Brännpunkt Darfur

– Ett nytt kallt krig om oljan

Ur Röda Rummet nr 2/07


Före första världskriget stred dåtidens kolonialmakter om kontrollen över Afrikas råvaruresurser. Med penna och linjal delades kontinentens karta upp under Berlinkongressen 1884-1885. Gränsdragningarna fortsatte dock att vara ett konfliktkälla och 1898, vid Fashoda i dagens Sudan, drevs motsättningarna mellan England och Frankrike – den tidens starkaste imperialiststater – till ett direkt krigstillstånd. Denna tid brukar kallas för The Scramble for Africa (kapplöpningen om Afrika).
Frågan är om vi i dagsläget befinner oss i början av en ny kapplöpning om Afrikas rika naturtillgångar, en rivalitet mellan framför allt det nuvarande världssystemets hegemon USA och uppstickaren Kina? I nedanstående artikel försöker Vijay Prashad – med ett speciellt fokus på Darfur – att ge gestalt och bakgrund till denna motsättning.


I februari tillkännagav George W Bush att ett nytt enat stridskommando för Afrika skulle bildas. Efter flera år av överväganden bestämde sig slutligen Pentagon för att knäsätta det Afrikanska kommandot (Africom), vilket kommer att ta över ansvaret på denna kontinent från det Europeiska kommandot (Eurocom) och Centralkommandot (Centcom).

I juli utnämnde Bush General William ”Kip” Ward till att leda Africom, som kommer att ha sitt säte i Tyskland innan det blir klart med dess afrikanska stationering (Liberia har öppet uttryckt en önskan om att vara värd för denna styrka). Bemötande kritik om att Africom söker militära lösningar på Afrikas problem säger Pentagons vice statssekreterare Therese Whelan, ”det afrikanska kommandot uttrycker inte någon avsikt från USA:s sida att engagera sig direkt i Afrika. Det här handlar om preventiva åtgärder, inte om att föra krig”.

Amiral Robert Moeller, som ledde uppbygget av Africom, slår fast att ”kontinentens ökade vikt för USA – främst av strategiska- och ekonomiska skäl – nödvändiggör denna utveckling”. De utlösande händelserna som aktualiserade Africoms bildande var den pågående krisen i Darfur och USA:s oförmåga att ingripa mot folkmordet i Rwanda 1994.

Däremot talar man mindre gärna om att en viktig faktor bakom etableringen av det nya militärkommandot är den betydelse som Afrikas naturresurser har för den amerikanska ekonomin och för de multinationella bolagen. I det sammanhanget går det givetvis inte att komma runt oljan.

I september 2002 publicerade New York Times en artikel med den talande rubriken, USA friar till Afrika men trånar efter hemgiften; oljan. Artikeln citerade statssekreteraren på energidepartementet, Spencer Abraham: ”Energin från Afrika spelar en ständigt växande roll för vår säkerhet”. Följande år citerades en före detta Pentagontjänsteman i Wall Street Journal: ”En avgörande uppgift för de amerikanska styrkorna (i Afrika) är att garantera att oljefälten i Nigeria, som i framtiden kommer att stå för över 25 procent av USA:s totala oljeimport, är under kontroll. Siffran 25 procent har tidigare figurerat i Det nationella underrättelserådets rapport år 2000 (då USA importerade 16 procent av sitt oljebehov från Afrika söder om Sahara).

Sedan elfte september har behovet av ett stabilt oljeflöde accentuerats. Historikern John Ghazvinians nya bok, Untapped:The Scramble for African Oil betonar att det inte bara handlar om att den afrikanska oljan är av hög kvalité utan att det också är frågan om andra väsentliga politiska fördelar: de flesta afrikanska oljeländerna är inte medlemmar i OPEC, deras olja ägs inte av mäktiga statliga bolag och oljan är i hög grad belägen till havs. Även om inbördeskrig eller väpnade uppror bryter ut kan bolagen fortsätta att pumpa upp olja med liten risk för att sabotage, kriminell verksamhet eller nationalistiska spänningar lägger hinder i vägen.

