Tyckt om tidskrifter

Här finns fler ambitiösa texter om afroamerikaner, om boliviansk regionalism, om Gaza och en piggt upplockad text där demonstranterna på Nørrebro själva får komma till tals. Glädjande nog ersätter man pliktskyldiga illustrationer på några håll med tänkta, konstnärliga bilder och det ser jag framgent gärna än mer av. Det som tynger är att nya Mana aldrig klarar av den där svåra balansgången man försatt sig i: att både vara aktiviströst och intellektuell samtalspartner.

– Drömmen är nog att hitta en story i en välbekant artists liv, en story som ingen hade en aning om fanns där. Det är väl lite essensen idémässigt för Novell.

Det är ett underbart nummer, tjockt som en bok för en hundralapp – ta med på picknicken!

Förra årets roligaste läsning var när glossiga magasinet Bon (37/2007) publicerade några rättframma rundabordssamtal om sex. Snacket var så självutlämnande att erfarna journalister ifrågasatte ­citatens äkthet. Och visst, det deltagarna sade stämde inte med den vaniljaktiga och myspysiga idealbilden som annars förmedlas. Tvärtom var somligt så grovt, och även ojämställt, att panelisten Gudrun Schyman tappade talförmågan, tror jag. Hennes uttalanden blev allt glesare spridda ju längre man bläddrade. Och Schyman – som ju alltid gått i bräschen för frigjordheten och redan för decennier sedan födde framför kameran – är inte lätt att tysta.

Men sex är inte allt här i världen. Det finns pengar också. I senaste numret av Bon (43/2008) presenteras åter rundabordssamtal mellan kända och halvkända människor. Om just pengar. Men den här gången är det flera av deltagarna som inte ens vill berätta vad de tjänar eller hur mycket de har på lönekontot. Pengar är helt enkelt mer skämmigt än kroppsvätskor.

Subalterns Sverigeguide omfattar sålunda inte bara gravuppgrävning för allmän beskådan utan även en hel del antifiktion. Och så vinden från hedenhös, den svavelstinkande cementfabriken i Skövde som i Per Bergströms text passerat åren och bytt form till blåbetong. En bräda som tillfogas. En vågrät bräda som ger mitt gungande en helt schysst balans.

I stort känns det dock som en pliktskyldig samling om världshistoriens mest uttjatade tema. Lite gammalt, lite nytt. Lite queer, lite straight. Lite älska, lite knulla. Lite som ett samlag där man ska hinna med alla ställningar. Ambitiöst, men inte så roligt.

Sittande med några gamla nummer av brittiska Granta i knät inser man att hela epitetet ”litterär tidskrift” borde omprövas och att det man hittills trott varit en litterär tidskrift kanske inte alls varit det och att det i vilket fall som helst finns tidskrifter som utger sig för att vara litterära och sådana inför vilka orden ”medverkande skribenter” ges helt ny betydelse.

Orten dominerar det 34 sidor tjocka magasinet, som under redaktören Kjell Olssons sakkunniga ledning innehåller mycket intressant och spännande läsning om Långserud då och nu.

Det är i överraskningarna som det verkligen angelägna finns, ett par rader av Duras, dikter av Ann Jäderlund, och numrets viktigaste bidrag, Karin Lindeqvists uppsats om "poesi, kärlek och kvinnogemenskap i den lesbiska rörelsen".

Novell fokuserar inte på att vara smakdomare utan vill ”berätta historier”, precis som tidningen Offside vill berätta historierna runt fotbollsindustrin.
I Novells förstanummer är dessvärre skribenterna sämre än i Offside; de är övertända och inte tillräckliga berättare.
Det finns behov av popjournalistik som är mer än en resultatbörs eller tipscentral. Men uppryckning måste ske om de ska bli mitt livs Novell.

Årets första nummer av Tidskrift för genusvetenskap (tgv) har tema välfärdsstaten, och rymmer både ut-, in- och tillbakablickar på de senaste decenniernas samhällsbyggen.

Vilka är dina kulturella hjärte­frågor?

– Yttrandefriheten. Och den ideologiska mångfalden. Jag är angelägen om att försvara de fria kulturuttrycken, som den mindre teaterverksamheten eller de små kulturtidskrifterna.

