I kulturens tjänst
ur PICKADOLL 2008, publicerad av SLICE
I förra numret av SLICE (ACTION 2007) fick vi en fullständig redovisning av pocketbokserien ”Victory”. Det är alltid trevligt med nostalgiska tillbakablickar. I synnerhet då föremålen lever kvar än idag, om än som begagnad vara. Jag var själv så kallad kioskboksöversättare under en dryg tioårsperiod (1975-87) vid sidan om min ordinarie verksamhet som journalist. För Wennerbergs, som förlaget hette nästan ända fram till sina sista år, översatte jag bland annat Leo Kesslers (samtliga 21 böcker) och Bruno Krauss (3 av 4 utgivna) pansar- respektive ubåtsromaner men också en mängd andra agent-, gangster-, krigs- och västernäventyr. Låt mig få berätta om en kioskboksöversättares vedermödor på den tiden.
I grunden är jag journalist. Jag började min tidningsmannabana på MorgonTidningen i Stockholm 1950. Något år senare fick jag chansen att översätta ett serieavsnitt av Hopalong Cassidy åt tidningen Fantomen. Chefredaktören på Serieförlaget som gav ut tidningen hette Rolf Janson. Det blev både min första och sista översättning på flera år. Den var inte bra helt enkelt. Översättning av pratbubblor i serier är något speciellt, fick jag veta. Men jag skulle möta Rolf igen drygt 25 år senare, då jag började översätta åt Bra Böcker.
På min fritid slukade jag olika serietidningar, förutom Levande Livet och Lektyr. SerieMagasinet med Kilroy, Kerry Drake, Tex Willer och Drago var min absoluta favorit På bio gick jag så ofta jag hann. Helst blev det westernfilmer, gangsterfilmer och musikfilmer. Inte visste jag då att jag en dag skulle få in en artikel i Levande Livet eller att jag skulle bli redaktör för SerieMagasinet. Eller filmredakör på Skånska Dagbladet i Malmö. Eller ge ut ett eget filmlexikon… och faktiskt både översätta och skriva egna böcker.
1953 flyttade jag till Malmö och blev frilans som nöjesreporter åt i tur och ordning Skånska Dagbladet, Kvällsposten, Aftonbladet och Hemmets Veckotidning (det var nu jag oftast skrev under namnet ”Hazzan” Lindström.) Och tre år senare gjorde jag faktiskt ett gästspel på Press & Publicity i Stockholm, där legendariske förläggaren Armas Morby gav ut bl a SerieMagasinet, Stålmannen och Läderlappen. Jag blev under en tid redaktör för SerieMagasinet och MästerDeckaren och min främsta insats på det förlaget blev att introducera SM:s Serie-Filmer. Det innebar att jag valde ut stillbilder från en film och presenterade den som en åttasidig seriebilaga med fotografier i stället för tecknade rutor men med pratbubblor som vanligt.
Först ut blev Eddie Constantine-filmen ”Nu blir det farligt”. Eddie skulle jag för övrigt återkomma till några år senare, när Kaj Hansson och Sjunne Soneryd på Formatic Press gav ut jättealbum med bl a Mandrake, Allan Kämpe och ”Eddie” (Constantine). I sex eller sju nummer av Eddie-tidningen skrev jag åttasidiga textnoveller baserade på hans filmer från Minerva Film. Bland annat ”Nu blir det farligt”, ”Eddie skjuter skarpt” och ”Högt spel på Rivieran”.
1966 blev jag fast anställd på Skånskan - som deras filmredaktör ett år senare. Där inledde jag på sätt och vis min översättarbana. Min främsta uppgift som filmredaktör var nämligen att presentera nya filmer för läsarna. Det betydde att jag ofta var uppe i Stockholm och gick runt på filmbolagen som jag ju hade bekantat mig med under min tid på SerieMagasinet och tittade på film, som ännu inte haft premiär. Filmerna var oftast otextade vid det laget, så här tvingades jag utveckla min ännu rätt slumrande översättartalang. Med mig hem fick jag amerikanska pressböcker innehållande fakta i mängder om själva filmen, tillkomsten, inspelningen, handlingen, eventuell bakgrund och, naturligtvis, om dom ledande skådespelarna (glöm inte att detta var före Internets tid.)
