Tyckt om tidskrifter

Folkkäre Thore Skogman hyllades stort under hela sin artistkarriär.
Nu sällar sig också en av tidnings-Sveriges populäraste kultursidor till hyllningskören.

Är det verkligen läsarnas överväldigande behov av genomarbetad journalistik inom just områdena mode, bilar, datorer, cigarrer, inredning, inredning, inredning, bröllopsresor och mode som gör att tidskriftshyllorna ser ut som de gör? Skulle inte specialtitlar som Allt om språk, filosofi, släktforskning, konst, meditation, astronomi, religion, pedagogik, botanik eller sjukdomar kunna hitta minst lika många läsare? Varför finns inte en enda tidskrift om akvarellmåleri när det finns flera stycken om digitalfotografi?

Ja, ni har ju förstås redan begripit svaret. Där det finns annonsörer finns det tidningar.

År 1894 företog svenskar för förs­ta gången en arkeologisk utgrävning i Grekland. Platsen var Poseidontemplet på Kalaureia, den större av de båda öar i Saroniska bukten som numera kallas Poros. Svenska Institutet i Aten, som i vår firar sitt 60-årsjubileum, bedriver nu fältarbete på samma ställe, varför antiktidskriften ­Medusa ägnar det mesta av årets första nummer åt Kalaureia.

Angelägnast är ändå avsnittet om Richard A Lanham och inte minst Kari Løvaas, som spårar en klassisk marknadsliberal. I sin text diskuterar hon bildningens framtid och möjligheterna för mer djuplodande förhållningsätt om allt bara går ut på att vinna slaget om uppmärksamheten.

Läsvanorna förändras genom de nya medierna, men det skakar också nytt liv i en diskussion om yta och innehåll som går tillbaka på antiken.

Hur är det att göra kulturtidning i Ystad?

– Innehållsmässigt är den ju inte lokal utan bygger på att jag inte förstår varför vi som bor här inte ska få läsa bra grejor. Jag och mina kompisar är inte intresserade av tre dagar gamla nyheter och lokala fotbollsreportage, det är därför Nya upplagan finns.

Ett nytt nummer av subversiva Subaltern har just utkommit. Subaltern är, vid sidan av Pequod, enligt min mening den intressantaste litterära tidskriften som ges ut i detta kulturellt utarmade land.

Det nya numret är lite vasst spretigt och svartsinnat, som sig bör i den underjordiska myllan.

Själv fastnar jag på Bons insändarsida, där en läsare undrar varför tidskriften ständigt jagar en artificiell perfektion:
”Var är fettet i modereportagen? Var är skavankerna, mänsklighetens bottenskrap, finnarna, foppatofflorna i Knäckebröhult?”
Bons chefredaktör Madelaine Levy svarar att hon tröttnat på trenden ”fulhet” och nu vill experimentera med andra element, ”till exempel glansigt papper, leende kvinnor som ser ut att må bra, vacker natur och stora bröst”.
Det kallar hon att tänka nytt.

Triangulering är ett branschord. Politiker och PR-konsulter är väl bekanta med det, men inte så många andra. Triangulering betyder att man gör motståndarens vinnande sakfrågor till sina egna. Man byter helt enkelt åsikt och tar över de publikfrämjande delarna i den andres politik. Det kan grumsas lite i de egna leden, men inget som en partiledare inte kan stå ut med om strategin leder till valseger.

Moderaterna sägs ha triangulerat inför 2006 års val. De blev de "nya" moderaterna och omfamnade plötsligt välfärdsstaten. Socialdemokraterna kunde därför inte bekämpa dem lika effektivt som annars.

I den borgerliga tidskriften Neo bestrider Maud Olofssons tidigare medarbetare och strateg Henrik Sjöholm denna tes.

Numret innehåller mycket att lära och mycket att reflektera över. Sverige tillhör inte de ledande imperialiststaterna, ändå satte och sätter kolonialismen djupa spår också här. I numrets mest läsvärda artikel bläddrar anrika Ord&Bild, grundad 1892, i sitt eget arkiv och återger en räcka obehagligt nationalistiska och rasistiska formuleringar.

Tidskriften Gräs vill åt sidospåren och det går att läsa G=T=B=R=G: s collageaktiga och anarkistiska poesi som en uppmaning att delta i samtalet. Här finns en vilja att öppna upp staden genom att ta makten över språket och bidra med nya beskrivningar. Jag fångas av en särskild rad som säger att vi tyngs av bilder som blivit passé och att vi har svårt att frammana bilderna av framtiden.

Tidskriften Nova science fictions dubbelnummer (10–11/07) från förra året handlar om kvinnlig science fiction, och där kan man bland mycket annat lära sig att bland tusentals sf-romaner med en manlig huvudperson fram till 1976 hade bara 31 stycken en kvinnlig. Detta har förändrats. Och det var hög tid.

Om poesien stadig vekk skal omtales som en sta unge bosatt i en lukket getto, medlem av en eksklusiv gategjeng, eller hva det skulle være, så begynner det å bli litt vanskelig når den samme poesien rykker ut i cyberspace og slik blir et tilgjengelig alternativ som man i den rastløse handlingens navn kan surfe inn på sånn omtrent ørten ganger i løpet av en hektisk arbeidsdag foran skjermen. Den elektroniske poesizinen kobler poesien til mediestrømmen og åpner opp kontaktflater som ikke fantes fra før.