FOKUS VÄSTAFRIKA
80 procent av världens nyupptäckta oljereserver mellan 2001-2004 finns i Västafrika, varifrån USA årligen anskaffar 12 procent av sitt totala behov. Västafrika är av en sådan avgörande strategisk vikt för USA att man öppet är beredd att tumma på de principer man menar sig värna när det gäller brott mot demokrati och mänskliga rättigheter. I april 2006 gav USA:s utrikesminister Condoleeza Rice sin ”speciella vän” Ekvatorialguineas ledare, Teodoro Obiang, ett varmt välkomnande, trots att hennes egna departement årligen anklagar hans regim för korruption, brott mot mänskliga rättigheter och valfusk. Ekvatorialguinea, ett av världens fattigaste länder, är kontinentens tredje största oljeproducent, olja vars leverans Bushadministrationen vill garantera. Av samma skäl har USA sett mellan fingrarna med de brott mot mänskliga rättigheter som regimen i Nigeria är ansvarig för.

Under decennier har oljeregionerna i Västafrika varit ”träskmarker av uppror” (som International Crisis Group uttryckte det i en rapport 2006). Krigen i exempelvis Nigerdeltat är en börda för såväl människor som samhälle – förutom de rena kostnaderna för förlorade oljeintäkter. Både Nigerias regering och den amerikanska oroas över instabiliteten och det har varit den nigerianska militärens uppgift att slå ner upproren. Resurskrigen i Kongo (om diamanter och coltan) och Västafrika (över olja) har satt kontinenten i brand. USA har än så länge engagerat sig i dessa konflikter genom de nationella afrikanska arméerna, som i allt högre grad utvecklats till de stora bolagens skyddsstyrkor. Det hela har draperats i dräkt av ”krig mot terrorismen”.

I och med Pan-Sahel initiativet 2002 stationerades amerikanska styrkor i Tchad, Mali, Mauretanien och Niger. År 2004 utvidgade USA sedan sin militära närvaro till Algeriet, Nigeria, Senegal och Tunisien och döpte om samarbetet till Transsahariska Antiterrorisminitiativet. Efter 11 september stationerade USA en specialstyrka på den tidigare franska militärbasen Camp Lemonier i Djibouti. I juli 2003 fick USA rätten att förlägga spaningsflyg till Tamanrass i Algeriet. Under täckmanteln av krig mot terrorismen har USA stationerat militära enheter på flera håll i Afrika, och därmed indirekt kunnat intervenera i de alltmer hårdnande resurskrigen.

Den amerikanska regeringen är tystlåten om dessa förehavanden, men tankesmedjorna på högerkanten i USA har inte några sådana förbehåll. Heritage Foundation utövade under flera år påtryckningar för bildandet av Africom, något som bevisligen gav utdelning under Donald Rumsfelds tid som försvarsminister. I en rapport från 2003 med titeln: USA:s militära stöd till Afrika: En bättre lösning argumenterade Heritage Foundation: ”Att skapa ett afrikanskt kommando är en viktig pusselbit för att Bushadministrationens välbetänkta strategiska prioriteringar för Afrika ska förverkligas. USA skall inte rädas att på ett kraftfullt sätt bruka sin makt när vitala nationella intressen ligger i vågskålen”. Rapporten understryker att USA inte alltid behöver sätta in sina egna soldater: ”Ett subkommando för Afrika ger USA ett militärt instrument för att engagera sig effektivt på kontinenten och samtidigt reducera behovet av egen direkt intervention”. Africoms uppgift är att analysera underrättelsematerial, arbeta ”nära civila och militära ledare”, samordna träning och leda gemensamma övningar. Med andra ord ska USA göra de fredliga afrikanska militära styrkorna ”inter-operabla”, och då inte bara med amerikanskt krigsmateriell utan också utifrån USA:s intresse.

