Möte med en Gudsman

Ledare ur Minaret nr 3/07


Det är fuktigt gråväder i början av oktober förra året. Någon krattar multnande löv utanför Helga Trefaldighets kyrka. Jag går vidare över rullstenstorget mot Domkyrkan. Porten gnisslar då den öppnas och en rökelsemättad doft slår mot mig. Jag går den vänstra sidogången fram till Sturekoret. Här firas mässa klockan halv sju varje morgon.

Jag ställer mig en bit avsides men tillräckligt nära för att kunna betrakta det som utspelas framför altaret. Prästen håller upp en stor oblat medan en korgosse knäfaller inför den gyllene kalken. Ljusen brinner klart i dunklet. ”O Guds lamm som borttager världens synd” sjunger den glesa men hängivna församlingen.

Den som jag kommit för att träffa, Fritz Olofsson, en gammal prästman, står längst fram med knäppta händer och skakar av inre rörelse. En kvinna tittar förundrat upp för att bevittna miraklet: vinet och brödets oförklarliga förvandling till Kristi blod och lekamen. Hon har sett det tusen gånger förut. Men än en gång är hon full av förundran.

Så långt jag kan minnas har Fritz varit ett självklart inslag i det upsaliensiska stadslandskapet. Jag har sett honom gå upp och ner för Carolinabacken, på antikvariat och på disputationer. Han bevärdigar för övrigt nästan samtliga disputationer med sin närvaro. I sådan utsträckning att man då och då med typisk upsaliensisk humor dristar sig att säga ”Nu är ordet Fritz’” i stället för det sedvanliga ”fritt”.

Fritz är en lärd man. Han behärskar grekiska, latin och hebreiska. Men även en del sanskrit och arabiska. För mig har han alltid utgjort sinnebilden för ett Uppsalaoriginal sådana de ännu var på 1800-talet då det humanistiska bildningsidealet fortfarande omhuldades vid universitet. Men fram tills alldeles nyligen har jag inte känt till hans namn. Det var Mikael Mogren, präst i Helga Trefaldighets församling, som upplyste mig om både hans namn och adress. Jag skickade därefter ett brev och bad om ett möte. Några dagar senare korsas våra vägar på universitetsbiblioteket Carolina Rediviva. Fritz nämner mitt brev och föreslår att vi träffas för ett samtal efter morgonmässan den kommande torsdagen. Och så blev det.

När vi sätter oss ner i biktrummet för att samtala grips jag av hans skönhet. Fritz har långt grått hår och lysande grå ögon. Det finns ett ord som kommer till mig då jag betraktar honom. Det är ”själsadel”. Fritz är helt igenom svartklädd så när som på den vita prästkragen. Han har svart kostym och svart skjorta. Han går raskt och aningen framåtböjd liksom profeten Muhammed en gång gjorde. Det är inte den enda likheten dem emellan. De är bägge snara till att le och de är bägge uppfyllda av något oerhört stort som väcker både känslor av nyfikenhet och utanförskap.

Fritz kallar det stora han bär inom sig för ”oändlig ande”. Alla människor är förenade på djupet genom anden. Det är bara på ytan vi är olika personligheter. Vi har separerats från den oändliga anden och livet är en lång resa mot upplysning och återförening. Medan jag lyssnar på Fritz uppfattar jag att hans händer skakar märkbart. Jag frågar hur det är fatt. Han säger att det är en åkomma han ärvt från sina föräldrar, ”handtremor”. Det låter dock inte särskilt övertygande. Själv är jag förvissad om att det är den oändliga anden som liksom inte får plats i den trånga kroppen. Den oändliga andens vulkaniska energi yttrar sig i de vackra händernas darrning.

Fritz är född den 15 januari 1929. Han är författare till boken En mystik troslära som sammanfattar ett helt liv tillsammans med den oändliga anden. Där finns hans väg mot upplysning beskriven. Vägen till insikt om människans gudomlighet. Diktaren Bo Ibn al-Waqt Gustavsson har läst boken och skrivit en initierad recension i detta nummer av Minaret. Men det räcker inte med att läsa Fritz’ bok. Man måste lära känna människan också. Såsom Gud säger i Koranen: ”Var med de rättfärdiga.” Och även profeten uppmanar oss att söka sällskap med heliga män och kvinnor. Han sade: ”Ert sällskap i detta liv skall vara ert sällskap också i det efterkommande.” Vad kan vara ett bättre sällskap än en gammal Gudsman för vars syn mayas slöja rämnat? En människa som skådat enheten bortom mångfalden. Detta är den högsta insikten enligt Koranen. För övrigt så är Fritz förvånansvärt kunnig i Koranen. Han gör ofta paralleller mellan sin egen mystik och uttalanden av profeten Muhammed.