Eftersom de flesta filmerna på biorepertoaren, förutom dom svenska, då som nu var främst engelskspråkiga liksom pressböckerna gällde det att översätta texterna för att sedan plocka fakta ur dem och skriva en egen förhandsartikel om filmen och/eller skådespelarna. Jag brukar säga att det var Gary Cooper, Erroll Flynn, John Wayne och grabbarna som lärde mig engelska. Men också att flitigt användande av olika ordböcker och lexikon. Till exempel hittade jag en sliten gammal engelsk-svensk ordbok från 1889, som blev till ovärderlig nytta när jag skulle översatta västernromaner.
På den tiden (60- och 70-talet) var memoarer om och biografier av utländska filmstjärnor och filmmoguler sällan översatta till svenska. Man räknade inte med att dom skulle bli det heller så man köpte originalböckerna, som man på så vis kunde läsa medan dom var aktuella. Eventuella översättningar tog ofta ett halvår innan dom låg på våra bokdiskar. Detta gällde framför allt romanerna och jag blev en av dem som inte sällan köpte originalromanerna av till exempel Herman Wouk (“Krigets vindar”) och västernförfattaren Louis L´Amour (uttalas ”Lejmour”) för att sedan inte tala om biografier över många stjärnskådisar. Detta ledde så småningom till min första boköversättning.
På tv-kanalen Hallmark visas sedan något år eller så westernfilmerna om ”Black Fox” (spelad av Tony Todd), en av de svarta män som enligt myten byggde upp staten Texas. De tre tv-filmerna bygger på en roman av amerikanen Matthew Brown. Boken gavs ut av kioskbokförlaget Malmborg & Hedström 1975 - översatt av undertecknad. Min första riktiga översättning som sagt.
Det var redaktören för bokserien Bullet Western, författaren Kjell Genberg (bland annat böckerna om Ben Hogan - se SLICE 2004) som kontaktade mig om jobbet. Vi hade blivit goda vänner under mina Stockholmsbesök och han visste att jag sedan barnsben var rejält påläst vad gällde just Nordamerikas historia, cowboys och indianer. Han bad mig översätta boken och jag ville själv se hur jag klarade av det. Samtidigt lärde jag mig en hel del om en översättares vedermödor. Till exempel att först läsa igenom boken ordentligt – i stället skummade jag den bara. Och fick skriva om ett helt kapitel eftersom jag hade missat det romanen egentligen byggde på. Jag hade översatt mer än halva boken innan jag upptäckte det.
När man översätter en bok – åtminstone en kioskpocket och i varje fall under 1970- och 80-talen – är god planering det allra viktigaste. Framförallt måste man veta hur många ”tecken” (nedslag inklusive mellanslag) originalet innehåller och hur många sidor och tecken den svenska översättningen måste hålla. Just kioskböckerna var då nämligen begränsade till ett viss antal standardsidor, antingen ca 126 eller 158, tror jag det var. Dessa uppgifter (de svenska böckerna fick hålla cirka 223 200 respektive 280 800 tecken mot originalens kanske 257 600 respektive kanske 321 800 tecken/typrum) fick man av förlagsredaktören tillsammans med ”deadline”, det vill säga det datum då översättningen ovillkorligen skulle vara klar. Då gällde det först att beräkna hur många sidor man måste översätta per dag för att bli klar till deadline. Och därvidlag måste man bestämma sig för hur många dagar man hade på sig fram till dess, frånräknat de dagar man hade annat att göra eller ville hålla fritt. Plus oväntade ”bom-dagar”, till exempel sjukdom.
Efter deadline synade förlagets granskare översättningen, som sedan skulle typsättas för att så småningom börja tryckas senast det lämningsdatum förlaget sedan lång tid tillbaka fått besked om. Ett tryckeri är en industri med många pressar, som alltid skulle rulla. Missade man lämningsdagen åkte någon annans beställning in och förlaget kunde få vänta både dagar och veckor tills tryckeriet hade plats för den aktuella, försenade boken. Samma gällde distributören. Blev inte boken färdigtryckt på överenskommet datum kunde det dröja inte bara dagar utan även veckor, innan den hamnade i kioskbokställen. Speciellt den periodiska tidningsutgivningen blev lidande vid en sådan miss. Exempel: nr 4 av tidningen i fråga kunde läggas ut på diskarna under samma vecka som nr 3 kom ut.
