Konstmusik i Norden

”Velkommen til dette nummer af Dansk Musik Tidsskrift, som er helliget den estiske komponist Arvo Pärt”, skriver chefredaktören Hjarne Fessel i ledaren till det senaste numret, 5/6 -08.

Dansk Musik Tidsskrift, DMT, kommer ut sex gånger per år och är Danmarks främsta tidskrift för samtida konstmusik. Vanligtvis bjuder DMT på en ganska blandad musikalisk kompott, men det senaste numret är ett temanummer helt ägnat Arvo Pärt, med anledning av att han tilldelats årets prestigefyllda Léonie Sonnings Musikpris.

Chefredaktören Fessel skriver att Pärt-numret är finansierat med hjälp av ”en generos Léonie Sonnings Musikfond” och även är tänkt att fungera som program till de kommande hyllningskonserterna. ”Med Arvo Pärt som årets prismodtager har Léonie Sonnings Musikfond valgt at haedre ikke blot en af tidens mest originale, men også en af de mest kendte og populaere klassiske komponister.”

Influerad av kyrkomusik från medeltiden och renässansen utvecklade Arvo Pärt en enkel och avskalad musikalisk stil, som han gav namnet tintinnabulli. Den beskrivs ofta som sakral eller naturnära, och sätts gärna i motsatsförhållande till en sönderstressad och genomkommersialiserad omvärld. Genom tintinnabullin har Arvo Pärt blivit en av samtidens mest hyllade kompositörer, med en bred popularitet långt utanför konstmusikaliska kretsar.

DMT ger en bra bakgrund till Pärt. Artiklarna spänner från ”Musikken og mytologiseringen” till ”Estland – frigjort af musik og sang” och ”Den sovjettiske undertrykkelse var med til at forme Pärt som komponist”. Men när DMT kontextualiserat den stora pristagaren Pärt ur alla tänkbara vinklar så händer liksom ingenting mer. DMT stannar vördnadsfullt på behörigt avstånd, med fickorna fulla av Léonie Sonnings Musikfond får man förmoda. Det är trevliga recensioner och välvilliga omdömen – aldrig kritiskt, undersökande eller diskuterande. Kvar är ett välfyllt konsertprogram.

Till DMT:s försvar kan sägas att det här är ett undantag. Temanummer är sällsynta, och Léonie Sonnings generösa Musikfond brukar inte stå klirrande i kulisserna. Jag lägger Pärt-numret åt sidan, och hoppas istället att nästa nummer av Dansk Musik Tidsskrift är bättre.

Norska Parergon är snygg. Omslagen är konsekvent rymdknarkiga på ljus botten. Strax under namnet står det finstilt: Tidsskrift för samtidsmusikk. Jag öppnar förväntansfullt det senaste numret. Chefredaktören Emil Bernhardt har gett ledaren rubriken: Gammelt skrot? Historie og fremtid.

Det bådar gott, tänker jag, en tidskrift om samtidsmusik som vågar betona det historiska. Det visar sig att jag har fel.

Mellan 1978-1995 fungerade föreningen Ny Musikks kvartalstidskrift Ballade som ett viktigt debattforum för den samtida konstmusiken i Norge, men blev sedan en mer allmän informationssajt. Parergon startades -97 och utkommer sedan år 2000 med ett dubbelnummer per år, och har ambitionen att fylla en liknande funktion som Ballade tidigare gjorde.

Det längsta blocket i det aktuella numret är ”Konsert- og festivalomtaler”. Men majoriteten av spelningarna som recenseras är omkring ett halvår gamla. Strax därefter följer ännu ett stort block, under vinjetten: ”Seminarieomtaler”. Ytterligare 20 sidor ägnas åt flera månader gamla seminarier.

Om det hade varit fantastiska bilder, om det hade varit bra papper i stort format, då hade det kanske varit ok. Men det är få, ganska kackiga illustrationer på gulaktigt papper i A5-format. Det är inte ok. Merparten av materialet i Parergon passar på en snabbt uppdaterad blogg, inte i en tryckt tidskrift. (Tyvärr leder Parergons hemsida, som chefredaktören Bernhardt pushar extra för i ledaren, bara till en mejladress. I övrigt finns där ingen information alls.)

Vad har vi kvar? Jo, vi har vinjetten ”Musikkomtaler”. Men det som jag tror ska vara tidskriftens kärna visar sig bestå två korta recensioner, varav den ena är en översättning från tyska. Skribenten är heter Torsten Möller och är återkommande skribent för den tyska konstmusiktidskriften MusikTexte och redaktionsmedlem för den något mindre KunstMusik. Visst, Möller är bra. Men varför just den här korta texten av Möller översatts till norska har jag svårt att förstå.

Den andra texten är skriven av en av Parergons medredaktörer, Christian Blom. Det är en ensam sidas recension av skivan Broken Line. Det är en helt ok recension, men även den skulle gjort sig bättre på en snabbt uppdaterad blogg och väger inte upp för en hel tidskrift. Jag vill ha något mer än några enstaka bra recensioner för att rättfärdiga papperskostnaden.

Så för att svara på den fråga Bernhardt ställer i Parergons ledarrubrik: Gammelt skrot? Ja, det är tyvärr precis vad Parergon är.

