Tyckt om tidskrifter

Teatertidningen är en av de få kulturtidskrifter som jag alltid sträckläser därför att den presenterar handfasta frågor lättfattligt och spännande.

Det som får mig att oroas för tillståndet i denna förening är dess två publikationer, Scoop och Grävtidningen. I båda fallen har jag personligen insyn och kunskap om några artiklar som skrivits då jag själv omnämns och kan konstatera att det är påhittade historier som publicerats.

Vad är feminismen idag? Svar: ett månghövdat, traumatiserat trafikoffer som ligger på analyssoffan och talar osammanhängande under narcissistiska spasmer. Ett offer som är lika mycket förövare, plågat av dåligt samvete riktat överallt och ingenstans. Hemsökt av spöken, samma spöken som Derrida ser jaga den sörjande marxismen.

Det är den samlade bilden av läget när man plöjt igenom Fronesis senaste nummer (25–26) som denna gång ägnas åt feminismen och vänstern och dess såriga relation. Ordet spöke återkommer som ett omkväde genom hela numret. Kapitalet är spöklikt, och kapitalismen är ett spöke inom feministisk forskning, något man gärna nämner men inte utforskar.

Jag modererade ett frukostseminarium för utställarna på lördagmorgonen, folk lyssnade av någon anledning uppmärksamt - bara en sån sak. Allt var så där Engagerat, på ett sätt som det sällan är i den etablerade litteraturvärlden där det mesta lunkar på. Här (anlägger ett lätt darr på stämman nu) har ännu inte Mammon börjat spela den viktigaste rollen, utan det är faktiskt Litteraturen och tron på den, som är det viktiga. Och allt var lite lagom taffligt och småskaligt men väldigt entusiastiskt, det var trångt mellan bokborden och när poeter med svaga röster collageläste i cafédelen var det väldigt svårt att höra någonting eftersom man inte avskärmat lokalen från rummet där resten av mässan pågick.

Varit i Hyssna över helgen, kom nyss tillbaka till Västerås. På tåget fick jag tid att läsa en av de bästa tidskrifter jag vet - "Socialpolitik". Fått tag på senaste numret och nu kokar jag av skrivlusta. Men jag frågar mig, "får jag" ha åsikter om socialpolitik?

Jag har ingen teoretisk bakgrund i ämnet. Jag kommer från ett hem i övre medelklassen.

Filter säger sig satsa på läsning, "mer än en tidning – större än en bok", i "bläddertidningarnas tidevarv".
Första numret har svårt att leva upp till självskrytet.

Stefan Gelfgren skriver om den västerbottniska väckelsen, Jenny Gunnarsson om en senare tids väckelse, den veganfeministiska med Umeå som centrum.
Med mera på samma tema, insiktsfullt och infallsrikt. Ur de olika artiklarna och essäerna i Provins växer fram en bild av Norrland som något eljest, just en provins, inte helt lik moderlandet.

Inte bara den svenska klubbfotbollen står publik- och spelmässigt starkare än på länge. Även de inhemska texterna om världens i särklass största enskilda sport håller hög klass.
Stor del i detta har givetvis tidskriften Offside, som säsong efter säsong bjuder på rent magiska reportage i såväl det längre som kortare formatet.

Litet och småtrevligt.

Igår när jag hämtade posten kände jag mig som en verklig kulturkvinna och akademiker när både Bang och den nya tidskriften Filter var adresserade till mig.

Tidskriften Provins prövar nya vägar och gör i det senaste numret en avstickare från den litterära leden mot fackprosan.

Det handlar om norrländska idehistoriker, och därmed känns steget inte onaturligt - här finns gott om människor som varit med och format den norrländska kulturen och därmed också vad som rör sig i den norrländska litteraturen.

Det är ett litet smörgåsbord där man inte försökt sig på någon direkt översikt, utan snarare valt ut distinkta ämnen - ganska smala och väl genomgångna.