Att översätta kioskböcker på heltid på den tiden betydde att man nästan aldrig var ledig. Under resans gång dök det alltid upp problem av olika slag. Ett ord eller uttryck kan vara svårt att lösa. På min tid besökte man biblioteket. Det gör man kanske fortfarande, fast hittar väl oftast lösningen snabbare på Internet. Det kunde ta en halv dag och mer innan man var tillbaka vid skrivmaskinen: lika med förlorade timmar som måste läggas till någon annan kommande arbetsdag. Man arbetade dessutom med elektrisk skrivmaskin på den tiden med karbonpapper så att man fick en kopia. Skrev man fel fick man tipp-X:a (täcka det felaktiga ordet eller meningen med vitt och sedan skriva över det rätta). Upptäckte man felet först efter någon dag, kunde man få skriva om flera sidor. Tänk om man hade haft dator på den tiden! Dåliga arvoden gjorde naturligtvis också att man måste jobba på ordentligt – utan att för den skull slarva.
Jag fortsatte faktiskt inte med översättningar direkt efter ”Black Fox”. Nu visste jag hur man skulle lägga upp en bok och nu erbjöd Kjell Genberg mig att skriva en egen västernbok. Sagt och gjort. Jag jobbade som featurechef och filmredaktör på Skånska Dagbladet på dagarna och skrev ”Buckaroo Jones” på nätterna. En berättelse om en femtonåring i Västern, som slår sig i lag med en revolverman och är på väg att bli en ny Billy the Kid, men till sist kastar bort revolvern när han inser vart han är på väg. Boken blev tydligen bra, för den kom ut i Bullet Western-serien som nr 1 - före ”Black Fox”, faktiskt. Nu hade Hanz F Lindstroem (som jag då stavade mitt efternamn med tanke på en eventull framtida internationell lansering) fått blodad tand. Williams Förlag, som tog över Bullet-serien efter Malmorg & Hedström, hade faktiskt rätt långt framskridna förhandlingar på gång, men de sprack till sist. Varför vet jag inte.
Jag skrev ytterligare två västernböcker, ”Rio Puerco” och ”Svart blod”. Den senare snarare en ”vilda Östern” eftersom den byggde på fakta från raskravallernas New York 1863-64, orsakade av tvångsrekryteringen till unionsarmén under inbördeskriget. Den blev till och med recenserad av Hans Stertman i Aftonbladet, som klassade den som en indignationsroman. Därefter blev det inte fler romaner av min hand. Det var arbetsamt men roligt att skriva själv, fast inte mer lönsamt än att översätta andras böcker. Egna manus till kioskböcker blev dessutom inte bättre arvorderade än översättningarna, förrän Wahlströms presenterade sin Sjöwall-Wahlöö-inspirerade deckarserie (Brottsplats Sverige tror jag den kallades) av Bo Lagevi (läs: bolag e´ vi) bakom vilken pseudonym dolde sig etablerade förattare som K Arne Blom, Jenny Berthelius och Kjell E. Genberg.
Däremot blev det översättningar igen för mig: deckare, västern, romantik, krig och thriller. Mellan 1975 och 1989 översatte jag drygt 130 romaner. Nu översatte jag åt förlag som (i tur och ordning) Wennerbergs (sedermera Winthers), Boknöje, Richters och Harlekin. Fortfarande så kallade kioskböcker. Jag inledde alltså hos Wennerbergs med bland annat deckarna Larry Kent, Carter Brown och Remo, men framför allt många västernböcker av Louis B Patten och Louis L´Amour, Bill och Ben, kavalleriserien Utpost 9 (Easy Company) samt Leo Kesslers böcker om en tysk pansardivision och Bruno Krauss ubåtsromaner. Det var en härlig tid, men mycket jobbig och som sagt dåligt betalt. Men, för all del – i gengäld fick man i regel en ny bok samma dag som man lämnade in en översättning. Och jag frilansade ju för olika tidningar också, så det gick ihop.
