Åsa-Nisse och den stora kalabaliken

Ur Kapten Stofil nr 26


Vem var verklighetens Åsa-Nisse? Och vem var Haddarparn? Vem skapade egentligen den litteräre Åsa-Nisse? Var det den SS-frivillige mentalpatienten Stig Cederholm eller överläkare Eskil Kylin? Och vad hade Harry Schein och ordförande Mao för invändningar mot den illfundige smålänningen?


I oktober 1971 intervjuades Åsa-Nisses andlige fader Stig Cederholm av Aftonbladet. Då hade han hunnit bli 66 år gammal, och beskrevs i artikeln som en ”fabulös person” med ett äventyrligt liv bakom sig. Cederholm berättade att han som familjens svarta får i en rik Jönköpings-familj stack till sjöss när han var 17 år, seglade jorden runt ett par gånger och hankade sig fram på ströjobb, bland annat som ridåhalare på Kinesiska teatern i Melbourne. Under andra världskriget var han Finlands-frivillig, reste till Norge och hamnade i koncentrationslägret Grini. Tillbaka i Sverige blev han intagen på sinnessjukhus, där han började skriva berättelserna om Åsa-Nisse för Tidsfördrif. Till en början misstänktes han för samröre med nazisterna, men hans medfångar på Grini gick i god för honom. Cederholm berättar vidare att han varit gift med Birgit Th Sparre, som skrev herrgårdsromanen Gårdarna kring sjön, och att han sedan fyra år är bosatt i Arjeplog, där han skriver krönikor i Norrbottens-Kuriren.

”Jag har varit en flygande holländare i hela mitt liv”, avslutar Cederholm. ”Jag skulle inte ha levt om det om jag vetat vad jag vet i dag.”

Tonen i artikeln är uppskattande, nästan beundrande. Cederholm har av Aftonbladets utnämnts till ”Veckans man” och han ger intryck av att ha mycket gemensamt med sin småländske hjälte.

Vad ytterst få visste då, och som inte skulle bli allmänt känt förrän trettio år senare, var att Cederholm friserat sin historia betydligt. För några år sedan publicerade journalisten Bosse Schön ett antal böcker och artiklar, som gav en helt annan bild av äventyraren Stig Cederholm. Det visar sig att han inte bara var småkriminell och lögnaktig, i början av 40-talet gick han som en av de första svenskarna med i ett av elitförbanden i tyska Waffen SS. På Grini hamnade han efter att ha gripits för förskingring och för att ha förolämpat en dansk SS-Obersturmführer i Oslo. Däremot är det sant att berättelserna om Åsa-Nisse kom till på Sidsjöns sinnessjukhus, där han skrevs in 1942.

Att reda ut verklighetsbakgrunden till novellerna är inte det lättaste. Uppgifterna varierar beroende på källa, och i synnerhet Cederholms egna uttalanden bör tas med en nypa salt. Inspirationen tycks i alla fall ha kommit från författarens minnen av jaktlivet i de småländska skogarna. På 30-talet ingick Cederholms far i ett jaktlag, som leddes av läkaren Eskil Kylin i Jönköping. Kylin (1889-1975) var en framstående forskare, som publicerade en rad internationellt uppmärksammade arbeten kring bland annat cirkulation och metabolism, men som tycks haft en mindre framstående social kompetens. 1926 blev han överläkare vid Jönköpings lasaretts medicinska avdelning, där han snabbt hamnade i konflikt med både kollegor och patienter. 1945 dömdes Kylin till fyra månaders suspension för ”vårdslöshet, försummelse, oförstånd och oskicklighet i ämbetet” och tvingades senare av en kraftig opinion att sluta vid lasarettet. Från 1946 arbetade han som privatpraktiserande läkare i Stockholm. Av intresse i detta sammanhang är att Kylin under pseudonymen ”Erik på Moatorpet” redan 1934 gav sin egen version av det småländska jaktlaget i novellsamlingen Jaktberättelser framför törebrasan, en bok som skulle få betydelse för Cederholm i en rättstvist många år senare. Kylins jakthistorier är ganska typiska för genren med skildringar av sökandet efter den ständigt gäckande gammeltuppen i marbäckskärret eller av den ovane kamrer Hultsson på sin första harjakt. Berättelserna tycks bitvis ligga nära verkligheten. En av novellerna utspelar sig i en jaktstuga kallad Palais-Stina, samma namn som Kylin gav sin egen stuga, efter hustrun Stina Engwall.

