Tidskriften i den virtuella verkligheten

Nyligen debatterades det stöd Statens Kulturråd delar ut för att möjliggöra kulturtidskrifternas relativa oberoende av privatintressen. Som Andreas Björsten visat i en översikt av tidskriftsstödets historia (Aurora nr. 1/08) går utvecklingen mot avveckling: allt färre tidskrifter får dela på allt mindre pengar. Det ser mörkt ut. Och då börjar det spöka. Från liberalt håll har nämligen den tanken förts fram, att papperstidskriftens tid lider mot sitt slut, att en fullständig övergång till digitala format kan vara nära förestående. Då dansar ettorna och nollorna runt inför kulturtyckarnas ögon. Sedan hypotesen först kläcktes har man då och då kunnat höra den mumlas i korridorerna. Så låt oss gå till botten med frågan: är det motiverat att lägga pengar på papperstidskrifter nu när det finns internet?

För det låter ju vettigt. Tidskrifterna skulle slippa onödiga kostnader för tryck och porto. Tryckerierna och brevbärarna skulle avlastas och kunna ägna mer tid åt reklamblad. Där man tidigare odlade skog för papper kan man övergå till energiskog. Problemet är bara det, att ju fler argument man placerar i den ena vågskålen desto mer ligger det uppenbarligen i den andra. Frågan kan alltså vändas ut och in: hur kommer det sig att så många tidskrifter väljer att lägga så mycket resurser på att materialiseras i papper? Låt oss lämna frågan hängande i luften ett slag, och återvända till den efter en omväg.

”I dag är nätpublicering ett gott, kanske till och med effektivare alternativ till den tryckta tidskriften.” Så skriver Niklas Ekdal (DN 21/1 2008-06-21). Det är ett påstående som kan relativiseras med ett enkelt grepp. Det räcker att bara byta ut det sista ordet. Vi kan ju börja med det medium varifrån citatet hämtats: I dag är nätpublicering ett gott, kanske till och med effektivare alternativ till den tryckta tidningen. Vi ser att Ekdals artikel både tryckts och publicerats på nätet. Dagens Nyheter har alltså inte bara den tekniska kapaciteten att publicera sig digitalt, utan gör redan så. Och den har ju långt mer att vinna på att komma ut snabbt med nyheter. Ett nummer av en tidskrift planeras ofta under flera månader, ibland år, vilket gör skillnaden mellan en dag hit eller dit obetydlig. Tidningen föds, och åldras, snabbare. Ändå ges Dagens Nyheter ut i en tryckt version, med den fördröjning detta innebär. Och vad mer är, få ifrågasätter det.

Här har man dock en annan variant av finansiering, presstödet. Detta uppgår till ungefär en halv miljard kronor. Liksom stödet till tidskrifterna syftar presstödet till att skapa mångfald, vilket för tidningarna vill säga en jämn balans mellan koncernerna Schibsted och Bonnier. Aftonbladet eller Expressen alltså. Till de absolut största bidragstagarna i denna kulturpolitiska modell hör Svenska Dagbladet, med 65 miljoner år 2008. Socialdemokratin föder den hand som biter den. Det skall i ärlighetens namn påpekas att modellen är hotad, av EU. Man anser att den motverkar en sund konkurrens. Uppmaningen att pröva presstödets laglighet fördes fram i ett anonymt brev, vilket avslöjades ha Bonnier som avsändare. Tydligen önskar koncernen föra sin kamp mot medievärldens obalans i det fördolda. Om nu presstödet förklaras olagligt, till förmån för en mer italiensk situation, kan vi hoppas att man flyttar över exempelvis Svenska Dagbladets tårtbit på kulturtidskrifterna, vilket skulle innebära en höjning med dryga 280 procent.

