Tyckt om tidskrifter

Så här uppskattande skrev Ann Mari Engel om kulturens situation i kommunistdiktaturen Kuba (i Tidskriften Kuba nr 2 - 2002, utgiven av Svensk-kubanska föreningen):

"En omfattande teaterverksamhet har funnits på Kuba alltsedan revolutionen, framför allt inom amatörteatern som använts för upplysning och diskussion i aktuella frågor." I texten prisas vidare "det vitala kubanska konstlivet", och Engel avslutar med att berömma den moderna kubanska teatern för att den väcker "livliga diskussioner om moral, prostitution och marknadsmekanismer." Upplysning och livliga diskussioner. I en kommunistdiktatur. Man häpnar. Man tror att hon formulerat sig olyckligt. Men, nej.

Okej, aningen spretigt och något okoncentrerat känns kanske denna utgåva som på framsidan påstår att temat är "Gävleborg" för att senare på insidorna förklara temat som "Landskapet i skapandet". Förvirringen blir inte mindre av att en del berättelser tar oss långt från Gästrikland och Hälsingland, ibland ända bort till Gaza och Egypten.



Men det gör inte så mycket - och alla som skriver hör ju på ett eller annat sätt hemma i Gävleborg - när till exempel Lasse Ekstrands korta historia Den omöjliga staden så på pricken lyckas fånga både det egyptiska stadskaoset och den västerländska paranoian i detsamma.

Paradoxalt nog tycks många feminister därmed ha trillat i den ursprungliga, kvinnodiskriminerande fällan som existentialisten Simone de Beauvoir pekade på, det vill säga att betrakta kvinnor inte som personer utan som könsvarelser, som Det andra könet, vilket också var titeln på hennes banbrytande verk om kvinnoförtryck och kvinnofrigörelse.
Så har cirkeln gått ett varv runt.

Tycker du att jag överdriver? Slå då upp ett nummer av till exempel den ledande feministiska tidskriften Bang. Där hyllas systematiskt sexuell utlevelse och karriärism som berömvärda vägar ur en begränsande kvinnoroll.

I Bild & Bubbla nummer 174 kan du läsa en hel del om manga (med en särskild artikel om skräckmanga), en serieintervju med Martin Kellerman, en artikel om Stålmannen... Men det jag tycker är allra bäst är sidorna med skisser av Knut Larsson, en av Sveriges absolut främsta serietecknare.

Jag fastnade i en mycket intressant artikel i tidskriften Humanisten, där Christer Sturmark intervjuar sångerskan Eva Dahlgren. Så mycket till intervju blir det väl egentligen inte, det liknar mest ett förhör där Sturmark inledningsvis ställer några ledande frågor, men när han inte riktigt lyckas pressa fram de svar han önskar, då rycker han in och rättar Dahlgren.

Hennes fotokonst är det som tar mig mest. Den ligger flera år före det fotokonstnärliga uppvaknandet på 70-talet. Visserligen hade Man Ray gjort första stöten. Men han var ärkesurrealist. Hillarp gör något helt annat. Hon blandar stora ansikten med arkaisk utstrålning och lägger in dem i lika arkaiska landskap. Öga, näsa, mun, vatten, berg, vila. En klassikers fotokonst. Något stort museum borde se det, och ge henne den utställningsplats hon förtjänar.
Och Lyrikvännens redaktion ska ha pris för att de återgett tidskriften en öppen, osnobbig ton. Nu är den läsbar för alla som bryr sig om poesi. 

Det senaste numret av tidskriften Nutida musik (2/2008) ägnas alltså åt musikkritik. Man deppar över den nutida konstmusikens försämrade ställning på kultursidorna. Bland annat undrar tidningens huvudredaktör Andreas Engström om inte en lång intervju med just Benny Andersson på Sydsvenskans kultursidor, ”i dag ansedd som en stor musiker ’bortom kategorier’” tar plats för annan nutida konstmusik, med tanke på att ingen sådan skiva recenserats denna vecka.

För en läsande människa är också utbudet av tidskrifter viktigt - inte minst för att läsa om läsning. Här kan man få läsa essäer av en volym som aldrig får plats i dagstidningarna, och analyser och intervjuer som är mycket mer mångfacetterade än de som vi oftast får fingrarna på.
Vem skulle inte bli nyfiken på en blaska som heter Framtider eller varför inte Glänta? Bägge är avsevärt mer läsvärda än deras respektive hemsidor lovar. Och tack för det - då kanske man kan förvänta sig att de mesta resurserna faktiskt läggs på det som trycks.