På Kylins jakter fick ibland även Stig Cederholm följa med:

”Femton år gammal följde jag min far och hans jaktkamrater ut i skogarna, och då träffade vi på ’Nisse på Åsen’ och hans glada gäng”, berättade Cederholm för Aftonbladet 1971. ”Figurerna har jag hämtat direkt ur verkligheten, man levde så på 20- och 30-talen. Åsa-Nisses Eulalia hette Kristin i verkligheten. Hon nosade brännvin som en stövare och gömde alltid undan flaskorna för Nisse.” Sju år senare drog Cederholm samma historia i en radiointervju, men med en viktig skillnad. Nu påstod han att Åsa-Nisses hustru faktiskt hette Eulalia; hon var en snäll, men vass och dominerande kvinna vid namn Eulalia Serafina Nilsson.

I en artikel i Dagens Nyheter (060823) har Mats Sjöberg med benägen hjälp av dagens knohultsbor kartlagt de verkliga människorna bakom Cederholms berättelser. Enligt Sjöberg bodde den riktiga Åsa-Nisse inte i Knohult, utan på Åsen i Järsnäs socken. Han hette egentligen Karl Johan Nilsson och avled 1942, drygt 70 år gammal. Hans hustru hette varken Eulalia eller Kristin, utan Augusta. I motsats till vad Cederholm hävdade lär han varken ha ägnat sig åt uppfinningar eller jakt, och det sägs att han inte ens ägde ett gevär.

I byn Haddarp bodde äkta paret Karl och Viktoria Johansson, som stått modell för böckernas Klabbarparn och Kristin.

Förebilden för böckernas ”Knohultarn” hette Theodor Gustavsson och föddes 1883. Att han skulle varit god vän med Nisse på Åsen förnekade han dock när Aftonbladet intervjuade honom 1971: ”Jag kände bara Nisse litet flyktigt. Vi jagade aldrig tillsammans.” Gustavsson berättade också att han medverkat som statist i en av Åsa-Nisse-filmerna, men vilken det var framgår tyvärr inte av intervjun.

Minnet av dessa gamla smålandsbor vårdas än i dag i trakterna kring sjön Ylen. I flera år har ett Åsa-Nisse-spel hållits i byn Bälaryd nära Knohult, och på byns hemsida finns fotografier på Knohultarn, Klabbarparn och Kristin utlagda.

Vilka de här människorna än var och vad de än hette, så tycks de i alla fall ha gjort ett outplånligt intryck på den unge Stig Cederholm: ”Jag studerade dessa gubbar, deras attityder, jag benade upp dem psykologiskt, och till slut fick jag konturerna ordentligt av dem”, berättade han i TV:s Kvällsöppet 1971.

DÄ Ä SANT, SA ÅSA-NISSE

Även som litterär gestalt har Åsa-Nisse sin historia. De första novellerna publicerades i Tidsfördrif 1944 och samlades i bokform två år senare under titeln Dä ä sant, sa Åsa-Nisse. Det fanns dock en förstudie till Åsa-Nisse i ett par noveller i Cederholms bok Älgmorgon från 1945. I berättelsen ”Vildmarksjul” får vi möta en 70 år gammal jägare med mustascher, grå ögon och krokiga ben. Han hette också Åsa-Nisse och kom från Hoppebo, men tycks inte vara identisk med sin mer berömde namne från Knohult. Sannolikt hade Cederholm haft namnet ”Åsa-Nisse” färdigt långt innan han skapat den slutgiltiga figuren. ”Vildmarksjul” utspelar sig på juldagen 1938, och vi får i slutet veta att Hoppebo-jägaren dog en kort tid senare:

Följande vår samlades han till sina fäder, den gamle smålandsjägaren, som kunde sina djur och framför allt mickel räv. Själv var han slug och därför intresserade väl räven honom mest. Frid över ditt minne – Åsa-Nisse.