Tankeleken fortsätter: I dag är nätpublicering ett gott, kanske till och med effektivare alternativ till den tryckta boken. Ändå dessa diskussioner om hur man bäst kompletterar ett trångt Stadsbibliotek. Visserligen är den badhusaktiga glaskreation som vann tävlingen tänkt att inrymma en hel del datorer, men fortfarande finns det en stark ambition att utöka bokbeståndet. Och litteraturstödet, på blygsamma 37 miljoner (2007), går till största delen till utgivning på papper. Inte heller här är det kännedom om den moderna informationsteknologin som fattas. Se bara på Svenska Vitterhetssamfundet, som inte bara ligger i spetsen för editionsfilologin på papper, utan också går i bräschen för utvecklingen av utgivningen av e-böcker. Återigen: även de som skulle kunna sluta med papper fortsätter.

Slutsats: Antingen kan vi trolla bort problemen med presstöd, litteraturstöd, tillbyggnaden av Stadsbiblioteket, med samma magiska gest som löser frågan om tidskriftsstödet, eller så är hela problemformuleringen skev. Jag menar det senare. Visionen om en helt digitaliserad tidskriftsvärld tillhör helt enkelt den framtid där trottoarerna ersatts av rullband. Det är mycket möjligt att det kommer att hända, men det dröjer ett bra tag till.

Att det är just i diskussionen om tidskrifter denna idé kan få fotfäste, trots att den är lika befängd där som om den gällt tidningar eller böcker, är signifikativt. Eftersom kunskaperna om kulturtidskriftens villkor är så fattiga står det var och en fritt att fabulera ihop sin egen version. Att en journalist utanför tidskriftsvärlden skulle bry sig om att sätta sig in i dessa villkor verkar inte sannolikt, och den som befinner sig inom den talar ju i egen sak. Därför kan allmänheten till exempel få intrycket att tidskrifterna klarar sig på sina bidrag. Det gör de inte. Även om hundratusen per år kan låta mycket (vem skulle inte vilja få hundratusen kronor bara sådär?) så sugs det upp av verksamheten. Ändå är den mängd obetalt arbete som läggs ned på tidskrifter rent skamlig. Vad som därtill får stryka på foten är sådant som möjligheten att beställa artiklar, framför allt utländska artiklar. Bristen på tankar från utlandet är mycket riktigt ett av de mest markanta problemen med svensk kulturdebatt.

En annan eftersatt post för svältande kulturtidskrifter är marknadsföringen. Många tidskrifter befinner sig i en ond cirkel, där ingen vet att de existerar, ingen prenumererar, ingen annonserar, inga pengar kommer in … Här skulle biblioteken kunna ta sitt ansvar. Ett större bestånd kulturtidskrifter på biblioteken vore ett billigt sätt att locka fler besökare. Nöjet att sitta och välja och vraka mellan nya nummer borde inte vara ett privilegium för storstadsborna. Men en bättre inköpspraxis skulle alltså även hjälpa tidskrifterna finansiellt, i många fall rädda deras existens. Det första steget till att prenumerera är att veta att tidskriften existerar, steg två är att läsa i den. Varför bibliotekarierna sköter detta uppdrag så illa får de själva svara på. Detta om biblioteken. Rent allmänt är naturligtvis den viktigaste åtgärden att höja stödet, rätt och slätt.

Som ni säkert märkt har jag hittills kringgått frågan om varför man vill producera, respektive läsa tidskrifter i papper. Det finns en hel del banala orsaker, som har med vad som är behagligt för ögat, vad man kan ta med till stranden och så vidare. Dessa gäller även för böcker och tidningar, och är i och för sig goda nog, men jämförelser mellan pappersarket och datorskärmen stannar vid det tvådimensionella, ytan. Sätt till det som skiljer tidskriften från annan skrift, och perspektivet förändras.

Genom sin långsamma rytm, vare sig den utkommer en gång i månaden eller året, urskiljer sig tidskriften från andra publikationsformer – dags/kvällstidningar, böcker, bloggar, portaler – på ett fullkomligt avgörande sätt. Pappersformatet medför helt andra betingelser för att bedriva vad en tidskrift nyligen benämnde ”redaktionell estetik”. Och estetik – det betyder inte ingenting.