KINESISK OFFENSIV
På ett kinesiskt-afrikanskt möte i maj 2007 i Shanghai utlovade den kinesiska regeringen att bidra med 20 miljarder dollar för den afrikanska kontinentens utveckling. Madagaskars president Marcel Ravolamona kommenterade entusiastiskt: ”Vi i Afrika måste dra lärdom av er framgång”. I januari kungjorde det kinesiska utrikesministeriet att – till skillnad mot amerikanska och europeiska investeringar – ska Kinas ekonomiska utbyte med Afrika sträva efter en jämlik och uthållig utveckling. Tillträde för afrikanska varor på den kinesiska marknaden utan handelshinder och kinesisk finansiering av utvecklingsprojekt i Afrika är hörnstenarna i den kinesiska strategin. Med en låg nivå på biståndet från USA och Europa och med ett motstånd från dessa aktörer att kompromissa i frågan om skuldavskrivning för de afrikanska staterna välkomnades det kinesiska förslaget i många delar av Afrika.

De strategiska analytikerna i Washington ser med oro på Kinas ökade aktivitet i Afrika. För Vita Huset och Heritage Foundation är etableringen av Africom i lika hög grad riktat mot denna som ett led i kampen mot terrorismen på kontinenten.

Kina befinner sig inte i Afrika av några oegennyttiga skäl. En fjärdedel av landets råoljeimport kommer redan härifrån. De afrikanska regeringarna är väl medvetna om konkurrensen mellan USA och Kina och har till viss del använt sig av den för att tillskansa sig egna fördelar; exempelvis när USA inte agerade tillräckligt snabbt på en begäran från Nigeria om att dess väpnade styrkor skulle utrustas med 200 patrullbåtar och annan militär utrustning vände sig Nigerias regering till Kina.

Ett nytt kallt krig har tagit sin början i Afrika. Den amerikanska regeringen har inte helt klarat av att svara upp mot Kinas ekonomiska initiativ. Istället har man siktat in sig på och kritiserat Kina för dess förbindelser med regeringen i Sudan. Kina har lovat att investera tio miljarder dollar i Sudan och 70 procent av landets nuvarande oljeproduktion går till Kina. Amerikanska oljebolag har däremot ingen rätt att göra affärer med Sudan på grund av det embargo som regeringen Clinton belade landet med 1997. Betydelsen av denna olja är dock större än den rent ekonomiska.

Kina har blockerat FN:s säkerhetsråd från att vidta åtgärder mot det pågående våldet i Darfur. Det globala trycket har emellertid nu tvingat Bejing att gå med på att ett speciellt sändebud (svensken Jan Eliasson, översättarens anmärkning) skickas till Sudan och att en viss press sätts på regeringen i Khartoum. (Säkerhetsrådet har antagit en resolution om att en blandad styrka – bestående av soldater och annan personal från FN och den Afrikanska unionen till ett numerär av 26 000 – ska skickas till Darfur, ö:as anm.). De nära förbindelserna mellan USA och de politiska ledarskapen i Nigeria och Ekvatorialguinea är diplomatiskt motbjudande men inte hälften så tvivelaktiga som de mellan Kina och regeringen i Sudan. USA har därför kraftfulla argument att andraga gentemot Kinas påståenden att dess närmande till Afrika gynnar kontinentens utveckling.

VARFÖR DARFUR?
Sedan 1984-85 har den västsudanesiska provinsen Darfur befunnit sig i en utdragen kris. Torkan dessa år gjorde det svårt för boskapsskötarna att finna beten till sina kamelhjordar. Strider om tillgång till landområden pågick under två decennier innan en militärt stark, men splittrad islamsk regering i Khartoum började beväpna de fattigaste stammarna i Darfur, som hade börjat återta sin självkänsla med hjälp av en hätsk herrefolksideologi – härvid understödd av en grupp som gick under namnet Tajamu al Arabi eller Arabisk samling.

