Författaren som vittne

Tidskriften Marginal om realismen inom litteraturen

Efter tolv års existens som vänsterradikal kulturtidskrift byter TLM nu namn till Marginal, det första numret – ett dubbelnummer - utkom i våras. Namnbytet signalerar en delvis ny inriktning, vilket syns redan i undertiteln: ”tidskrift för litteratur och politik”. (Tidskriften ges nu liksom förr ut av föreningen Thélème.)

Thélème startade 1989 som en intellektuell vänstertidskrift, med temanummer om bland annat ”polis” och ”förorten”. Efter två år bytte den namn till det mer lättuttalade TLM. På senare år tog TLM formen av en kvartalsvis utkommande pocketbok, inriktningen mer tydligt politisk än i början.
TLM kunde inte kallas för en litterär tidskrift, vilket däremot Marginal är. Ambitionen är att komma åt politiska frågor genom kulturella frågor, berättar redaktören Bo Greider.
Redaktionens förord utgör något av en programförklaring:
”Samhället och engagemanget är åter synligt i litteraturen. Maj Gull Axelsson, Bob Hansson, Lars Raatama, Mats Kolmisoppi, Lena Andersson, Thorbjörn Flygt, är några namn som återför det engagerade berättandet till svensk litteratur.”

Samma tendens tycker sig redaktionen se även i filmens värld, samt inom den blomstrande reportagelitteraturen på gränsen mellan fakta och fiktion, med Naomi Klein och Susan Faludi som några av de största namnen.
Redaktionen menar att något avgörande har inträffat, men att ingen i det ”bortbleknande postmoderna landskapet” förmår se det; ingen tar upp banden mellan litteratur och samhälle till diskussion. Därför Marginal. I namnet ligger också tanken att det tidskriften står för börjar i marginalen för att sedan växa, kanske till en huvudfåra.

Tyngst vägande i det första numret är en längre essä av Tony Samuelsson på just detta tema. Han väljer där att lyfta fram ”Klasskänsla och realism i några nittiotalsromaner”, en hittills inte alltför uppmärksammad aspekt på samtidslitteraturen. Tony Samuelsson säger inledningsvis att den engagerade realismen så sakteliga blivit rumsren igen. ”Samhällsskildring och sociala konflikter duger som romanstoff, litteraturen får vara upprörd, indignerad, den vågar minnas och ta plats. Författaren får vara ’undersökande’, ’vittne’ och ’samhällsvarelse’. Det har ökat litteraturens räckvidd. Den angår fler än en litterär elit.”
Samuelsson menar att det påfallande ofta är kvinnliga författare som går i bräschen för denna utveckling, och nämner bland andra Majgull Axelsson, Elsie Johansson och Kerstin Thorvall. Som synes inte den allra yngsta generationen; men vem har sagt att det bara är debutanter som är samtida!

Samuelsson menar att rädslan för att hamna i någonting som påminner om 70-talets förkättrade tendenslitteratur och plakatpoesi har hämmat kritiken: ”Man är så rädd att en ideologiskt fotad kritik ska sudda ut ett verks egenart att man inte märker att det är just denna kritiska blick som skulle kunna lyfta fram egenarten, och nya dittills osynliga sammanhang och innebörder. Man frågar sig hellre vad som saknas än anstränger sig för att se vad som verkligen finns, vilket är ett säkert tecken på att nånting måste osynliggöras.”

Samuelsson kritiserar den etablerade litteraturkritiken för att inte förmå se klassaspekterna på den litteratur som skrivs i dag; samtidigt medger han själv att samtidslitteraturen sällan skildrar kollektiva förlopp. Det är exempelvis ont om skildringar från arbetslivet. Här tar Samuelsson upp de förhållandevis marginaliserade Torgny Karnstedt och Ingemar Nylund, som med sina arbetsplatsromaner verkar i en mer traditionell Ivar Lo-anda. Samuelsson nämner också Mats Berggren och Fredrik Ekelund som författare intresserade av kollektiva förlopp.
Annars menar Samuelsson att klasskänslan i nittiotalsromanerna mest blir synlig som individuell frigörelsesträvan och mindervärdeskänsla hos de författare som kommer ur arbetarklassen, eller vuxit upp i förorten. Ur den aspekten betraktar Samuelsson romaner av Kjell Johansson, Ulf Lundell och till och med Carina Rydberg. Som förortsskildrare tar han upp Lena Andersson och Eva-Lena Neiman.

”Realism” är inget enkelt begrepp, och det vore ett misstag att förväxla den realism som Samuelsson talar om med någon slags enkel tendenslitteratur.
Det förekommer flera definitioner av begreppet realism i essän. ”Realist blir i mina ögon den som vågar blotta sin egen inskränkthet, och sätta den på spel mot andras inskränkthet. Realism är därför svårt. Realismen ställer inga formkrav, det är också svårt, det betyder att realisten måste ha en konstnärs känslighet och sanningslidelse för att hitta ämnets form. En realist måste ta ställning och döma, men samtidigt låta döma sig själv i andras ögon”, skriver Samuelsson med en definition som förefaller ligga nära den som Bertolt Brecht gav uttryck för.

Samuelsson tar också upp det han kallar ”dokumentärestetiken” som en annan form av realism. ”Dokumentärestetiken gör realismens moraliska sprängkraft till en fråga om korrekt eller alternativt historieskrivande. Den påstår att litteraturen står svarslös i en svårtolkad samtid, att en realism utan ställningstagande (dvs klassperspektiv) är en sannare litteratur, att romanförfattaren måste vänta tills allt är över och blivit korrigerbar historia. Jag ser det som en estetik som både kompletterar och undergräver den klassiska realismens mindre rigorösa sanningsanspråk”. Till denna gren av realismen hör, enligt Samuelsons sätt att se det, romaner av bland andra Ola Larsmo, Steve Sem-Sandberg och Majgull Axelsson.

Sammanfattningsvis har Tony Samuelsson skrivit en intressant och inträngande essä om den svenska nittiotalsromanen, med den i dag bara alltför ovanliga ambitionen att ta ett helhetsgrepp och belysa större tendenser i den litterära utvecklingen. Det första numret av Marginal är ett i mina ögon synnerligen vitalt bidrag till försöken att bredda den hittills eftersatta diskussionen om litteratur och samhälle.

Andreas Björsten

Publicerad: 2002-08-08