Även denna bloggpost tar avstamp i Arena. Tidskriften känns alltid lika aktuell, synd bara att den kostar 69 pix och att onlinematerialet inte är komplett... (Hur ska tidskrifterna vi trånar efter webbiseras? Ni med 2.0-religiös blick kan säkert förklara hur kapitalismens monetära in och ut logik ska kunna brytas till förmån för kommunistiska dela med sig- principer.)
Hur som helst. En artikel om Virtuell demokrati av Anders Rydell beskriver med olika exempel och snapshot striderna i onlinevärldar kring yttrandefrihet och rättigheter.

Allt detta och mycket mer därtill i en tidskrift som annars oftare har vänt blickarna norrut i det väldiga Norrland. Ett njutbart nummer är det dessutom. Det lyckas både hålla fast vid och variera sitt landskapstema.

Det är dags att välja sida, skriver Devrim Mavi i tidskriften Arenas septembernummer. Sverige måste ta ställning mot den europeiska sörjan av främlingsfientlighet och rasism. Det moderata utspelet i dagarna visar motsatt väg.

I månadens tidskriftsskörd finns en helt ny Kristianstadsbaserad skrift. Kultursidans tidskriftsskribent Peter Viktorsson hittar även ovanlig intervju med författaren Torgny Lindgren, noveller i fantasins mörkare marker och en intervju i serieform med Rockys skapare Martin Kellerman.

I det senaste numret av Nutida Musik (# 2 2008) delger i en enkät kulturcheferna i de största dagstidningarna sin syn på den samtida konstmusiken i media. Svaren blottlägger några av de premisser som den svenska kulturjournalistiken i dag bygger på. Kulturrelativismens paradigm, att avsvära sig en uppdelning mellan ”högt” och ”lågt”, är ett mantra som tuggats oreflekterat lite för länge.

Behöver vi nya gränser för vad som är konst i musiken?

Nya numret av Nutida musik handlar om det "sorgliga" som hänt de senaste femton åren när den nutida konstmusiken mist sin position och sina gränser gentemot annan ny musik. Att det inte längre finns kritiker som är specialiserade på nutida konstmusik. Att ingen längre verkar veta säkert vad man menar med "nutida konstmusik". Och att det är jag i min ställning som ansvarig för DN:s konstmusikbevakning under denna period som har lett denna utveckling. Man tackar.

Under det sena 1970-talet och under 80-talet prenumererade jag på ett antal tidskrifter om konst och litteratur. En del mer obskyra än andra. Vissa oerhört etablerade. Ingen har överlevt till vår tid. Här ett urval.

Det är en av de få tidskrifter som jag lusläser från sida till sida. Underbart språk, intressanta artiklar och humoristiska betraktelser av vårt fantastiska kväde.

Senaste numret av Nutida musik har temat Musikkritik. Erik Wallrup påtalar konstmusikens bortträngning från kultursidorna. Den nutida musiken är särskilt hotad. Nutida musik tråkar ut mig som isolat och kategori, det är för mycket som vill rymmas i den lådan. Men jag återkommer till det i tidningen där vi är många musikkritiker som kompletterar varandra.

Ett sådant gediget och påkostat projekt, omsorgsfullt redigerat och vackert utformat. Sverige har ett antal läsvärda nischade kulturtidskrifter, men varför har vi inte längre en motsvarighet till detta? Det vill säga en i bästa mening bred litteraturtidskrift.
 
Svaret står antagligen att finna i vår förlagsstruktur, där man inte längre tror sig om att få igen på gungorna vad man förlorar på karusellen, utan kräver vinst på båda delar.

Diktsamlingar och traditionella lyriktidskrifter har få köpare, den poet som vill nå en publik får ofta söka sig direkt till sina läsare och lyssnare, via uppläsningar exempelvis, utan att ta omvägen över förlag. Ett poesizine är då helt rätt form. Ändå är det slående hur lite Ett lysande namn utnyttjar möjligheten till dialog med sina läsare. Ingen "insändarsida", ingen chattsajt. Man kan läsa och lyssna, men inte prata och diskutera, annat än på det gamla vanliga viset, genom att e-posta till redaktionen. Men det kanske kommer i nästa nummer.