Tyckt om tidskrifter

Som en satir över varumärket Sommarsverige, med andra ord.

Det fungerar för det mesta alldeles utmärkt och som i alla goda satirer ryms här också en stor dos allvar. För här skisseras, med olika uttrycksmedel, en bild av ett Sverige som faktiskt finns... men aldrig låter höra talas om sig i officiella högtidstal.

I det nya numret av tidskriften Arena utvecklar Ann Heberlein, teologie doktor, tankar hon framfört på Sydsvenskans kultursida. ”Måste vi sluta shoppa?”, frågar hon sig.
Heberlein beskriver extremer. Personer som vänt konsumtionssamhället ryggen och infört personliga köpstopp. Hon återger sociologen Zygmunt Baumans tes om kunden som vill bli förförd, ty det har blivit något av en samhällelig plikt att konsumera – ”du måste bidra genom att spendera”.

Jag vill att Filter ska lyckas. Jag vill att Filter ska vara kvar. Jag vill att andra ska fatta hur bra Filter är. Jag vill att Filter ska bana vägen för det nya. En helårsprenumeration, tack!

Det är kul att Mattias Göransson lyckas ta sin 90-talsjournalistik in i 2000-talet med flaggan i topp. Efter Jan Guillou är han landets mest inspirerande journalist.

Första numret av Folket i Bild/Kulturfront kom ut 1972. Tidningen hade grundats i spåren av det radikala uppvaknandet och utbildningsexplosionen under 1960-talet. Kritiska filmare och författare angrepps hårt av makthavarna och yttrandefri-heten hade satts under press. Mot den bakgrunden växte planerna på en radikal, oberoende kulturfront fram i början av 1970-talet.

Selma Lagerlöf, Karin Boye, Helga Henschen är andra resenärer som det berättas om i denna läsvärda tidskrift, som handlar om både nytt och gammalt inom litteraturen.

Göransson har nämnt ”Vanity Fair” som förebild. Glammiga glittriga ”Vanity Fair”? Låt mig peka ut en mycket tydligare kusin: ”Filter” är en ny ”Det Bästa”, en grumlig liten medieprodukt utan riktig avsändare. Berättelser som flyter utan sammanhang med det förrädiskt neutrala ”god journalistik” som enda stående säljord.
Lägg till detta mansmagasinens konkreta enda idé: att skildra världen som en plats där män gör och kvinnor är. I ”Filter” är inte kvinnor sina kroppar ens. De är inte överhuvudtaget. Det ser inte mycket bättre ut.

Bäste redaktör Bidakowski. Sedan något år tillbaka sänder du mig tidskriften Suecia Polonia. Jag vet inte varför, men jag har med intresse läst den, även om jag irriterat mig på den slarviga redigeringen och den extrema mängden korrekturfel. Men för första gången ser jag mig tvingad att ta till orda om det konkreta innehållet. Det nya numret, 1/2008, säger på omslaget: "Polen 1968. Judarna reste iväg med sina fioler. Från denna station." Det är en rubrik som ger mig allt annat än positiva förväntningar, eftersom den är späckad med antisemitiska klichéer.

Jag tänker ofta på Salt. Varje nummer kastade jag mig över med sådan entusiasm... Där fanns vass humor och djuplodande analys, respekt för livet och verkligheten men irrespekt inför pk:ismens pretentiösa, pompösa självbeundran. Allt var heller inte bestämt i förväg. Det fanns plats för överraskningar och oväntade infallsvinklar. Tyvärr blev äventyret ganska kortvarigt.

Det här är kanske precis vad som saknades!

Stryk första delen, bli tydligare med vad man egentligen vill och låt fler ”litterära” pennor få chans att skriva – tre tips jag tror skulle hjälpa Filter.

I det senaste numret av den utmärkta tidsskriften Neo skriver Sanna Rayman (c) om dilemmat av att befinna sig i mitten av det politiska spektrumet.

Dilemmat består i, att så fort man som mittenpartist inför sig själv har kommit fram till en väl avvägd (som man själv tycker) ståndpunkt, så ”kommer det en jävel sättandes med ett mer eller mindre rimligt 'å andra sidan'. Och befinner man sig under mittens förbannelse, ja då måste man grubbla sig igenom vartenda om och men”.