Med Khartoums stöd satte dessa stammar igång ett våldsamt stormanlopp mot de i området bosatta jordbrukarna. Över en miljon människor har flytt till Tchad och FN uppskattar att omkring 70 000 har dödats. FN kallar denna situation i Darfur för ett ”brott mot mänskligheten”, emedan USA på tvärs mot den gängse definitionen benämner det som ett folkmord. Under en tid förmådde Afrikanska unionen stabilisera situationen, trots att man inte lyckades få till stånd någon politisk lösning. Afrikanska unionen (som bildades 1999 och som 2004 skickade en fredsstyrka på 7000 man till Darfur, ö:as anm.) hade varken den finansiella eller logistiska kapaciteten för att ro projektet i land. EU, som betalade styrkans löner, började att – utifrån påståenden om bristande redovisning – hålla inne medel, vilket steg för steg beseglade operationens öde.

Professor Mahmood Madani från Columbia University, en av världens ledande experter på dagens Afrika kommenterar: ”Det pågar en samordnad strävan att överföra kontrollen över varje form av interventionsstyrka i Darfur från länder inom Afrika till länder utanför Afrika”. USA och EU är med andra ord måna om att kontrollera utvecklingsförloppet i Afrika och att förhindra att någon inhemsk mellanstatlig kraft tillägnar sig erfarenhet eller får åtnjuta den prestige som ett lyckosamt ingripande skulle medföra. Den Afrikanska unionen har skadeskjutits i syfte att USA ska kunna träda fram som räddaren i nöden för Darfurs hårt prövade folk.

Under tiden spelar det USA i händerna att kampanjen för att rädda folket i Darfur fokuserar på Kinas roll och, som det ofta framställs, ett ”arabiskt” angrepp på ”afrikaner”. Rädda Darfurkoalitionen i USA har exempelvis publicerat en rapport om Det dödliga samarbetet mellan Sudan och Kina, men man säger ingenting om USA:s roll i underminerandet av den Afrikanska unionens fredsförsök. Koalitionen är mer sofistikerad än att hemfalla till den arab-afrikanska förenklingen, men bland medlemsorganisationerna finns det grupper som är mindre nogräknade, exempelvis en indisk som inte tar avstånd från moderorganisationens inblandning i massakrer på muslimer i Indien.

Rädda Darfurkoalitionen, vilket är den största amerikanska paraplyorganisationen, bildades 2004 – framdrivet av USA:s Museum till Förintelsens åminnelse och Den judiska världsorganisationen. Människor som blivit intresserade på grund av koalitionens ansträngningar är väl medvetna om vad som händer i Darfur. De står för ett eftersträvansvärt engagemang, speciellt om det kan leda fram till ett eldupphör och slutligen ett fredsavtal i Darfur. Men rörelsen verkar inte ha någon reell strategi för att uppnå det, förutom att sätta press på Kina och stämma in i kören – tillsammans med den amerikanska regeringen – om att genomföra hårdföra åtgärder gentemot Khartoum. Man bortser från hur komplex konflikten i Darfur är till sin natur.

HUMANITÄR INTERVENTION
Ledarna för Rädda Darfurkoalitionen och Nätverket för intervention mot folkmord är alla liberala demokrater som hade någon form av roll i Clintonadministrationen. Darfurkampanjen möjliggör för dem att distansera sig från Bushadministrationens excesser och samtidigt bibehålla ett väsentligt element i Clintons utrikespolitiska arsenal; ”humanitär intervention” (som i Kosovo). Av det skälet har dessa organisationer börjat resa parollen ”USA ut ur Irak och in i Darfur” Privata välgörenhetsarméer som International Peace Operations Assocation och privata säkerhets- och militärföretag som Dyncorp International kräver att från Tchad få korsa gränsen till Sudan och leda operationer mot den Khartoumstödda Janjaweedgerillan.

Talet om ”flygförbudszoner” och sanktioner är inte bara tomt prat utan något som kan bli verklighet. 16 juli argumenterade Nicholas D. Kristof på New York Times ledarsida för upprättandet av en USA kontrollerad flygförbudzon över Darfur. Det skulle kunna bli första steget i en militarisering av omvärldens reaktioner på en alltmer tilltrasslad konflikt där nu även splittrade rebellgrupper börjat attackera personal från humanitära organisationer.

