Samlingspunkt för skarpsinne

Men frågan infinner sig om Kritiker når utanför de egna leden. Och om svaret blir nekande: Överlever en tidskrift marknadens krassa villkor om läsarna företrädesvis är ej betalande kollegor?
Jag hoppas min oro är obefogad, det vore en förlust om vi gick miste om denna vitala samlingspunkt för skarpsinne och långsam, uppfordrande läsning.

Droger är ett tema när Peter Viktorsson läser några aktuella kulturtidskrifter, men kanon och litteraturkritik är två andra ämnen som diskuteras.

Artiklarna är långt ifrån heltäckande, men så pass annorlunda och så pass intressanta att det inte är svårt att utropa det här numret som ett av de bättre i Gläntas historia. Och det vill inte säga lite av en tidskrift som redan 1999 fick det prestigefyllda priset Årets kulturtidskrift (man var nominerad även i år, men den här gången togs det av Pockettidningen R).

"Om socialism är att få stryk av klassens flåbuse för att styrka ger makt, skriver Mattias Svensson, från Timbro, i senaste numret av tidskriften Liberal Debatt, "så är socialliberalism att mästras av klassens ordningsman". Socialliberalismen föder, menar Svensson, "förmynderi, överhetsvurm och teknokrati". Han sågar socialliberalismens positiva frihetsbegrepp som ett slags förtäckt socialistisk statsdirigism.

Det är inte varje dag man blir kallad för överhetsvurmande teknokrat. Efter en sådan utskällning spärrar man onekligen upp ögonen och behöver inte dricka kaffe på en vecka.

Subaltern har i sitt nysläpp temat utopier, men finns här någon skribent som är galen nog för att tro på en, som talar sig kläder av sig sin iver, som vill ha andra dskallar med sig, finns här någon som gör sina livs manifest eller utopiutförropar sig till galen sektledare och dalkjusans ledande härold.

William Burroughs skapade mästerverk under påverkan av droger. Men de flesta författare arbetar hellre nyktra. Jonas Thente har läst två tidskrifter som fördjupat sig i frågan.

Omärkligt pågår en förändring av det manliga kroppsidealet, hävdas det i en intressant artikel i senaste numret av Bon, tidskrift för mode, konst och teknologi. En smygsmalifiering. Enligt statistiken blir mannen tjockare. Men på catwalken blir han tunnare.

I senaste numret av Språktidningen berättar journalisten Emma Jönsson om sin notoriska ilska över särskrivningar. Hon har till och med kontaktat en psykolog för att få en bedömning av sin reaktion.

– Vi resonerade att det bästa sättet att förhålla sig till den bisarra debatten är att skratta åt den, säger chefredaktör Rasmus Malm till SvD:s nättidning. Man gör så stort nummer av att Vilksteckningarna är den stora publicistiska, demokratiska frågan i vår tid. Det är så stora ord att vi kände för att göra en parodi på det tonläget.
Han har missat någonting här. De som gör ett stort nummer av Vilksteckningen är ju de som bränner Reinfeldtdockor och hotar tecknaren till livet.
Malm och Re:publics ansvariga utgivare Ira Mallik ser uppenbart inte skillnaden mellan religionskritik och uppvigling till mord. De kan heller inte skilja mellan en i allt väsentligt mytologisk figur, som på sin höjd riskerar att bli lite yr i huvudet, och en människa av kött och blod.

Hallå där, Rasmus Malm, redaktör på tidskriften Re:Public Service, som i nya numret publicerar mönstret till den Reinfeldtdocka som brändes vid Vilkskravallerna i Pakistan.

Vågar fler publicera Reinfeldt-mönstret?

–Jag tvivlar på det, men vi ser det här som en utmaning. Det gäller att våga ta striden för yttrandefriheten som oberoende journalister, även om många kommer att uppfatta det som kränkande. Alla gör inte samma nyhetsvärdering som vi, de kanske inte tycker att sybeskrivning är lika viktig som Vilksteckningarna.

I Carin Franzéns "Joyce och litteraturens pris" diskuteras särskilt de psykoanalytiska aspekterna på Joyces exil, som en revolt och som ett rent villkor för hans författarskap.

Flera intressanta artiklar på temat – bland annat om Nelly Sachs och W G Sebald – gör det här dubbelnumret till en riktigt stimulerande läsning.

Kulturtidskriften Hjärnstorm firar 30 år med ett jubileumsnummer om en 40-åring: den psykedeliska konsten och kulturen, som fick sitt genombrott The summer of love, 1967. Försök att ringa in strömningen görs i några teoretiskt snåriga texter som ironiskt nog lägger en slöja över ämnet – den psykedeliska ambitionen var annars att öka perceptionsförmågan (med sinnesutvidgande droger, ljusshower och musik).
/.../
”Nervals texter går inte att förstå någonstans utanför Nervals texter”, skriver Kristoffer Leandoer i den litterära essäboken Huset som Proust byggde. Och detta, att Nerval skapade ett eget och för andra oåtkomligt hem med sina litterära byggstenar, får nog betecknas som den yttersta av självpåtagna exiler. Jag kommer att tänka på det sättet att läsa den inflytelserike franske författaren när jag ögnar igenom Jacob Stabergs essä Gérard de Nerval och det simulerade vansinnet, som inleder tidskriften Aiolos färska temanummer om exil.

Papi är lätt att ta upp ur fickan och omslaget stannar kvar. Plötsligt dyker en av raderna upp: ”Vad är det för en fråga jag glömt”