Många hade säkert varit glada om Åsa-Nisse fått sluta sina äventyr där, men de följande novellerna i Tidsfördrif blev en jättesuccé och Cederholm skulle med tiden skriva 1 200 berättelser om sin hjälte. I den första boken får vi veta att Nisses fullständiga namn är Efraim Erik Nilsson, inte Nils Nilsson som i filmerna, och att Klabbarparn hette Sven Justus Ågren. Cederholms noveller är mer burleska än Kylins ganska lågmälda historier, och böckernas Åsa-Nisse är mer grovhuggen och begiven på sprit än i filmerna. Den transkriberade småländskan gör berättelserna svårgenomträngliga, för att inte säga oläsliga. Ett typiskt exempel är följande stycke, som också ger prov på berättelsernas starkt uttalade misogyni:

– Har du hört att hannlans käreng spöa humen i går natt, når han kum hem?

– Nää, å håken, va va dä fråga um då?

– Jo, sir du, dä va så, att han kum hem mä skollärarinan i metten på natta. Di hade vart på möte, å kärenga töckte att di sto för länge i skommet å to ajö, å når han kum in i farstun, så håken i mäj, mötte kärenga mä en brökavel, å dän feck han i skallen, å sin klöste ho humen, å hade revet humen, så han kan ente expjera i affären, så du sir att dä fenns fler än våra sum ä ett hällvitta å tas mä. Jaa, Eulalia ho stannar ju mä å låta truten gå, å dä kan du vara gla för uti äktenskapets fröjder, Nesse.

I genomsnitt varannan vecka publicerade Cederholm en Åsa-Nisse-novell i Tidsfördrif, och bidrog därigenom till att höja tidskriftens upplaga. Att dessa populära berättelser också skulle bli film var väl bara en tidsfråga. 1948 hade Europa Film premiär på den första av fyra filmer efter Johan Rudolf Sundströms böcker om tjuvjägaren Janne Vängman, så ämnet låg i tiden.

”DÄ SLUTAR MÄ HOLLYWOOD”

”En blir välan settande i dä där Hollywood, sade mig Nisse, när han fick reda på, att det skulle bli film av hans berättelser, och jag sade honom, att inget är omöjligt år 1949 och framåt”, skrev Stig Cederholm i förordet till boken Dä slutar mä Hollywood, sa Åsa-Nisse (1949).

Det var filmbolaget Svensk Talfilm, som fått rättigheterna att göra film av Cederholms noveller. Detta bolag bildades 1933 av Gösta ”Sassa” Sandin och producerade 65 egna långfilmer fram till 60-talets mitt.

Svensk Talfilm har framför allt blivit känd för sina enkla och publikfriande folklustspel. Bland bolagets övriga produktioner kan nämnas filmer som Djurgårdsnätter (1933), Gomorron Bill (1945) och Salta gubbar och sextanter (1965). Under några år i början på 40-talet lyckades man dock höja sin status bland kritiker genom en serie mer ambitiösa filmer, varav Doktor Glas (1942) efter Hjalmar Söderbergs roman torde vara den mest kända. Efter andra världskriget drabbades bolaget av ekonomisk kris, och under två år producerade man inga filmer alls. Trenden vände efter den oväntade framgången med Åsa-Nisse-serien, som inleddes med Åsa-Nisse i regi av Ragnar Frisk år 1949. Av seriens tjugo filmer stod Svensk Talfilm för femton, två klippfilmer oräknade. Frisk regisserade de tolv första filmerna och återkom senare för nr 17 och 20 i serien. I de övriga filmerna stod Börje Larsson, Bengt Palm och Arne Stivell för regin.

I de flesta av filmerna spelades Åsa-Nisse och Klabbarparn av John Elfström och Artur Rolén, men att valet skulle falla på dem var långt ifrån självklart. Enligt Ragnar Frisk föreslog Gösta Sandin att rollerna skulle göras av Ludde Gentzel och – mera oväntat – Holger Löwenadler, men efter hot om avhopp fick Frisk till slut sin vilja fram. Artur Rolén borde för övrigt ha legat nära till hands med tanke på att han just spelat Janne Vängmans kumpan Lars Nordiäng.