I maj skärpte USA ensidigt sina sanktioner mot Sudan och Bush lovade att lägga fram förslag på en ny resolution i FN:s säkerhetsråd. Att Africoms första överbefälhavare är samma man som ledde operationen Restore Hope i Somalia 1993 är ett illavarslande tecken. Skulle en attack med kryssningsmissiler mot Khartoum (en repris på 1998) och en invasion av Darfur vara en lösning på den nuvarande krisen eller skulle det bara skapa ett Irak i Afrika?

Vijay Prashad
Artikelförfattaren är professor på Trinity College, Hartford, Connecticut. Hans senaste bok är Darker Nations: A People's History of the Third World (New Press, November 2006

Översättning: Anders Karlsson
Artikeln ursprungligen publicerad i den indiska tidskriften Frontline



Fakta Darfur
Beläget: Västra Sudan (en femtedel av Sudans yta)
Yta: 510 000 km2 (Sverige 450 000)
Folkmängd: 7 miljoner
Historia: Darfur var självständigt sultanat från slutet av 1300-talet fram till 1874. Var även självständigt 1898-1916. 1916-1956 tillhörde Darfur det av England kolonialiserade Sudan, från 1956 en del av det självständiga Sudan.
Naturresurser: Bland annat strategiska tillgångar av olja och uran
Etnicitet: En rad olika folkgrupper, varav en del är bosatta jordbrukare och andra nomadiserade boskapsskötare.
Religion: Islam.

Publicerad: 2007-10-14

Köp Röda Rummet
Läs mer om Röda Rummet i katalogen
Fler artiklar knutna till Röda Rummet
Fler tidskrifter i kategori SAMHÄLLE, MILJÖ & POLITIK



Annons:

Senaste nummer:

2022-01-10
Divan 3-4 2021

2022-01-09
Lyrikvännen 4 2021

2022-01-07
Världshorisont 4 2021
Balder 4 2021

2022-01-06
Bild & Bubbla 4 2021

2022-01-05
SocialPolitik höst-vinter 2021
Populär Astronomi 4 2021

2022-01-04
Kritiker 61-62 2021

2022-01-03
Nordens Tidning 4 2021

2021-12-28
Haimdagar 9-10 1921
Teatertidningen 5 2021

2021-12-24
Kontrast Magasin 3-4 2021

2021-12-23
Akvarellen 4 2021
Parnass 4 2021

2021-12-21
Glänta 3 2021
Tidig Musik 4 2021
Medusa 4 2021

2021-12-20
Med andra ord 109 2021
Hjärnstorm 144-145 2021

2021-12-15
Populär Astronomi 3 2021

2021-12-13
KLASS 4 2021
Orientaliska Studier 165 2021
Parnass 3 2021

2021-12-10
Signum 8
Sydasien 4 2021

2021-12-07
Orientaliska Studier 164 2020

2021-12-05
Fjärde Världen 4 2021

2021-11-30
Amnesty Press 4 2021
Lyrikvännen 3 2021
Divan 1-2 2021

2021-11-26
Karavan 3 2021

2021-11-25
Konstperspektiv 4
Bild & Bubbla 228 2021

2021-11-24
Barnboken - tidskrift för barnlitteraturforskning Volym 44 2021

2021-11-22
Utställningskritik 5 2021

2021-11-20
Opera 5 2021
Cirkeln 3 2021

2021-11-18
Glänta 2 2021

2021-11-15
Sydasien 3 2021
Kritiker 60 2021

2021-11-13
Nio-Fem 2 2021

2021-11-12
Tydningen 40 2021

2021-11-05
Med andra ord 108 2021

2021-11-03
OEI 90-91

2021-11-01
Teatertidningen 4 2021

2021-10-30
Haimdagar 7-8 2021

2021-10-29
Signum 7

2021-10-17
Tydningen 39 2021

2021-10-02
Världshorisont 3 2021

2021-10-01
Akvarellen 3 2021

Äldre resuméer