Queertidskrifter, kommersialism och solidaritet

På omslaget till senaste numret av Butt poserar Slava Mogutin med ena handen innanför en suspensoar och med den andra handen pojkspolingsuppkäftigt grävande i ena näsborren. De photoshoppade tredje och fjärde armarna drar i varsin bröstvårta. Mogutin är vältränad, har en tjock silverlänk runt halsen, en morrande panter-tatuering på bröstet och en manlig sjöjungfru på överarmen. Kamerablixten får hans ögon att lysa i rött.

Butt grundades 2001 av Gert Jonkers och Jop van Bennekom från Amsterdam, som även står bakom hyllade livsstilsmagasin som Re- och Fantastic Man. (”We’re both blond and uncut. Jop has a rather big butt himself but Gert doesn’t”, som de skriver på sin hemsida.) Butt kommer ut fyra gånger per år, är tryckt på rosa papper i A5-format och finns i utvalda affärer i många större städer i Europa och USA.

Omslagsfotot är taget av den omsusade fotografen Terry Richardsson, som bland annat brukar synas i tidskriften Vice. Samma estetik – tydliga skuggor runt nakna män – återkommer genom samtliga nummer av Butt.

Slava Mogutin kommer från Ryssland och var den förste som fick politisk asyl i USA på grund av att han skrev om homosexualitet. Efter en kortare period som porrskådis livnär han sig nu som fotograf och har gjort flera fotoböcker om hans största fetischer som militärkillar, sportutrustning och go-go-dansare.

Intervjun är konventionellt strukturerad i raka frågor och svar.

Okay, but if you could fuck anyone in the world right now, no strings attached, nobody would know, who would it be?

– Oh come on, hmm… Prince Harry.

Det är ett pladdrigt samtal som inte berättar särskilt mycket om Mogutin som person eller hans levnadshistoria. Och tyvärr är den belysande för tidskriften i sin helhet. Personer som verkar vara intressanta babblas bort och landar oftast i snack om droger och fetischer, ackompanjerade av mer eller mindre explicita nakenbilder.

Butt marknadsför sig som ”The magazine for and about homosexuals”. Med homosexuella syftar Butt på bögar och alla intervjuade är mycket riktigt homosexuella män. Så visst, Butt är otivelaktigt en tidskrift om ett gäng bögar. Men på vilket sätt är det en tidskrift för bögar?

Omslagskillen Slava Mogutin är homosexuell – gör det att andra homosexuella män per automatik vill läsa om honom? Men varför skulle inte heterosexuella män, eller rent av kvinnor, vilja läsa om Mogutin?

Samma problematik återkommer i tidskriften Girls Like Us, GLU. Tidskriften grundades av Jessica Gysel och Kathrin Hero år 2005 i Amsterdam, och är kompistidskrift till Butt. På hemsidan skriver Gysel och Hero att GLU ”was created as an antidote to the vanilla representation of contemporary lesbian culture: where's the fun, the wink, the subversiveness and the class?”

Senaste numret av GLU är det sjunde sedan starten. Det är 80 sidor i färg och avslutas i sedvanlig ordning med en annons från det hippa klädmärket American Apparel. Det består av tre intervjuer, tre fotoserier och ett avsnitt personpresentationer under rubriken Fresh Faces: New York.

Intervjuerna är hyfsat trista och i likhet med Butt ganska pladdriga. Redaktören Jessica Gysel kommentar i ett samtal med Pauline Boudry från bandet Rhythm King & Her Friends, är talande: ”You know, I am much more into this kind of gossip than defining queer. Tell me more!”.

Två bekanta som chitchattar över skype blir ingen fängslande text, och jag förstår inte hur deras samtal uttrycker ”the fun, the wink, the subversiveness and the class” i dagens lesbiska kultur. Med ett exempel från den svenska tidskriftsfloran liknar deras samtal snarare en sämre variant av en intervju från Ika Johanessons nedlagda Tidningen Sex.

Jag bläddrar bland gamla tidskriftshögar och fastnar vid tidskriften Zon från år 2000, ett svenskt försök att göra en mer popkulturellt orienterad queertidskrift. Där både Butt och GLU är formgivna i fanzineartad cutting edge-estetik, är Zon mer traditionellt tidskriftssnygg i glansigt papper och lockande utdragscitat, men också snällare, lite töntigare och mer livsstilsaktig.

I en upprörd krönika skriver Daniel Bergqvist om gaykulturen: ”Vår ’kultur’ bygger helt på myten om sig själv. Man kan ju fråga sig vad som kom först, efterfrågan eller utbudet? Jag satsar på det senare, för en sexuell preferens kan inte ensamt styra över våra värderingar, önskemål, smaker eller identiteter.”

Bergqvists åtta år gamla kritik har fortfarande bärkraft gentemot tidskrifter som Butt och GLU. Varför är till exempel Butts intervju med fotografen Slava Mogutin eller GLU:s samtal med musikern Pauline Boudry paketerad som gaymedia?