Den första Åsa-Nisse-filmen spelades in i Vetlanda och väckte stor uppmärksamhet hos lokalbefolkningen när den hade premiär i oktober 1949. Efter visningen på biografen Saga gav Gösta Sandin en supé på stadshotellet för speciellt inbjudna, där han tackade Vetlandas invånare för all gästfrihet som visats filmbolagets personal. Han överlämnade också en gåva till skolstyrelsen som tack för gott samarbete. Filmens betydelse för bygden underströks i tal av borgmästaren, stadsfullmäktiges ordförande med flera. Vid en förhandsvisning framfördes dessutom en hälsning från Artur Rolén, att detta var den tjusigaste filminspelning han varit med om. Festbanketten på stadshotellet skulle bli tradition efter varje Åsa-Nisse-premiär.

Vetlandapostens recension bestod av idel lovord. Inte bara skådespelare och regissör prisades (”Ragnar Frisk har gjort sitt arbete bra”), man framhöll också det fina fotot och de vackra sångnumren. Recensionen borde ha glatt Ragnar Frisk, som med tiden skulle bli kritikernas specielle strykpojke. För varje ny Åsa-Nisse-film blev pressen alltmer skoningslös. Det är fascinerande att följa kritikernas stigande desperation och inbördes tävlan om att finna det mest slående sättet att avfärda filmerna:

”Om regissören ersatts av en korvgubbe och aktörerna av höns hade det tekniska resultatet blivit oförändrat; på hedersord.” (Jurgen Schildt i Aftonbladet om Åsa-Nisse i agentform 1967)

”Tänk er en orgie i plumpheter och en ocean av dumhet! Komprimera detta på några tusen meter celluloid – och ni har ändå inte Åsa-Nisse.” (Per Ahlmark i Morgon-Tidningen om Åsa-Nisse i full fart 1958)

”Ursäkta, regissören Ragnar Frisk, men det betvivlas att du tagit om en enda scen.” (Pelle Nyquist i Expressen om Åsa-Nisse i rekordform 1969)

”En utveckling märks: manusförfattarna har ryckt upp sig och börjat stjäla Gahlinhistorier.” (Sam Weller i Dagens Nyheter om Åsa-Nisse bland grevar och baroner 1961)

”För detta måste vara den fulländat dåliga filmen. Längre kan inte en film komma utan att den upphör existera.” (Hans-Erik Hjertén i SvD om Åsa-Nisse i agentform 1967)

Berömd har också en sataniskt kort recension av Åsa-Nisse flyger i luften (1956) blivit: ”Far i frid”. Den tillskrivs ibland Jurgen Schildt, men är i själva verket skriven av Alf Montán i Expressen. (Kritikern Carl-Erik Nordberg skrev senare en ännu kortare recension av samma film, förmodligen i avsikt att bräcka Montán: ”Härligt!”).

Alla filmerna i serien spelades in i ett snabbt tempo, och med en tilltagande slarvighet och nonchalans som har blivit legendarisk. I en artikel i tidningen Se 1971 berättar Gits Olsson några typiska anekdoter om hur det kunde gå till:

Nr 3, Åsa-Nisse på nya äventyr, skrevs av Arne Stivell och Lennart Palme, en kraft från reklamvärlden.

Stivell berättar i dag:

”Kvällen innan jag skulle gifta mig sa Sandin: ’Arne, filmen är bara 1 800 meter, enligt kontraktet med biografägarna måste den vara 2 500. Du får skriva till lite sketcher som vi filmar i morron och strör in i handlingen.’” Stivell arbetade hela natten, stapplade till sitt bröllop och fann på festbordet ett kuvert från Sandin innehållande 500 kronor och två röda rosor.

I reklamen påstods ofta att varje Åsa-Nisse-film sågs av en miljon svenskar, men enligt Gits Olsson var detta betydligt överdrivet. Det stämde möjligen för de första filmerna, men annars var publiken knappast större än 300 000 – 400 000.

SOCIALPSYKOLOGISK GÅTA

Recensenterna var rörande eniga – Åsa-Nisse var en skam för svensk film. Ändå var filmserien länge en mycket lönsam affär. Hur var det möjligt?