Han loggar in på kp-webben, sajten som är en av hans första satsningar som chefredaktör, och letar nya jobbidéer bland barnens tusentals diskussioner. Ett par minuter senare har han hittat tre ämnen som kan bli artiklar i tidningen:
Chokladburgare.
Sminkets vara eller inte vara.
Och vikten av en låtsastvilling – en webbkompis som är född samma dag som man själv.

– Barnen ska alltid i något perspektiv få sin självkänsla stärkt, det är grunden för hela tidningen. Det kan vara att de klarar av ett korsord, att de inte känner sig ensamma i världen eller att bilderna på barnen i tidningen är tagna ur rätt perspektiv. Barn ser alltid upp till vuxna, så fotograferna får sätta sig på huk.
Det handlar om respekt och faller honom naturligt att jobba efter dessa principer, säger han. Särskilt med bakgrunden som barnprogramledare.

"Den är antisemitisk, den är ’so way out of it’ när det gäller saklig beskrivning av verkligheten. Man måste se på den, inte ur yttrande- och tryckfrihetssynpunkt, utan ur kvalitetssynpunkt. Det är en skittidning. Ska vi betala skit med skattebetalarnas pengar? Jag tycker inte det."

I KRUT (Kritisk utbildningstidskrift) nr 128 skriver betygsforskaren Bengt Selghed: ”Ingen forskning om lärande finns som kan belägga att kunskapsutvecklingen, oavsett ämne, kan urskiljas i det antal steg som direktiven anger. Ju fler betygssteg desto större svårigheter att språkligt formulera dessa kriterier på ett såpass entydigt sätt, att likvärdiga tolkningar, oberoende av vilken lärare som gör dessa, kan uppnås.”

Enligt Selghed blir det alltså större risk för orättvisor med fler betygssteg än med färre. Lärare är ju också människor och människor filtrerar sina bedömningar av andra genom personliga tolkningar, känslor och fördomar.

Nya Filter har varit det stora samtalsämnet i de svenska tidskriftskretsarna de senaste veckorna. Kultursidans specielle tidskriftsskribent Peter Viktorsson är positiv, och hittar mycket av läsvärde i premiärnumret.

Hur mycket jag än tycker om Poul Anderson kan ändå inte känna någon riktig entusiasm inför ett nummer där han står för alla noveller.

Det ryms så mycket inom det här fältet, och det är så mycket jag inte visste och aldrig ser i min egen lilla medelklassbubbla.

Drömmen är ju att göra en tidning fylld av obskyra ämnen folk inte vet att dom vill veta mer om, och där har Filter verkligen lyckats.Nu måste jag hitta plats för ännu en tidskrift att samla på. Jag ber till tidningsgudarna att denna tidning överlever, jag vet inte hur jag ska klara mig annars.

– Namnet vill signalera tanken om att vi berättar historier om musik. Och sedan är några av dem som tidigare var knutna till musiktidskriften Ondskan med i Novell, och de hade en önskan om ett mer neutralt namn. När Ondskan ville göra en intervju med Amy Winehouse sa hennes föräldrar nej, för en tidning med ett sådant namn kan man ju inte vara med i.

Med posten fick jag i dag en bunt gamla Folket i Bild, som vanligt inköpta på Tradera. Bland dem fanns ett mycket speciellt nummer (42 1962), det där försäljningen av Folket i Bild till ärkefienden, Åhlén & Åkerlund, bekantgjordes.

Chefredaktören, Ivar Öhman, kommenterar försäljningen i beundransvärt återhållsam ton. Han redovisar öppet de problem som låg bakom beslutet: stigande förluster, föranledda av fallande upplaga. 1960 hade FiB tappat 25.000 köpare, 1961 ytterligare 20.000, 1962 10.000 till. Upplagan låg 1962 ändå på 128.000 exemplar - men den skulle ha behövt ligga på 185.000 exemplar för att utgivningen skulle löna sig.