Jag har förstått att jag ibland inte är pedagogisk nog. Förra gången jag använde ordet estetik tolkades det, av det så kallade retrogardet, på två sätt: ”form” respektive ”en stunds skön onani i hemmets lugna vrå”. Med lite välvilja skulle man kunna hävda att båda dessa sätt att använda ordet har viss historisk legitimitet, särskilt om man tillåter att ordet ”skön” ersätts med ”sublim”. Man kunde rentav se Kants Kritik av omdömeskraften som ett försök att förena dessa tillsynes motstridiga föreställningar. Emellertid är dessa begrepp knappast de lämpligaste när det gäller att förstå hur en kulturtidskrift blir till eller recipieras. Med redaktionell estetik avser jag här de vägledande attityderna inför tidskriftsproduktionens konstnärliga element, som i sin tur, med inspiration från G.W.F. Hegel, kan förstås som idéernas övergång till konkret gestalt. Följer vi Hegel ytterligare blir det uppenbart varför framställningen, utan att behöva betraktas som identisk med det framställda, likväl icke lämnar det opåverkat:

Konstens gestaltningar och deras skillnader är visserligen å ena sidan såsom andliga av mer allmän art och inte bundna till ett material, och den sinnliga tillvaron är av högst olikartat slag; men å andra sidan, i det att materialet liksom anden har begreppet som sin inre själ, så erhåller därmed ett visst sinnligt material ett närmare förhållande till och en hemlig samstämmighet med de andliga skillnaderna och formerna hos konstgestalterna.

(Inledning till estetiken, övers. S-O Wallenstein, s. 78)

Detta anför jag inte för att jag menar att papperet, som ju oftast uppfattas som mer konkret än digitala media, därmed skulle vara överlägset. Digitala publikationsformer är naturligtvis lika sinnliga som andra, men har andra egenskaper. Portalen har till exempel i regel ett statiskt upplägg, medan det den leder vidare till, det man kan se genom dess fönster, finna bakom dess dörrar är under förändring. Det redaktionella kompositionsförfarandet blir därför en fråga om selektion, utifrån ett på förhand givet mönster, som när man möblerar om – vad skall vara i sovrummet, vad i garaget? Bloggen kännetecknas däremot av en additiv princip, om än med möjlighet att skapa förbindelser mellan artiklarna, och till andra bloggar, genom kategoriseringar respektive hyperlänkar. Det är inget fel i det, men man måste inse det unika i papperstidskriftens möjligheter att skapa en genomarbetad helhet, med inledning, mitt, och slut, där de olika inslagen kan spela mot varandra utifrån en genomtänkt plan.

Men formatet, periodiciteten inbegripen, påverkar också skribenten i själva skapandeprocessen, genom en ”hemlig samstämmighet” om man så vill. Den som skriver för en tidskrift måste balansera mellan två inre krav, som också är möjligheter. Å ena sidan finns tanken på att man skriver nu, för detta nummer, med detta tema, i denna tid. Som vi vet kan aktualiteten yttra sig i det sätt på vilket man bortser från samtidens krav. Det viktiga är att läsaren upplever tidskriften som något annat än en utplattad bok. Å andra sidan delar tidskriften med boken det att orden kan – och bör – vägas på guldvåg. Att jämföra med tidningar, där sättaren tillåter sig att ändra i texten, och skribenten i regel inte ens får bestämma sin egen rubrik. Vad gäller bloggar så är guldvågen visserligen inte principiellt utesluten, men verkar oftast stanna kvar på hyllan. En bra tidskrift är däremot, för att tala med Hölderlin, som en mogen, i eld doppad, kokt frukt.

Thomas Sjösvärd

Bild: Kriss Szkurlatowski

Publicerad: 2008-07-30