Det har gjorts ett par försök att förklara detta mysterium. I boken Folklighetsfabriken (1979) ägnar Leif Furhammar ett kapitel åt att närstudera serien, men tvingas uppgivet konstatera att ”Åsa-Nisse-filmernas exempellösa publikframgångar hör till de stora socialpsykologiska gåtorna i svensk filmhistoria.”

Furhammar nämner i varje fall hur Svensk Talfilm på ett mycket medvetet sätt vände sig till grupper i samhället, som annars inte brukade gå på bio. För att nå den traditionellt filmfientliga frikyrkovärlden, producerade bolaget en kortfilm om Lapp-Lisa som förspel till den första Åsa-Nisse-filmen. Dessutom såg man till att rensa ut allting som kunde tänkas uppröra de religiösa delarna av publiken: svordomar, fula ord, alkohol. Åsa-Nisse skulle vara trygg och ofarlig.

Däremot avfärdar Furhammar en vanlig förklaring till seriens popularitet. Det är påståendet att filmernas bristande kvaliteter kompenseras av deras hjärtegodhet, att de är gjorda med kärlek och värme. Även om Åsa-Nisse ibland kan vara altruistisk, så finns det, som Furhammar påpekar, ingen misskund i hans och Klabbarparns grymma trakasserier av den olycklige handlar Sjökvist. Man måste vara rejält hårdhudad för att inte känna sympati inför hans lidande och förnedring.

I en essä i tidskriften Vår Lösen (”Noter kring Åsa-Nisse”, 62/1971) har Carl-Erik Nordberg försökt analysera filmernas gåtfulla folkgunst. Han finner en förklaring i Åsa-Nisse-gestaltens dubbelnatur av både lantligt trygg konservativ och respektlös och anarkistisk livsnjutare. Knohult är en tidlös idyll, som endast hotas av den moderna civilisationen, storstaden, stockholmarna. De traditionella värderingarna upprätthålls, och lagarna respekteras, dock med vissa bestämda undantag. Individualisterna Åsa-Nisse och Klabbarparn tar sig friheten att smita undan arbetsplikter, jaga och fiska som de vill, och lura landsfiskalen när byråkratiska förordningar hotar deras oberoende: ”De är två tjuvpojkar som vägrar att sitta kvar i rutinplikternas tråkiga klassrum.”

SKAFFERIER OCH FÖRGASARE

En bidragande orsak till Åsa-Nisses framgång är filmernas skamlösa parasiterande på folkkära artister och företeelser. Åsa-Nisse hör till en genre, som i brist på bättre ord skulle kunna kallas ”skafferifilmer”. Det innebär att man fyller filmen med lite av varje som för tillfället råkar vara populärt, utan tanke på den konstnärliga helheten. Det kan röra sig om sångare och TV-kändisar som är i ropet, nya danser, eller leksaker som jo-jon och rockringen. I en skafferifilm är berättelsen aldrig det primära, den är bara en förevändning för att få visa upp idoler och annat som ligger i tiden.

Detta tillvägagångssätt får minst två följder för filmen. Dels blir den starkt tidsbunden. Som konstnärlig produkt överlever den inte längre än de modeföreteelser den visar upp. När publiken tröttnat på Tage Severin och twistdans finns heller ingen marknad för de filmer i vilka de ingår. Å andra sidan är skafferifilmen en ovärderlig tidsspegel. Den ger en inblick i vad som upptog människors tankar och vardag, vad de skrattade åt, hur de lekte och roade sig. Det är här Åsa-Nisse-filmerna får sin betydelse. Man kan ta i stort sett vilken som helst av seriens tjugo filmer som exempel: Åsa-Nisse ställer upp i 10 000-kronorsfrågan, han reser till Mallorca, han bygger en månraket som startar från Cape Knohult, han dansar jenka och återanpassar en ungdomsbrottsling, han utbildar handlar Sjökvist till Agent 00 med rätt att sälja potatis. Den rustigt konservative Åsa-Nisse med sina harjakter och gammelgäddor hade också öga för nymodigheter, åtminstone så länge de var okontroversiella.

