Inte höger eller vänster – bara smartare

Genom Göran Dahlberg på Glänta fick jag hösten 2007 möjlighet att träffa Nthone Edjabe som är redaktör för den sydafrikanska kulturtidskriften Chimurenga med bas i Kapstaden. Den är på många sätt den ledande tidskriften i det litterära och politiska Sydafrika. Den är också på många sätt lik just Glänta vad avser form och innehåll.

Jag och Nthone satt någon timme och dryftade våra glädjeämnen, problem och sorgebarn. I mångt och mycket delade vi samma vardag, trots att både tid och förutsättningar skiljer oss åt. Såklart kom vi in på ekonomi. Tidskriften Chimurenga får inget stöd. De främsta inkomstkällorna är annonsförsäljning och enskilda donationer, lösnummerförsäljning och prenumerationsintäkter. Nthone studsade till och blev alldeles lyrisk när jag började berätta om vårt statliga tidskriftsstöd.

– Det är ju helt otroligt. Ni är verkligen lyckligt lottade.

Jag kan verkligen inte göra annat än att hålla med. På många sätt är det svenska stödet en fantastisk konstruktion som verkligen ger mycket för de 20 miljoner som staten satsar.

Nu är det januari 2008 och många av oss väntar nervöst på den stund när vi får reda på årets ekonomiska ramar och förutsättningar. Dessutom diskuteras vår framtid och inte mindre än två utredningar är tillsatta, den ena av regeringen och den andra av socialdemokraterna. Direktiven finns på pränt och debattörerna har gjort sina vanliga vändor på kultur- och debattsidor. På alla håll hiskeligt förutsägbart. Från det ena hållet pratas det entreprenörskap och från det andra dröms det drömmar om att allt är som det var 1974.

Men världen har förändrats sedan -74 och den nya kulturpolitiken borde inte präglas av drömmar. I detta fall är drömmen om den fria marknaden lika falsk som drömmen om den alltid omhändertagande och allestädes närvarande goda staten. Allt för mycket har monterats ned och i den goda statens efterföljd har det inte kommit en marknad som löst de återstående problemen.

Så vad återstår och vad bör man utreda? Jag tror man bör sätta sig ned och titta på intäktssidan. Själva fördelningen mellan de olika aktörerna är mindre viktig om det inte finns tillräckligt mycket pengar att fördela. För att stödet till kulturtidskrifterna ska öka måste kulturen som helhet få mer pengar. Det jag av både politiska, etiska och rationella skäl önskar är därför att man söker sig bortom Sveriges gränser för att titta på hur man har löst problemet på andra ställen. Jag har två konkreta exempel på stöd och finansiering till kultur- och kulturpolitik som de olika kulturutredningarna bör kika närmare på.

I Storbritanniens finansieras delar av film- och kulturindustrin av lotteripengar. Jag har inga direkta eller konkreta siffror på hur mycket och i vilken omfattning – men tänk er följande: 25% av de pengar som i Sverige idag går till idrott via spel- och dobbelintäkter omfördelas till kulturen. Bara en sådan liten procentandel handlar om intäkter till kulturen på miljardbelopp. Idrotten har länge försvarat sig med att dessa pengar går till barn- och ungdomssatsningar och att detta tydligt går att skilja från den del av idrotten som är kommersiell och vinstdrivande. För det första tror jag inte att man idag kan göra den åtskillnaden. För det andra skulle det vara underbart om barn- och amatörkulturen fick detta tillskott. Idrotten är från sin sämsta sida huliganism, sexism och pennalism. Kulturen är från sin bästa sida diskussion, normöverskridande och brobyggande. Självklart kan pengarna till idrotten motiveras av att sport och motion är bra för hälsan, men även detta argument utgår från en idag förlegad syn på vad som får människor att må bra och bli lyckliga. Dock finns det kulturarbetare i Storbritannien som är kritiska till detta stöd. Filmaren och regissören Ken Loach vägrade att ta emot spelpengar för att han ansåg att det är att stjäla från arbetarklassen som satte sin tillit till drömmen om en lotterivinst istället för att göra revolution.

I Spanien får vissa banker, Caixa-bankerna, göra avdrag för att stödja kultur och sociala ändamål. Det man där kan se är att Caixa-bankerna aktivt stödjer och gärna syns i kulturella sammanhang. Det handlar inte bara om stöd till byggandet av La Sagrada famiglia och restaureringen av andra Gaudi-hus, utan även den mest kreativa och utmanande samtidskonsten uppmärksammas. Ett antal nya gallerier och museer har kunnat öppnas med stöd från dessa banker.

De svenska förslag som hittills har funnits om avdragsrätt för sponsring till kultur har varit tand- och resultatlösa – men i Spanien verkar detta fungera utmärkt och det är fler aktörer som stödjer kultur. Det ger upphov till fler idéer och olika kulturpolitiska agendor. Idag har vi i Sverige, på gott och ont, bara ett litet fåtal bidragsgivare till kulturen. Jag tror hela kultursverige skulle må bra av fler aktörer med olika idéer som står för olika kultur- och kulturpolitiska mål. Det statliga stödet och den statliga agendan passar de flesta aktörer, men långt ifrån alla.

Så min förhoppning är att de utredningar som pågår visar ett genuint intresse för hur man löst kulturpolitiska frågeställningar på andra ställen. Det behöver nödvändigtvis inte vara bättre någon annstans – men helt säkert annorlunda. Genom att låta sig influeras av olika kulturpolitiska idéer, agendor och miljöer kommer Sverige få en bättre kulturpolitik, oavsett vilken av dessa kulturpolitiska utredningar som får sin vilja igenom. Detta kommer gynna oss kulturtidskrifter och förhoppningsvis ge oss ett bättre stöd. Och vem vet – kanske kan man också på sina resor exportera vissa av de goda svenska idéerna. Då skulle Nthone och de andra på tidskriften Chimurenga bli mycket glada.

Olav Unsgaard

Olav Fumarola Unsgaard bodde under hösten 2007 i Sydafrika. Till vardags arbetar han på tidskriften Ord&Bild och utbildningen Kulturverkstan. Han är också ordförande i redaktionskommittén för tidskriften Fronesis.



Publicerad: 2008-01-02

Köp Ord & Bild
Läs mer om Ord & Bild i katalogen
Fler artiklar knutna till Ord & Bild
Fler tidskrifter i kategori ALLMÄNNA