Meningen med livet

Det är en avgrund som skiljer dem som behärskar språket från dem som inte gör det, i fråga om allt-ifrån social status till utsiker på arbetsmarknaden. Men medan tidigare generationers emancipationsrörelser tyckte att det är en orättvisa som bekämpas bäst med bättre utbildning har Latifehkretsens ambition varit att göra det torftiga språket till norm. På så vis ska ingen någonsin behöva uppleva att det finns en rikedom i språket som han eller hon inte behärskar.

Sista numret av Språkvård utkom före sommaren och nu har första numret av dess efterföljare Språktidningen sett dagens ljus. Redan omslaget talar om att Språktidningen är en annan typ av tidskrift. Här finns ingen torr innehållsförteckning, nej här står två ungdomar och pekar uppfordrande mot dig och de är omgivna av artikelrubriker i olika stilarter. Det är ingen tillfällighet att Fredrik Lindström också dyker upp på omslaget. På något sätt är det hans något publikfriande stil, som präglar mycket av innehållet.

Språktidningen har fått en fin start.

Det senaste numret av tidskriften Mana (3/07) har vithet som tema. Samlingsnamnet Kritiska vithetsstudier behandlar frågan om vita människor som en social och kulturell konstruktion som skiftar med tid och plats.

Ett exempel är irländare som av sina engelska kolonisatörer betraktades som svarta och blev vita först efter emigrationen till Amerika då de som en del av arbetarklassen ställdes mot indianer, svarta slavar och andra europeiska invandrare.

Forskaren Ruth Frankenberg beskriver i boken ”White Women, Race Matters: The Social Construction of Whiteness” (1993) vithet på ett flerdimensionellt sätt som understryker varför frågan är viktig i dagens Europa. Vitheten är en strukturell fördel och ett etniskt privilegium: det perspektiv som vita har på sig själva och världen, alltså det Katarina Mattson i den bästa Mana-artikeln kallar för den vita blicken.

Kungen är död, leve kungen! Så frestas jag utropa efter att ha studerat det första numret av den pinfärska Språktidningen. Det är uppföljaren till den lilla pärlan Språkvård, som i 43 år idogt förnöjt sina språkintresserade läsare med spännande och matnyttigt innehåll, sitt diskret oansenliga yttre till trots.

Själv välkomnar jag den nya tidningen. Längtar redan efter nästa nummer. Fast jag har svårt att förstå hur de ska kunna fortsätta hitta på nya saker att skriva om utan att upprepa sig. Hur många språkfrågor finns det att svara på till exempel. I första numret blev det sex sidor.

När landets ledande fotbollsmagasin, Offside, i nya numret (4/2007) uppmärksammar hundraårsfirande HIF kläds ettan av en liggande Henrik Larsson och rubriken ”Kollapsen”. Men det handlar inte om bristen på yttermittfältare eller varför backlinjen läckt under året – det handlar väldigt lite om spelet fotboll. Det handlar om Maktkampen inom föreningen.

Jag vill verkligen gilla den. Vill! Men längtar bort från glättat fyrfärgstryck och Fredrik Lindström, tillbaka till den häftade A5-tidskriften utan bilder (men med professorer).

Sverige har fått en ny tidning. Den heter Språktidningen och är vad den heter. Jag har läst den. Och den är bra. Riktigt bra till och med. Jag gillar handväskeformatet, som en Cosmo för oss som går i gasen på nyord, språkrätt och talfel. Och jag tror att vi är ganska många.

Sveriges Radios program Språket har en kvarts miljon lyssnare och det är ett bevis på att språket engagerar - telefonsamtalen till Kulturnytts redaktion ett annat. Kan Språktidningen stävja människors besservissriga rädsla för det nya inom språket och ändå lustfyllt informera - plus putsa på layouten - ja, då är tidskriften här för att stanna - som det brukar sägas...

Tidskriften 00TAL lämnar i senaste dubbelnumret inte många stenar ovända inom det vida fältet "tro & tvivel".
/.../
En sprillans ny tidskrift som spinner vidare på Fredrik Lindströms tv-succé med underhållande folkbildning om språkfrågor.
/.../
Fof håller ställningarna som den mest läsvärda, seriösa populärvetenskapliga tidskriften i landet.

Varför är det så roligt med språk?

– Mänskligheten är språket, språket är meningen med livet.

Som sagt, mycket intressant läsning. Men det riktigt intressanta är själva företeelsen, att 00tals känsliga pekfinger i luften uppfångat aktualiteten i ämnet, på likartat vis som Ordfront nyligen ägnade ett nummer åt den kristna vänstern.

I den mest läsvärda intervjun i temanumret hävdar också den danske familjeterapeuten Jesper Juul att den auktoritära uppfostran är onödig och direkt fördärvlig för barnen, för föräldrarna och för hela samhället.
Juul, som har en rad böcker i ämnet bakom sig (Johan Malmberg recenserade den senaste på den här sidan i måndags), argumenterar kunnigt och övertygande.

Någon som minns diskussionen i början av 90-talet när forskare i Umeå stoppade in gener från en ishavsflundra i aspar för att få dem att klara kyla bättre? I senaste numret av den oundgängliga tidskriften Forskning och Framsteg får vi veta hur det gick.