Tyckt om tidskrifter

Filmrutan är en filmtidskrift som kommit att utvecklas till en slags sista utpost för den gamla auteurkritik-och-68-generationen, tycks det mig. Inget ont i det, i och för sig.

Tyvärr lever postmodernismen kvar i vissa kretsar där man gärna poserar som "vänster", bl. a. de urbana akademikerna kring den smala och pretentiösa tidskriften ARENA. I det senaste numret av detta glättiga och ytliga livsstilsmagasin för stockholms kulturella finvänster så skriver feministen och journalisten Kristina Hultman om naturen under titeln "Naturens pinsamma närvaro". Jag har läst denna artikel flera gånger, och begriper inte vad Kristina Hultman vill säga.

Här är mitt tips: det räcker inte att sätta Lindsay Lohan på omslaget och tycka att det är radikalt och poppigt. 18 sidors repetativt akademiskt malande i pyttetext med små streckgubbar som illustrationer blir inte läsvänligare för att Lindsay Lohan sitter på omslaget. Bang är inte rolig att läsa, det är därför läsarna sviker. Det är samma skribenter som debatterar samma abstrakta teorier och praktiker gång efter gång efter gång. En tecknad serie på en sida av 60 does not a pleasant read make, så är det bara.

Genom åren har tidningen nästan fått rollen av en feministisk myndighet. Själva moderskeppet. I stort sett varenda kvinnlig skribent i det här landet har någon gång florerat i dess spalter.
– Bang har en blodig historia. När jag började slogs mina medredaktörer med varandra första veckan, säger Karin Eder-Ekman.
Sedan hon och Malena Rydell tillträdde för fyra år sen har Bang förändrats. I alla fall på ytan.
Ut med tråkiga genusseminarier, flygbladsutdelning och feministevenemang på ABF.
In med Damblogg, Stureplansparty och Hollywoodstjärnor som Angelina Jolie på omslaget.
Det är en del i Bangs nya PR-strategi. När man satte en lesbisk akademiker på omslaget för något år sedan funkade det inte alls. ”Snygga kvinnor säljer bättre”, enligt Malena Rydell.

jag hade redan bestämt mig för att ge upp bang (till förmån för bland annat femkul), och förnyade därför inte min prenumeration tidigare i vintras. inte för att bang skulle vara för mainstream, eller för queer, eller för oqueer, eller inte vara en bra arena för feminismer, eller bla bla. utan mest för att jag inte orkar läsa bang. den är helt enkelt för tung.

Pequods besättning har tillfälligt lämnat skutan för landbacken och tagit sig an gåendets ädla konst, ett tema som visar sig rymma en ansenlig mängd infallsvinklar och sidospår.

I helgen hölls det en mässa i Malmö med tidskrifter och småförlag. Peter Viktorsson, kultursidans specielle tidskriftsskribent, var på plats och fann en del nytt.

Två fanzine som överlevt tidens hårda drabbningar är musiktidningen EttNollEtt och Jules Verne Magasinet, Sveriges bästa science fiction-tidskrift.
Troglodyten är tack och lov glömd och begraven.

Det senaste året har Bang varit tidskriften för mig. Jag har inte prenumererat, utan köpt, på resor och vid andra tillfällen. Bang är en feministisk kulturtidskrift som ger ut fyra nummer per år. Det är ganska lagom, då numren är matade till bristningsgränsen; Bang utvärderar dagens kvinnosituation, analyserar normer och undersöker samhällets aktuella trender inom feminsim och queerteori - uppblandat med en lättare ton, nonsens och ironi. Bang har gett mig upplysning - och skuld. Därför har jag valt att inte prenumerera.

Vi anser att en kulturtidskrift måste ha en långsiktig ekonomiskt stabil bas. Som styrelse har vi därför fattat nödvändiga och som vi anser moderna beslut för att komma till en sådan. Allt detta för att Bang ska bli en allt starkare feministisk röst i debatten.

Men också från svensk botten finns nu möjlighet att ta del av nyare tendenser i rysk litteratur. Tidskriften Ord&Bilds senaste nummer 5, 2007 har blivit en antologi, ägnad nya ryska berättare. De tio har utvalts, översatts, sammanställts och introduceras av Kajsa Öberg Lindsten. Hon gör det med självständig upptäckariver, entusiasm och kärlek .

Bernhardsson har verkligen lyckats förnya tiden, fått fart på idédebatten och inte dragit sig för att släppa in, i ett socialdemokratiskt idéperspektiv även kontroversiella skribenter. Jag tänker då t ex på förre statssekreteraren Per Borgs inlägg i TIDEN nr. 4/2007 där han pläderar för ökad marknadsstyrning och framför åsikten att de skattefinansierade vårdsystemen i längden inte är hållbara. Åsikter som i samma nummer gott och väl balanseras av artiklar som t ex ”Ett år med högeralliansen” författad av Stefan Carlén, Christer Persson och Daniel Suhonen.

“Feministisk kamp ska helst äga rum i källare” skriver Ekman och Rydell med en underton av sarkasm och besvikelse och kanske har de rätt. För tar feminismen plats och breder ut sig sker det nästan alltid inom ramen för kapitalismen. Vi kräver makt i form av lika löner och delad föräldraförsäkring för att kvinnor ska kunna göra karriär på lika villkor som män. Men vad uppnår vi med det?

Till Bangredaktörerna, och resten av den kvalfyllda besättningen på politikens babord, kan vi bara skicka en glad hälsning: ni är när som helst välkomna över på andra sidan. Vi kanske inte alltid har rätt. Men vi har alltid mycket roligare.

Det vore underbart om kulturtidskrifterna kunde ta sig ur gör-det-själv-träsket. Om de kunde betala skäliga arvoden, slippa vara beroende av frivilliga, nå massor av läsare.

Men inte ens då tror jag att Bang har råd att lämna de alla de där underjordiska och gräsrotade sammanhangen på kvinnokaféer, folkhögskolor och festivaler. En hel del av den feministiska idéproduktionen äger ju faktiskt rum bortom det som blänker.

Nej, jag är inte poet, jag har inte fått ut en enda diktsamling, faktiskt är det så att det just är diktmanuskripten som återvänder hem med fraser som "tack för visat intresse för vårt förlag, men nej tack" eller ett rakt "vi tror inte på en utgivning av ditt manuskript", vilket är halvt mystiskt med tanke på att samma dikter alltså publiceras i olika tidsskrifter.

Men herrefrugud, vi vill bara veta vad som sker på landets viktigaste feministiska och mest spännande publikation! Och vi är säkert ännu fler som vill se spänningar och eventuella målkonflikter mellan queerteoretiker på Stockholms universitet och rätt många feminister landet runt, akademiker som gräsrötter, redas ut och diskuteras.