Enda likheten mellan Parergon och dess svenska motsvarighet Nutida Musik, är tidskrifternas respektive artiklar om den tyske kompositören Kalrheinz Stockhausen. Stockhausen betraktas allmänt som en av 1900-talets viktigaste tonsättare – och en av de mest kontroversiella. Där Parergon bjuder på en av sina bästa artiklar (eller ja, den ena av numrets två enda egentliga artiklar), har Nutida Musik en av sina sämre texter, svårt upptagen av artikelförfattaren Ulf Stenberg själv. Men trots ojämlikheten gör beröringspunkten mellan de två tidskrifterna skillnaden uppenbar. Jag läser hellre Wikipedia än Parergon, men jag läser helst Nutida Musik. För Nutida Musik försöker ärligt och uppriktigt med det som saknas både i DMT och Parergon: analys, kritik och diskussion. Dessutom: Nutida Musik gör det bra.

Det nya numret av Nutida Musik är det andra för året och har i sedvanlig ordning ett övergripande tema, denna gång är det Musikkritik. Med sin givna utgångspunkt i samtida konstmusik tar tidskriften sig an temat på ett bra och spännande sätt. Numret inleds med en maffig artikel om musikkritikens medielogik av Erik Wallrup, kulturskribent och doktorand i musikvetenskap. Wallrup verkar inte ha missat en enda tryckt musikrecension på svenska de senaste femton åren. Och även om jag, till skillnad från Wallrup, anser att det finns gott om både välskriven och intressant musikkritik på nätet, imponeras jag av hans kunnande på området.

Nästföljande artikel handlar om vad dagspressen definierar som ”nutida konstmusik”. För att kunna svara har chefredaktören Andreas Engström läst de senaste två årens samtliga konstmusikrecensioner i DN, SvD, Sydsvenskan, Aftonbladet, Expressen, GP, och till viss del även mindre landsortspress.

Andreas Engström är som sagt chefredaktör, och hans artikel är på flera sätt symptomatisk för numret i sin helhet. Det är ambitiöst, intellektuellt och på största allvar. Och det är faktiskt ett uppfriskande allvar – ett allvar som struntar i putslustiga formuleringar och trendkänsliga positioneringar, det är ett allvar som sätter musiken i självklart fokus.

Men emellanåt blir Engström lite väl mångordig och snårigt resonerande, på samma sätt som Nutida Musik stundtals glider ner i en allt för snäv fåra. Vissa texter skulle tjäna på att kortas eller förtydligas – men samtidigt gissar jag också att läsekretsen är betydligt mer inläst på området än vad jag är.

Thomas Sjösvärds artikel om musikkritikens framväxt är ett liknande exempel. Ambitionsnivån är lysande och den inledande analysen av det etymologiska släktskapet mellan orden ”kritik” och ”kris” är alldeles utmärkt. Sjösvärd för ett spännande resonemang om de språkliga rötterna till våra föreställningar om musikkritik, men artikeln spretar och kränger för mycket. Renodla, förtydliga och koncentrera. För det här är bra. Det här är den typ av modigt utforskande musikkritik jag vill läsa.



Den övergripande frågan i det nya numret av Nutida Musik aktualiseras även i jämförelsen med DMT och Parergon: vad är egentligen ny konstmusik?

Danska DMT bjuder på välskriven, men ganska alldaglig musikjournalistik, med fokus på orkestrerad musik. Norska Parergon har inte så mycket alls mellan pärmarna, vilket gör den svår att jämföra överhuvudtaget. Svenska Nutida Musik svarar på sin egen fråga genom tidskriftens avslutande kritikdel – en omfattande textmängd med välinitierad udd.

Genom de ovan nämnda artiklarna av Erik Wallrup och Andreas Engström, tillsammans med en enkät till dagstidningarnas kulturchefer, driver Nutida Musik en intressant tes. De visar att konstmusikens plats i de större medierna har minskat, samtidigt som den omnämns med ett alltmer växlande språkbruk, vilket leder till slutsatsen att hela genren håller på att omdefinieras. Vad är ny konstmusik? Svaret är under förhandling.

Enligt Nutida Musik är de större mediernas omdefiniering av genren konstmusik relativt omedveten och sorglös, men samma begreppsmässiga osäkerhet märks även i jämförandet av de tre nordiska konstmusiktidskrifterna. Och om vi fortsätter utanför Norden vidgas genredefinitionen ytterligare.

Generellt sätt kännetecknas renodlade konstmusiktidskrifter snarare av vissa journalistiska karaktärsdrag än av ett tydligt genretänkande. DMT, Parergon och Nutida Musik är i likhet med flertalet av deras europeiska och nordamerikanska motsvarigheter befriad från populärmusikjournalistikens konsumentvägledande ideal och aktualitetshets, men saknar också dess täckande reportage och flyhänta uppstudsighet. När konstmusiktidskrifterna är som bäst vågar de vara analytiska, kritiska och debatterande; när de är som sämst fyller de kostymen med svårtillgängliga ord i atonala krumbukter.

Jonas Lennermo

Publicerad: 2008-08-15


Läs mer om Nutida Musik i katalogen
Fler artiklar knutna till Nutida Musik
Fler tidskrifter i kategori MUSIK