Av betydelse för filmernas publikattraktion var säkert också den självförälskade bild de ger av den klurige svensken, som sitter hemma i sin rödmålade lada och bygger häpnadsväckande maskiner. Åsa-Nissefilmerna är ett exempel på en annan vanlig genre, vi kan döpa den till ”förgasarfilm”. Det är filmer som hyllar den svenska uppfinnar- och företagarandan. Med termen avses inte i första hand filmer som John Ericsson – Segraren vid Hampton Roads (1937) om pansarbåten Monitors skapare, eller Seger i mörkret (1954) om Gustaf Dalén och AGA-fyren. ”Förgasarfilmen” är i stället en komedi eller melodram om En Ung Och Okänd Hantverkare, som hoppas vinna Den Viktiga Tävlingen med sin Epokgörande Uppfinning. Oftast försöker De Ohederliga Konkurrenterna sätta krokben för honom innan han slutligen vinner både Tävlingen och Flickan. Det patriotiska draget understryks av att slutstriden inte sällan står mellan Den Svenske Uppfinnaren och En Utländsk Fabrikant.

Hur många filmer av den här typen som gjorts i Sverige är inte lätt att säga, men det är åtskilliga. En av de mest berömda förgasarfilmerna torde vara Pensionat Paradiset (1937), där handlingen kretsar kring karburatorn till en utombordsmotor. I Tutta Rolf-filmen Vi som går köksvägen (1932) vinner huvudpersonen en motorcykeltävling med sin nya förgasare. Ett mer absurt exempel är 100 dragspel och en flicka (1946) där vännerna Ville och Rulle uppfinner ett epokgörande nytt dragspel som lömska tjuvar försöker komma åt för att kunna vinna en dragspelstävling. Smålänningar (1935), producerad av Svensk Talfilm i samarbete med Triangelfilm, skildrar den unge Gustav, som uppfunnit en båtmotor med vilken han vinner Mälaren Runt-loppet. Att formeln lätt modifierad är gångbar än i dag visar Göta Kanal-filmerna, där hjältarna i första delen tävlar om att få sälja fritidsbåtar och i uppföljaren tar hem spelet mot en samling skumma ”ballongförsäljare”.

Åsa-Nisses uppfinningar är legio – vakuumtorkat atombränsle, ägg med två gulor eller handvevade tvättmaskiner – och han konstruerade minst två nya förgasare, en i Åsa-Nisse på hal is (1954) och en bara två år senare, i Åsa-Nisse ordnar allt (1956). Trots att han håvar in prispengar i denna ena tävlingen efter den andra, lyckas han dock aldrig bli tillräckligt rik för att kunna dra sig tillbaka.

CEDERHOLM VS SVENSK TALFILM

Svensk Talfilm hade all anledning att vara nöjd med sin inkomstbringande filmhjälte. Men lyckan skulle inte vara länge till. Drygt ett halvår efter premiären på Åsa-Nisse nr 13, den 27 mars 1963, inlämnades till Stockholms rådhusrätts sjuttonde avdelning en ansökan om stämning av bolagsjuristen Åke Wattborg, ombud för Stig Cederholm, som omyndigförklarats i september 1958. Under åren 1949-1954 hade Svensk Talfilm tecknat avtal med Stig Cederholm om filmrättigheterna till Åsa-Nisse, som resulterade i sammanlagt åtta filmer. 1955 träffade Cederholm ett nytt avtal, nu med Svensk Filmindustri, om ännu en Åsa-Nisse-film. Avtalet överläts dock senare åter till Svensk Talfilm, som också fick rätt till ytterligare två filmer, den tionde och elfte i serien (Åsa-Nisse jubilerar 1959 och Åsa-Nisse som polis 1960).

Den stämning som Wattborg nu inlämnade gällde ett avtal som Cederholm utan sin förmyndares vetskap tecknat med Svensk Talfilm i december 1960. Enligt denna handling skulle Cederholm ha sålt inspelningsrätten för den tolfte Åsa-Nisse-filmen till Svensk Talfilm för 2 000 kronor, med option för bolaget på en eventuell trettonde film. Wattborg hävdade att handlingen saknade rättslig verkan eftersom Cederholm inte hade rätt att ingå avtal, vilket också filmbolaget mycket väl kände till. Den tolfte filmen hette Åsa-Nisse bland grevar och baroner, och hade haft premiär redan den 8 september 1961. Enligt Wattborg saknade Svensk Talfilm rätten både till denna film och till den trettonde filmen, som haft premiär året innan. Wattborg hade dessutom i mars 1962 för Cederholms räkning avtalat med regissören Arne Stivells produktionsbolag om den fortsatta rätten till Åsa-Nisse.

