Tyckt om tidskrifter

Visste ni att Ezra Pound strök nära hälften av T. S. Eliots Det Öde Landet innan den gick i tryck, eller att redaktören Maxwell Perkins tog bort sextiofemtusen ord i Thomas Wolfes Se Hemåt, Ängel innan den nådde sätteriet?

Nej, antagligen inte – och inte jag heller för den delen, men exemplen är smakprov på den småputtriga kuriosa som nästan oavbrutet studsar emot läsaren när han bläddrar runt i bokförlaget Atlas’ Litterära Tillägg nummer 1, 2008.

Nye chefredaktören David Almers första Aortautgåva ruvar på rik poesi.

Kort sagt: det är ett rikt nummer Minaret levererar. Men den invändning jag trots allt har, är dessvärre inte av det lilla slaget. Det är ett problem att det bland numrets sammanlagt fjorton skribenter enbart finns en enda kvinna representerad.

Minaret borde, med sin strävan att vara ett organ för en moderat och mångfasetterad islamdiskussion, helt enkelt göra bättre ifrån sig i den frågan. Detta väntar jag på, otåligt.

Det känns som ett litet privilegium att få ett genomtänkt dikturval i supergullig form för trettiofem spänn. Av papi läser jag gärna fler nummer.

Kanske är redaktören 2010-talets hjälte. Som av en händelse har en ny svensk tidskrift med ambitionen att skildra just ”redaktörens, förläggarens, kritikerns” perspektiv på litteraturen kommit till världen samtidigt som OEI:s ”(R)ed.est.” Atlas Litterära Tillägg (ALT) heter den. Huvudparten av det första numret ägnas författarsamtal. Anne Swärd och Peter Kihlgård talar öppet och kokett om skrivandets vardag. Den franske historikern Pierre Nora för ett samtal kring andra världskriget och Förintelsen med Jonathan Littell, amerikansk-fransk författare till den omtalade romanen Les Bienveillantes (De välvilliga) som i höst utkommer på svenska.

Men numrets bästa bidrag skulle lika gärna ha kunnat stå i OEI. Det är kritikern och redaktören Viktoria Jäderling som reflekterar kring Gordon Lischs kreativa redigering av Raymond Carvers texter. Jäderling lyfter fram det redaktionella begäret ”Det finns ingen text som inte kan göras bättre”. Men hon blundar inte för dess perversion, det nödvändiga s/m-förhållande som råder mellan författare och redaktör. Ju bättre text, desto större underkastelse.

Riktigt stimulerande är Martin Gelins introduktion av Elise Blackwells roman "Grub", en satirisk uppgörelse med New Yorks litterära värld i allmänhet och hyllade smarta debutanter i synnerhet. Hennes karikatyr är ett led i den motreaktion som vågen av charmigt lillgamla och högljutt hyperaktiva prosaförfattare med kritikerförförande litterära gimmicks har väckt, en trötthet på personfixering, pr-kultur och käckt showoffande.

Man får lust att läsa, resonera och dividera. Och papperskniven går varm.

Det finns otaliga aspekter på idrottens sociala dimension, på föräldraansvar, på den tidiga selektering som förekommer i många föreningar. Att R bara ger en relativt ytlig ögonvittnesskildring från ett så spännande ämnesområde är en besvikelse.

Den nya svenska filmtidskriften flm, eller som den så mycket riktigt titulerar sig i underrubriken - en kulturtidskrift om film - har kommit med sitt sommarnummer. Det känns välmatat och läsaren kan bl.a. ta del av en stor artikel om klädskaparen Mago, Magos Magiska Mode, som gjorde mycket kostym till filmer.

Leve det litterära samtalet, tack för ALT!

Eftersom mitt eget skrivande inte går alls roade jag mig i går kväll med att läsa hela ALT från pärm till pärm och om den jävla förkylningens styrka beror på själsligt illamående så borde den ändå ha lättat en smula. Något mer upplyftande har jag inte läst på länge. Alla texter, absolut alla, ger nya insikter och skapar rum för vidare tankar. Till och med i min inflammerade skalle. Det betyder inte att jag håller med, men det intelligenta intressanta motståndet är å andra sidan det allra bästa.

Glöm det där med "alea iacta est" och latinska citat. Det var rena grekiskan som gällde för bildade romare.
Det är senaste numret av tidskriften Språktidningen som uppmärksammar de fina romarnas språk - det vill säga grekiska, inte latin.

Det är ett habilt nummer som till stora delar skrivits av frilansjournalisten Björn Forsberg. Han har intervjuat föräldrar och barn, idrottsforskare, idrottsprofiler och idrottsledare. Slutsatsen blir dock dyster. Mammon regerar. Jakten på nya storstjärnor pågår ständigt. Elitidrotten kommer att växa sig allt starkare. Staten delar ut mångmiljonbelopp till idrottsrörelsen men ställer inga krav på verksamheten.
Vem vågar sätta ned foten? Idrott är som bekant politik.

När en svensk kulturtidskrift har Jesusgestalten på omslaget, sittande vid en sjö, förslagsvis Gennesarets sjö, då kan man förutsätta att den - i ironins namn - förespråkar ateism. Så förhåller det sig faktiskt också med nummer 6/07-1/08 av Ord & Bild. Numrets tema påstås i Tidskriftsbutikens presentation vara "det autentiska", men så förhåller det sig inte riktigt. Numrets tyngsta bidrag är definitivt den inledande essän av Sven-Eric Liedman med titeln "Den förtrollande materialismen".

Sonic läser jag i princip från pärm till pärm. Sveriges bästa musikjournalistik.