi nu inte förstår ett dyft av vad som sägs. Nu kan vi ju inte sitta och le, det skulle ju se rent idiotiskt ut.

Jag var arg i skolan när nån trodde att jag var finne. Jag var ingen finne, jag var svensk! Jag pratade svenska! Värst var det när vi flyttade från Sundsvall till Örnsköldsvik och fröken presenterade mig för klassen med orden: ”Vi har fått en ny flicka i klassen, hon är finsk och heter Ulrika Kuuu... Kuun... Hrmm. Knoppa!” Alla gapskrattade. ”Kom här lilla vän, du kan sitta med Ville och Kaj, de pratar samma språk som du!” Jag ville dö av skam. Men som tur var så var Ville och Kaj de roligaste killarna i klassen, och de pratade förstås också svenska.

Den där känslan av utanförskap fanns där i bakgrunden, ofta, och jag skämdes över mitt efternamn. Kuoppa. Vilket namn. Finn-namn. Jag kunde inte ens uttala det rätt. Koåppa skulle man säga. Jag sa Kåpa. Ulrika Kåpa heter jag och jag är inte finsk. Jag vet, man kan tro det, men jag är i-n-t-e finsk. Inte alls.

”Yllrikka, guldklimppi!” sa min farmor och kramade mig när jag blev större och jag ångrade mig. Jag ville vara finsk också. Jag ville förstå vad hon sa. Och nu är det för sent.

Jag inser när jag reser hem att jag aldrig kände min farmor. Jag vet ingenting om henne, jag förstod ju aldrig vad hon sa. Och pappa översatte bara sporadiskt, det blev nog konstigt för honom att vara en tolk mellan sin mamma och sina barn. Kanske han skämdes över att han aldrig lärt oss finska?

Jag minns att jag satt och kokade av ilska som hormonstinn tonåring när vi var på kalas, för det blev alltid kalas när man kom och hälsade på. Kalas med kaffe och den där goda, sega kaffeosten som man skedade i kaffet så att fettringarna spreds över ytan. Och sedan trugades man i sju sorters kakor. Minst. Allt det bästa ställdes fram. Jag var arg för att jag inget förstod. Ibland prövade vi att tala tornedalsfinska, min bror och jag: ”lastibilihytti”, men det lät ju bara fånigt.

På väg norrut i min brors bil berättar pappa om tider från förr. När han flottade timmer som liten grabb, när tiderna var kärva. Vi ber honom berätta om farmor. Fast det är så dags nu.

Vi passerar en massa renar som står och glor dumt på oss vid vägkanten. Vi får höra om släktdramatik, i Tornedalen ältade man gamla oförrätter, och vi anar att farmor inte hade det så lätt. Farfar var skogsarbetare som fick problem med hälsan. En dag när han jobbade långt hemifrån fick han bud om att det brann hemmavid. Han sprang hela vägen hem, flera kilometer, med sitt dåliga hjärta för att se till sin fru och sina tre barn. Men det var inte i hans hus det brann. Däremot slocknade hans hjärta kort därpå. Farmor fick klara sig själv. Och sina tre barn.

Och nu är hon också död. Vi har en traditionell jordfästning som börjar med ”utsjungning” hemma i faster Rosas hus. Rosa bor granne med farmor. Utsjungning är en tornedalsk, eller kanske finsk, tradition som innebär att man träffas i ottan i den bortgångnes hus och sedan slår man följe till kyrkan. Man tillbringar hela dagen tillsammans, till den dödes ära. Det känns fint och högtidligt.

Jag och min bror tittar på fotot av farmor i det dunkla skenet från det ensamma ljuset. Så gammal och svag hon ser ut, inte alls som vi minns henne. Vi äter smörgåstårta och sedan börjar det, det som vi fasat för, att ta i hand och hälsa på alla som inte pratar vårt språk. ”Hyvää päivää, Yllrikka”, försöker jag. Mina kusiner talar alla obehindrad finska, och jag känner mig som en pellejöns.

Nostalgins skimmer är en härlig tillflyktsort. Vi pratar minnen med våra killkusiner om hur arg farmor var på oss när vi jagade varandra över hennes vinbärsbuskar. Hur mycket det blödde när vi utmanade varandra i täljning, när vi fick fara till sjukstugan i Pajala. Hur vi gillade att skjuta prick med luftgevär. Om hur jag höll på att bli uppäten av mygg när pojkarna band fast mig i brandstegen och sedan glömde bort mig. Hur härliga bastubaden var i farmors vedeldade bastu där vi tvagade oss i stora zinkbaljor.

Jag står och skäms när vi ska bära farmors kista till kyrkan. Här finns väl inget utanförskap. Vem fan bryr sig om man är finne eller svensk? Eller både och?

Jag känner hur jag fylls av mitt arv, och när vi sjunger psalmerna ömsom på svenska och ömsom på finska så sjunger jag med. Min bror också. Det låter säkert förskräckligt, men det är i alla fall en bit på väg. På väg mot att ta sig igenom ingenmanslandet. Jag är både svensk och finsk. Och snart litet engelsk. Vem bryr sig?

Och nu kan jag för första gången le åt förvirringen i passkontrollen när vi flyger tillbaka till England, mina flickor och jag. När kontrollanten förbryllat försöker få det att gå ihop, ”Elsa Kristiansson, Astrid Spragg och Ulrika Kuoppa. Är ni verkligen samma familj?” ”Så klart vi är!” Fast för säkerhets skull har jag med mig födelseattesterna, där alla finska, engelska och svenska namn finns med. På samma papper. Så att det inte blir några oklarheter. För den enda som verkligen bryr sig, det är tullen.

Ulrika Kuoppa

Publicerad: 2008-09-08

Köp Astra
Läs mer om Astra i katalogen
Fler artiklar knutna till Astra
Fler tidskrifter i kategori GENUS
Fler tidskrifter i kategori ALLMÄNNA