Daniel Bergqvist har på senare år blivit uppmärksammad för att han startade den populära stockholmsklubben Slick och den alternativa Pridefestivalen Shame. Bergqvist fortsätter sin krönika:

Utbudet av media som riktar sig till oss bara växer och växer, men vad har de att tillföra? Oftast ingenting. Jag läser bättre artiklar om musik, kultur, film, litteratur och mode i nischtidningarna. Homopressen presenterar sånt där man kan finna en homovinkel, vilket leder till snuttifiering då ämnet ska passa sin ofta oinsatta målgrupp. Den tid då homomedia skrev om sådant som omöjligt gick att finna i annan press är långt förbi. Nu handlar det mest om att avslöja hur ”just detta” gör dig riktigt gay, eller att lyckas få en kändis yppa h-ordet för att kunna sälja in det hela till den köpstarka målgruppen vi tydligen utgör.

Några sidor därifrån finns en lång artikel av Roger Wilson om Nina Ramsby, som även täcker omslaget till Zon. Roger Wilson medverkade förra året i den uppmärksammade boken Bögjävlar och skriver regelbundet i QX, Sveriges enda kommersiella gaytidning. Nina Ramsby är en av förhållandevis få kända homosexuella musiker, med bakgrund i band som Salt, Grand Tone Music, Baxter och samarbeten med Martin Hederos och Ludvig Berghe Trio. Roger Wilson och Nina Ramsby – det är samma namn då som nu. Har det inte hänt mer på åtta år?

Några nummer senare lades Zon ned. I likhet med flera andra svenska gaytidskrifter, som Straight, Corky och Morris, fick de en ganska kort levnadstid. Nyligen lanserades nya försök som tidskriften Dorian och nättidskriften Hanky. Det väcker än en gång frågan: hur stark är egentligen köpkraften?

Svaret är enkelt: köpkraften finns kvar så länge den extremt disparata gruppen homosexuella köper tidskrifter med gayvinkel för att stödja sitt community. Solidaritet förvrids till kommersialism.

Av samma anledning fylls Pride Park nu i veckan av evinnerliga rader av reklamtält för företag som Synsam och Hästens sängar. I Prideparaden viftar folk med regnbågsflaggor och flygbolaget KLM:s ljusblå logga. Det ska vara glatt, färgstarkt och lite utmanande – fräscht och modernt. Gaypubliken används som reklam för att skapa good-will för en heteropublik; i händerna på trendiga företag som American Apparel reduceras kulturtidskrifter som Butt och GLU till gayigt spännande accessoarer för heterohipsters att lägga på soffbordet.

Då känns den australiensiska tidskriften Slit betydlig mer relevant. På omslaget står det: ”dyke trans sex magazine”. På sin hemsida förklarar redaktörerna till Slit vad de menar: ”we made this mag because we are smutty dirty grrls who like to talk about sex, read about it, see it, feel it, pretend it, dream it...”

Precis som redaktörerna själva säger handlar Slit om just sex, och där blir den homosexuella erfarenheten och gemensamheten så mycket tydligare – om än i det här fallet väldigt extrem.

Senaste numret av Slit inleds med en lång intervju med performance-artisten Vixen Noir om kvinnlig sexualitet, följt av en fotoserie på två tjejer som har sex mot ett träd, som övergår till en småflummig novell om att sys samman med en annan kropp. Och så fortsätter det. Jag tycker egentligen inget av det är särskilt bra, men det känns ändå viktigt – på helt ideell basis försöker Slit visa bortträngda eller undanskymda sidor av kvinnlig sexualitet.

Ett annat upplyftande exempel är den fantastiskt snygga queertidskriften LTTR. Det senaste numret består av två hårda pappskivor sammansatta med en spiral runt 65 sidor. Loggan går i skimrande guld och längst fram i tidskriften är en plastficka fäst, fylld med en plansch, en liten bok med titeln ”Anal Sex for Perverts, ett vykort som inleds med raden ”I want a dyke for president”, och en hel del annat.

Tidskriften LTTR ges ut av ett New York-baserat nätverk med samma namn. De beskriver sig själva som ”a feminist genderqueer artist collective with a flexible project oriented practice. LTTR is dedicated to highlighting the work of radical communities whose goals are sustainable change, queer pleasure, and critical feminist productivity.”

Det femte och senaste numret av tidskriften LTTR gavs ut i oktober 2006 och det är oklart när det kommer en uppföljning. Numren varierar i storlek och innehåll, men trycks alltid i tusen exemplar och distribueras av nätverket Capricious, som även trycker GLU.

Ginger Brooks Takahashi från LTTR:s redaktion skriver i artikeln I No We Can Reign Here:

LTTR was started in the same way I’ve done everything I do. If there’s a will, there’s a way. DIY. Steam, energy, sweat, many hands, many minds, and many bodies, and all the resources we share. In this sense, what we have done has ensured that LTTR is community-supported. LTTR is the submissions, artists, and support necessary to make each journal. The journal is borne out of all this commitment and love.

Som Brooks Takahashi skriver är grunden för LTTR, precis som för de tidigare exemplen Butt och GLU, solidariteten med gruppen. Men till skillnad från tidskrifter som Butt och GLU bygger inte LTTR:s solidaritet på att läsarna eller de intervjuade själva är homosexuella. LTTR:s självklara fokus är istället skapandet av en konstnärlig och politisk representation av sexuella minoriteter – oavsett hur läsarna eller de medverkande själva definierar sig. Där finns ingen profiterande kommersialism, bara en uppriktig solidaritet.

Jonas Lennermo

Publicerad: 2008-08-01