Sverige hade möjligheten men ingen riktig vilja att bli en kolonialmakt, konstaterar historiken Dick Harrison i senaste numret av tidskriften Ord & Bild, vars tema är "Norden och kolonialismen".

Det är ett avväpnande men inte särskilt uttömmande svar på frågan hur de nordiska länderna ska placeras in i kolonialismens historia. Vilket inte visar sig vara alldeles lätt.

Humanisterna har förklarat krig mot de troende. De vill utplåna alla religiösa avtryck i vårt samhälle. Ulvaeus framträder som en frejdig banerförare för en trosfientlig filosofi. Han har avsagt sig Gud, men inte Mammon. Att läsa humanisternas arga krav på ett religionsfritt samhälle är nästan sorgligt. Förutom att jag undrar om den som vill snöpa andra människors fria uttryck alls kan kalla sig humanist, så tycker jag verkligen synd om Ulvaeus, Sturemark och alla de andra troende humanisterna.

Jag läser i ett rykande färskt nummer av Magasinet Neo. Neos chefredaktör Sofia Nerbrand reser till Landskrona främst för att ta pulsen på integrationen och spå om sverigedemokraternas möjligheter att ta sig in i riksdagen. I överingressen till temanumret, som även innehåller en intressant studie över arbetsamma och skötsamma ”papperslösa invandrare”, så står det att hon reser till ”främlingsfientlighetens skånska hjärta”; i hennes artikel framtonar mer bilden av en stad förstörd av en dålig politik – och inte bara integrationspolitiken – än härjad av etniska motsättningar.

”Vänstern präglas av en fortsatt vurm för repression och intolerans. Istället för att stå upp för upplysning och demokrati sympatiserar den med terrorister och förtryckarregimer.” Högermagasinet Axess anger tonläget när fyrtioårsminnet av revoltåret 1968 uppmärksammas i dagens borgerliga idéklimat. Från att tidigare gärna ha framställt ”68-åren” och ”68-orna” som något jönsigt förläst med runda brillor och batiktröjor gäller nu demonisering.

Från Norrland till hemslöjd och den svenska kocken i Mupparna. Floran är rik när Peter Viktorsson väljer ut kulturtidskrifter till april månads tidskriftsspalt.

Neo har tidigare anordnat seminarier, nu delar ni ut ett pris. Vill Neo vara en tidskrift som gör saker vid sidan om eller vill ni vara en institution som ger ut en tidskrift? – Tidskriften är navet i vår verksamhet. Men vi vill inte bara föra en monolog med våra läsare utan hellre vara en samlingspunkt för alla samhällsintresserade som gillar våra liberala idéer.

En ”mer reflekterande Mana”, lovar nya ansvariga utgivaren Rebecca Selberg i sin ledare, och låter på de följande uppslagen Per Gahrton och KG Hammar diskutera begreppet antisemitism utifrån egna perspektiv. Därefter ett stort temablock om ondska, om att se ”bjälken i sitt eget öga”.

Självreflektion eller politisk list? Resultatet är hur som helst tydligt. Mana behövde bli en bättre tidning. ”Nya” Mana är en bättre tidning.

I fredags, när A och jag var trötta och hängde hemma läste jag senaste numret av Bon. Jag kan inte sätta fingret på var problematiken ligger: att tonen är intern, att deras resor sponsras av PR-byråer eller att det helt enkelt är tråkig läsning. Hur som var det ändå roligt att läsa reportaget om pengar, där ett gäng mediapersonligheter blir intervjuade om sin ekonomi.

Numret avslutas med en sida nyskriven skönlitteratur om musik. I kombination med titeln, Novell, är det en tydlig hint om tidningens ambitioner. Hoppas man slipar berättelserna ännu mer till nästa nummer.

En ton av andfådd angelägenhet har alltid varit tidskriftens kännetecken, och den delvis nya redaktionen utgör på den punkten ingen skillnad. Manas värld är fortfarande stor och tiden knapp, och det är en välgörande kontrast till den tillbakalutade stil som media-Sverige i övrigt odlar.

Jag vågar inte skriva av någon dikt från Lyrikvännen, men får ni tag på numret och förra numret så köp, för uj så kul det kan bli ibland.