I sin syn på Jesus står han oss muslimer särdeles nära. Han anser att korsfästelsen är en symbol för jagets död, det vill säga mors mystica, och uppståndelsen till det nya livet i Gud. I denna mening är varje människa en Kristus och varje människa måste lida, dö och uppstå till det nya livet. Han talar om den kosmiske Kristus som viktigare än den historiske personen. Med en sådan kristologi suddas – i viss mån - gränsen mellan islam och kristendom ut. När Jesus säger att ”ingen kommer till Fadern genom mig” tolkar muslimer det som att han talar om logos och inte om sin historiska person. Därav följer att den som följer Muhammed också har följt Jesus. Logos är ett. Jesus och Muhammed kom med en och samma Uppenbarelse från den Ende.

Fritz är celibatär liksom hans älskade lärare Kristus Jesus. Han är också vegetarian och befinner sig därmed alltid i ett tillstånd av fasta. Han dricker inte heller kaffe. Det är för övrigt en iakttagelse jag gjort förut: kontemplativa naturer föredrar i regel te framför kaffe. ”Kaffe är ett gift, liksom tobak” säger Fritz.

Vi sitter i det mörka biktrummet. På bordet mellan oss står en ikon. Och så den brinnande röda lampan som indikerar att Jesus är här, Mästaren. Och jag tänker på Fritz’ ord då han sade: ”Kristus är varje människa. Ja, logos är varje människa.” Fritz händer darrar med förnyad styrka. Kan han läsa mina tankar?

Läs alltså Bo Ibn al-Waqts recension och läs Fritz’ bok. Och om ni kan så försök att lära känna denna till det yttre anspråkslösa människa, men som i sitt inre rymmer en oändlig ande. Profeten sade: ”När ni går igenom paradisets trädgårdar så plocka av dess frukter.” Lärjungarna frågade: ”Vilka är paradisets trädgårdar, O Guds apostel?” Profeten svarade: ”Det är där människor samlats enkom för att nämna Guds namn. Över dem sänker sig sakina och änglarna nämner i sin tur deras namn inför Tronen.” Jag tänker på profetens ord och hoppas att detta biktrum kan vara en sådan paradisisk trädgård. Inshallah.

Men detta nummer av Minaret bör läsas även av andra anledningar. Religionsforskaren Robert Carleson har skrivit en gedigen uppsats om Platons betydelse för muslimska tänkare och mystiker. Med fokus på två svenskar: Kurt Almqvist (Abd al-Muqsit) och Tage Lindbom (Sidi Zayd). Och så berör vi ett nytt fenomen som uppstått i det religiösa Sverige: den nyjakobinska klubben ”Humanisterna”. Gör de skäl för namnet?

Det anser inte den vittre Ola Wikander, expert på ett tiotal utdöda språk, som upprörs över bristen på humanism i traditionell mening, det vill säga klassisk humanistisk bildning. Förfallet har nått en sådan nivå att det nu blivit möjligt att på allvar tala om att lägga ner undervisning i latin och grekiska vid våra universitet. Skandal! Anders Björnsson, ordförande i det traditionellt humanistiska Svenska Humanistiska Förbundet, skräms i sin tur av det fundamentalistiska och intoleranta draget hos de s. k. ”Humanisterna”.

Redaktionen önskar er alla en välsignad Ramadan!

Mohamed Omar
Hemsida
Blogg

Sakina – arab. för ”Guds ande eller närvaro”, motsvarar hebr. Shekinah och kristendomens Helige Ande.


Publicerad: 2007-06-18

Köp Minaret (Nedlagd)
Läs mer om Minaret (Nedlagd) i katalogen
Fler artiklar knutna till Minaret (Nedlagd)
Fler tidskrifter i kategori NEDLAGDA