Fullspäckat med texter

Tidskriften ”Gläntas” temanummer om droger är fullspäckat med texter som på olika vis ifrågasätter och modifierar den rådande synen på narkotika. Som vanligt samsas skönlitteratur med mer eller mindre komplicerade filosofiska och konstteoretiska texter. Det skapar en känsla av att få lov att befinna sig i ett sammanhang där man blir tagen på allvar.

En politisk vinkel av nonsens tas upp i ett avsnitt ur Marina Yaguellos ”Les langues imaginaires”, där George Orwells hemmagjorda ”nyspråk” från dystopiklassikern ”1984” får exemplifiera språkets förbannelse att styra och begränsa vårt sätt att tänka. Idén är att språket är ett gränssnitt som gör vissa tankar möjliga och andra omöjliga – den som kontrollerar språket, kontrollerar tankarna. Då blir rappakalja revolutionärt, sätter nyord på nytänk. Och när det görs i fattiga kulturtidskrifter och inte av totalitära maktbaser, så kallas det decentralisering.

I senaste numret av socialdemokratiska idétidskriften Tiden debatteras möjligheten att skriva in socialdemokratisk politik i grundlagen. Chefredaktören Bo Bernhardsson, som även motionerat i riksdagen i frågan, vill att skyddet för det statliga ägandet ska stärkas, så att de som kommer till makten med annan än en socialdemokratisk agenda inte ska kunna sälja statliga bolag såsom sker nu.

Utopier är ingen lätt sak, det blir man snabbt varse i Subalterns intressanta temanummer. Det ideala förvandlas så lätt till menlöst lallande idyll.
/.../
”Kritiker” är en superseriös tummelplats för testandet av kritikens gränser. Utfallen är inte alltid lyckade, men måste inte heller vara det – experimenterandet i sig har också ett värde.

Medan herrskapet Cederschiöld och andra moderata eller moderna makthavare fuskar med sina och tjänstefolkets pengar utan att kunna ge vare sig personliga eller politiska skäl för det, förklarar senaste numret av den liberala tidskriften Neo (6/07) att Sverige har ”västvärldens fattigaste medelklass”.

Tidningen tar upp hur diagnosen utbrändhet, "en diagnos på dekis" som Börje Nilsson kallar den har utvecklats och förändrats. Från nervtrötthet i slutet på 1800-talet övergick begreppet till "stress upp", inte som diagnos utan som orsak till sjukdomar.

Vi älskar skräpkultur”, deklamerar redaktionen stolt och tillägger att Eskapix minsann inte är något för ”pseduofeminister” och andra med ”tusen poäng” i litteraturvetenskap. Den utkommer med två nummer per år. Det är på tok för sällan.

”Kulturtidskriften 2008” är tunnare än vanligt. Vissa tidskrifter har kanske dukat under – men huvudorsaken är att det plötsligt kostar pengar att få vara med.
Därmed faller ett antal tidskrifter bort eftersom de helt enkelt inte har råd.
Därmed blir katalogen inte den där närmast fullständiga dokumentationen av svenskt tidskriftsväsende som den varit tidigare år.
Katalogen blir mindre användbar just nu – och i framtiden blir det svårt att få en bild hur det var med kulturtidskrifterna just 2008. Sverige lär gå lysande, ekonomiskt sett. Men småsnålheten regerar.

Kontext och rekvisita må vara gammal, men alltid aktuella företeelser kan skildras och frågor ställas lika bra – och tydligare – av serietecknare som av författare och forskare. Nästan jämt dessutom roligare.

Men i dagens obefintliga drogdebatt blir trots allt de mer samhällsanalytiska texterna viktigast. Daniel Berg skriver om utgångspunkterna för den brittiska narkotikapolitiken och visar på de instanser av dubbelmoral och traditioner som döljer sig bakom den förment vetenskapliga lagstiftningen. Ted Goldberg genomför en delvis liknande undersökning kring svenska förhållanden.

Men dopar sig författare och filosofer? I senaste numret av tidskriften Glänta frikopplar man en betydande debatt om drogernas funktion i konst och tänkande från sensationsjournalistikens träskmarker. Och det är välkommet. Just för att man har lagt debatten på en sådan seriös och hög nivå.

Det hör nog inte till vanligheterna att en kulturtidskrift som Glänta ger upphov till rubriker på kvällspressens nöjessidor. För det krävs lite mer än kontroversiella ämnen och utmaningar (av tanken eller invanda tankemönster), saker som Göran Dahlberg och de andra göteborgarna i kretsen kring tidskriften brukar ha näsa för. Det krävs självutlämning och inblickar i olika ”profilers” intimsfärer. Privata perspektiv. Kött och blod. Något mer proteinrikt att sätta tänderna i.

– Jag ser fram emot explosionen, det som uppstår i ögonblicket. Och jag vill medverka till att initiera oväntade upplevelser. Vi har en ganska trogen och till stor del ung publik, jag tror att de litar på att vi har något spännande varje år. Vi ska vara ett alternativ till den kultur som enbart eller mest tar kommersiella hänsyn. Det här är kultur med kärlek.

Att vi inte har någon saklig diskussion om droger föranledde för ett antal år sedan ett par av Nordens ledande kriminologer att kalla narkotikan ”den goda fienden”. Med det menades en fiende som inte kan gå i svaromål eftersom den inte har några legitima försvarare (läkemedelsindustrin gills inte eftersom den gör sina affärer med ofta samma substanser i en annan semantisk sfär, medicinens). Knarket blir en ondskemagnet: något att skylla alla möjliga missförhållanden på.
Glädjande därför att tidskriften Glänta griper sig an drogerna utan att vare sig idealisera eller förfasa sig in i blindhet.
De psykoaktiva substanserna finns. På gott och på ont. Det ser lite olika ut i olika länder. Kan vi prata om det?

Gunnar Bergdahl har läst nya nummer av tre svenska filmtidskrifter: "Film&tv", "Filmrutan" och "Filmkonst".