Tyckt om tidskrifter

Båda redaktörerna vittnar om hur "fantastiskt roligt " det är att starta en ny tidning - låt vara att språkfantasterna är ett kräset släkte som inte tolererar minsta fel i den annars så lovprisade tidningen.

– Drag av självplågeri har det nog, småler Arnstad men tillägger snabbt:

– Vi är förstås glada över att läsarna är uppmärksamma.

Missa inte Offsides uppladdning inför EM i fotboll, tycker kultur-sidans specielle tidskrifts-skribent Peter Viktorsson, som även fördjupat sig i samtida musik och krigsmotstånd.

"In the digital age, information and news is accessible 24/7. We see no need to contribute to this flow of fast information. We like to create an oasis," says co-editor Tobias Rydin.

– Tidskriften vänder sig kanske främst till folk som arbetar med litterär text i olika former, men även till en litteraturintresserad allmänhet. Den ska bestå av riktigt långa texter - i första hand essäer och samtal. Det blir inga notiser, inga recensioner och inga bilder. Jag är trött på att en tidskrift ska vara som ett tivoli för läsaren, där man nervöst oroar sig för att läsaren ska tröttna.

Litterära tidskrifter ska ju gå på om hur förbannat fint det är med litteratur och läsning, snarare än att loda omkring i dess skuggiga kulisser. Men i ALT har fjäsket ingen beskyddare. Det här är en tidskrift som lugnt litar på sina läsare, men samtidigt inte håller sig för god för att lägga in förklarande fotnoter där det behövs.

Premiärnumret har temat ”Flykt”, och texterna har ofta, precis som i Femkul, ett brett anslag, kulturartiklar och featurematerial varvas med konst och intervjuer, men när jag läst klart uppstår till slut ett sorts vakuum. Texterna bluddrar ihop sig för mig – alla är ganska intressanta, nästan ingen sticker ut. Jag längtar efter en riktigt ful text!

Hela numret av 00TAL behandlar den självbiografiska litteraturen. Temat kan kännas lite uttjatat efter fjolårets ältande av och kring Maja Lundgren, men 00TAL tar diskussionen ett steg djupare – och några steg åt olika håll. Förutom Klingsportemat finns här en artikel om den uppdiktade författaren JT Leroy, ett utdrag ur Erlend Loes dagbok och mycket annat.

ALT, som enbart ska innehålla samtal och essäer, är alltså alldeles lagom nördig, men lite kvalificerad litteraturkritik hade också varit ett salt. Fast man kan ju inte få allt.

I övrigt: en fransk historiker talar med Jonathan Littel, inblick i Karolina Ramkvists författarverkstad, intervju med författaren Elise Blackwell om New Yorks litteraturscen… Alltihop bra.
ALT är helt enkelt tre garanterat tramsfria och mycket nyttiga bokstäver. Jag vill ha mer av ALT!

Lawen Mohtadi, som har arbetat på Sveriges Radio och som återkommande frilans på Arena och Expressen, ser jobbet som en möjlighet att kombinera samhällsjournalistik med kulturjournalistik.
– Jag tilltalas av båda sidorna. Sedan har Bang också gett plats för en form av idédebatt som jag tycker är viktig. Bang är ett av de ledande forumen för att diskutera feminism kopplat till samhället i stort, säger hon.

Men att bygga en framtid på besöks- och upplevelseekonomi är inte okomplicerat. En artikel i det nya numret av tidskriften Filter (2/2008) ger ett gott exempel. ”Den sista sommaren – hoten mot Hultsfredsfestivalen” är det tjugosidiga reportagets rubrik.

Jag förstår ännu inte varför Filter finns. Väntar ändå – på grund av fin finish i många detaljer och många eleganta småsaker som fångar mig – med intresse på nummer tre som kommer på sensommaren.

Efter att premiärnumret fått kritik för att endast porträttera män har plastankan på omslaget bytts ut mot en kvinnlig astronaut. Men tidningen är fortfarande hopplöst ofiltrerad.

Vad vill du göra med Bang?
– Först ska jag och de andra två medarbetarna prata ihop oss om vad vi tänker och vill. För min egen del skulle jag vilja koppla ihop Bang med de feministiska samtal som finns globalt och göra de frågorna angelägna också för en svensk publik. Rent allmänt tycker jag att Bangs roll är att politisera alla aspekter av samhälls- och kulturlivet.

Men där det verkligen bränner till i det andra numret av Filter är i det välskrivna reportaget Det stora sveket av Ivar Ekman.
Det handlar om irakiern Firas Hassan som jobbade för uppbyggnaden av Irak tillsammans med den amerikanska administrationen. Idag sitter han i en lägenhet i Linköping på grund av den amerikanska misstänksamheten mot irakier.
Det är ett reportage som med all tydlighet visar hur det på alla plan gått snett i Irak, berättat genom en irakiers öde.

Tidskriften Pequod vet man lyckligtvis aldrig riktigt var man har. Nu tar den sig an gåendet i litteraturen. Det är en finurlig läsning. Inga texter liknar riktigt varandra.

Balansen mellan kulturella och lokala drivkrafter å ena sidan och det affärsmässiga å andra sidan. Så kan man sammanfatta artikeln om den ideella föreningen Rockparty och Hultsfredsfestivalen i nya numret av magasinet Filter.

Förutom att jag naturligtvis är sjukt stolt över gamla goda vännen Sonja, är jag också väldigt glad för Bangs skull. Båda de nya redaktörerna har gedigen journalistisk bakgrund, båda från Sveriges radio, och har på olika sätt jobbat med feministiska frågor. Med den nya redaktionen får tidskriften också en bredd i och med den goda kompetensen i antirasistiska och intersektionalitetsfrågor.

Det finns en privat konsthall på Östermalm i Stockholm som heter Jarla partilager. I senaste numret av Filter berättar Martin Aagård historien om ägaren, miljardären Gerhard De Geer. Den är som tagen ur en Klas Östergren-roman.

Människor som drabbats av utfrysning i sina församlingar intervjuas och de olika samfundens ståndpunkter redovisas. Överlag är det en bra sammanfattning av debatten som förts i den kristna pressen under våren.

Novell är skönt osnobbig, tar det lugnt med namndroppandet och introverta betraktelser. Novell känns i stället liksom hyvens.

Det är bra.