Tidskrifter för att existera

Ett annat spännande framträdande på Journal 2002:s scen under bokmässan hade rubriken "Tjugo år med tidskrifter - samtal med Eric Fylkeson".
– Jag ska som beundrande elev få ta del av Erics exempellösa erfarenhet när det gäller kulturtidskrifter, sa Jonas Ellerström som ställde frågorna, och det blev ett samtal som till stor del kom att handla om det sociala rummet.

Eric Fylkeson har startat och lagt ner ett antal tidskrifter under åren: Feber, Intermezzo, Tidskrift för uppenbar litteratur, Janus, I minne...
– Att byta namn, utseende och form på tidskriften har känts naturligt, förklarade han. En form är färdig efter fyra-fem nummer och sedan kommer ledan. Då måste man göra något nytt.
I början, det vill säga under de första åren på 70-talet, tillverkades tidskrifterna på enklast möjliga sätt med en stencilapparat inköpt för 800 kronor. Jonas Ellerström tyckte att de äldsta numren var så fina och talade lyriskt om själva hantverket, med spritstenciler och häftapparater och någon sorts korrigeringsvätska som såg ut som nagellack.
- Jag tycker att det fanns mer kärlek och mer äkta känsla i att göra en tidskrift som den gjordes då, sa han.
- Det som tilltalade mig, sa Eric Fylkeson, var det omedelbara. Det skulle vara väldigt enkelt att göra någonting själv, att nå ut och kommunicera. Det handlade inte om att skaffa sig prenumeranter utan om att gå ut på Hötorget två dagar i veckan och sälja. Att sprida egna texter och engagera sig i andras. Jag ville skapa ett socialt rum; jag ville hitta kompisar, helt enkelt. För att sedan presentera mina kompisar för andra och utvidga rummet.

Standardupplagan låg på 300 exemplar som till stor del spreds genom en sorts postorderverksamhet.
- Folk skrev till oss, berättade Eric Fylkeson, vi samlade namn och så småningom uppstod ett register. Det vill säga, det blev postorder av det efter hand, vi hade ingen tanke på det innan. Vi la också ut exemplar på musikcaféer och fritidsgårdar, på alla de mötesplatser som fanns då på 70-talet.
Ofta var försäljningen kombinerad med spektakulära uppläsningar som var tänkta att fungera som rockkonserter. Eric Fylkeson drar sig till minnes en av dem:
- Det spelades dissonant förpunkmusik och vi hade massor av vodkaflaskor med oss. Det slutade med att vi kröp av scenen och arrangören tyckte att uppläsningen var värre än Exorcisten - som gick på bio då - och vägrade betala ut arvode.

Det fanns en stark sammanhållning hos gruppen kring tidskrifterna och en känsla av att världen omedelbart kunde förvandlas - både genom det talade och det skrivna ordet.
– Men om jag ska vara helt uppriktig, sammanfattade Eric Fylkeson, så handlar alltihop i grunden om det ensamma barnet. Man måste ju ha kompisar. Ensam är jag ingen, ingen verkligen. Jag måste ut i det sociala för att existera.

Publicerad: 2002-09-27