Först efter flera år uppmärksammades jag av Bra Böckers förlagschef Tommy Andersson, som ville ha en fackkunnig översättare till sin nya bokserie Wild West. Vilda Västern hade kommit på modet igen genom tv-succén Familjen Macahan. Jag ”godkändes” av seriens huvudredaktör, Västernexperten Nils-Eric Baehrendtz och fick först gamle bekantingen från Wennerbergs, Louis L´Amour (bland annat Familjen Sackett) på min lott. I stället för pocket blev det så kallad ”hard cover” dvs hårda pärmar och inga strykningar. En bok som på Wennerbergs skulle kortas ner till 126 trycksidor blev översatt åt Bra Böcker (Wild West) rakt ut till 206 sidor (“Kriget i Cedar Valley”) eller upp till 237 sidor (“Försåt i bergen”).
Jag översatte dessutom en stor faktabok om Västerns pionjärer (i Time Life Books-serien - i A4-format och pärmar i mjukt konstläder med reliefprägling efter gammalt sadelmönster). Den kom förstås aldrig ut eftersom förlaget (Bra Böcker) tvingades lägga ner sin underbara Time-Life-serie precis innan ”min” bok skulle komma ut i bokhandeln. Den mest populära romanen av L´Amour jag översatte var ”Vinden viskar, Itchakomi” (332 sidor), som kom ut både som hard cover och pocket - utan strykningar naturligtvis. Jag översätte vidare en bok av deckarförfattaren Ed McBain. Fast det var en westernroman som också blev mini tv-serie: ”Familjen Chisholm” med bl a Bruce Boxleitner. Och författaren skrev boken under sitt riktiga namn: Evan Hunter.
Att jobba för Bra Böcker blev något helt annat för mig. I första hand tjänade jag nu drygt fyra gånger mer för att översätta en L´Amour-bok. Och tre gånger så lång tid på mig att göra det. Så är jag framme vid den egentliga orsaken till att jag skrivit denna artikel. Det kan ju vara av intresse för alla er läsare och samlare av Victory-serien att få veta hur mycket text ni egentligen har missat av era favoritböcker.
I kioskbokbranschen och i varje fall fram till och med 70-talet var översättaren nämligen ofta tvingad att korta ner romanerna för att dessa skulle få plats inom standardformaten 126 eller 156 sidor. Åtminstone var det så hos Wennerbergs. Någon enstaka gång skulle man öka typantalet i den svenska översättningen, men då så gott som aldrig mer än ca 5 procent.
Märk väl att dessa förkortningar inte bara blev obetalt arbete utan ibland också kunde utesluta vissa intressanta nyckelavsnitt. Fem till tio procents strykning var det vanligaste och det gick väl an – man strök en eller ett par meningar här och där. Men när det begärdes 20 -25 procent blev det värre och vissa böcker tvingades jag korta ner drastiskt. Till exempel: ”Slaget vid Monte Cassino” med 35 procent, ”Djävulens sköld” med 40 procent. Samma sak med västernserien Utpost 9: ”Tre män kom ridande” med 35 procent och ”Colters helvete” med 30 procent.
Det var ingen lätt uppgift att både översätta och samtidigt stryka ner ett originalmanus hela 25-40 procent. Detta fordrade flera genomläsningar för att hitta händelser man kunde plocka bort utan att störa bokens löpande handling (och faktiskt ibland även sens moral) alltför mycket. Det kunde refereras tidigare eller senare i romanen till just den strukna händelsen. Det gällde verkligen att hitta dessa antydningar också. Att se till att andra viktiga partier inte blev beroende av strykningen. Som sagt ett väldigt tidsödande och därtill helt obetalt arbete. Vad gällde de tyska pansar- och ubåtsromanerna hade jag åtminstone turen att kunna stryka rejält bland alla detaljerade bordellbesök. Jag utgick ifrån att läsarna av Victory föredrog själva krigshandlingen.
Frågan är naturligtvis fortfarande – gjorde jag rätt eller fel?
Hanz F Lindström
Publicerad: 2008-03-03
Läs mer om PICKADOLL 2008 (Nedlagd) i katalogen
Fler artiklar knutna till PICKADOLL 2008 (Nedlagd)
Fler tidskrifter i kategori NEDLAGDA