Wattborg krävde nu att avtalet med Svensk Talfilm skulle ogiltigförklaras, samt att Cederholm skulle få fullgod ersättning för den tolfte filmen.

I sitt svar hävdade Svensk Talfilm till en början att avtalet med Cederholm var giltigt, men när förhandlingarna återupptogs i juli 1963 gjorde man en helomvändning och medgav att så inte var fallet. I stället valde man att fokusera på upphovsrättsfrågan. Det var nu pappa Cederholms gamla jaktkamrat överläkare Kylin kom in i bilden. Under fortsatta förhandlingar den 26 september 1963 förklarade Svensk Talfilm att Cederholm inte skapat figuren Åsa-Nisse och därför inte heller hade upphovsrätt till den. Enligt Svensk Talfilms ombud, advokat Ernst Nathorst-Böös, återfanns de välbekanta smålandsbönderna redan i Eskil Kylins novellsamling Jaktberättelser framför törebrasan:

I Kylins bok förekom med verklighetsunderlag från bland annat de i jakterna deltagande drevkarlarna ett antal bönder och lägenhetsinnehavare, däribland småbonden Åsa-Nisse och en person, som kallades Knohultaren. Det göres gällande, att Kylin skapat figuren Åsa-Nisse genom denna bok.

På detta svarade Cederholms ombud i oktober 1963 att det inte fanns någon person som kallades Åsa-Nisse i Kylins bok – uppgiften stämde helt enkelt inte. En ”Nilsson på Åsen” fanns förvisso i Kylins bekantskapskrets, men inte i hans berättelser. De enda kopplingarna till Cederholms noveller är att orten Knohult nämns på ett ställe, och att förebilden för Klabbarparn dyker upp i en novell, fast då under sitt riktiga smeknamn ”Haddarparn”.

Svensk Talfilm vidhöll ändå att Åsa-Nisse inte var någon självständig litterär skapelse av Cederholm, och att den tolfte Åsa-Nisse-filmen därför inte heller kunde förväxlas med Cederholms författarskap, utan endast med de tidigare filmerna i serien.

Det är uppenbart att Svensk Talfilm grep efter halmstrån i sina försök att behålla rättigheterna till Åsa-Nisse. Filmbolagets agerande kan bara tolkas på två sätt. Antingen hade man inte brytt sig om att läsa Kylins bok, vilket i bästa fall tyder på slarv, eller så kände man till bokens innehåll, men höll masken i hopp om att ingen skulle kontrollera uppgifterna.

Dom i målet meddelades den 3 december 1963. Som väntat gick rådhusrätten helt på Cederholms linje, men trots det svidande nederlaget valde Svensk Talfilm att överklaga domen till Svea hovrätt den 19 december. Den här gången presenterade man delvis nya uppgifter. Då Kylins novellsamling inte visat sig användbar, åberopade man nu ett antal kåserier av samme författare, där figuren Åsa-Nisse sades ingå. Sannolikt hade man konsulterat Kylin själv inför den nya rättegången. Enligt Svensk filmografi påstod han sig ha publicerat kåserier om Åsa-Nisse i Smålands Folkblad under tidigt 30-tal. Dessa har dock inte kunnat återfinnas, och det finns anledning att betvivla att knohultsgubbarna gjorde sin litterära debut där.

Innan Svea hovrätt hann avkunna någon dom återkallade dock Svensk Talfilm sin anmälan i april 1964. Vad det berodde på framgår inte av handlingarna, men kanske bedömde man utsikten att vinna målet som mycket liten.

Efter en genomläsning av rättegångsprotokollen är det lätt att instämma i Leif Furhammars ord att Svensk Talfilm ”cyniskt utnyttjat Cederholm och nonchalerat hans moraliska rätt”. Frågan är dock, om inte Cederholms förmyndare på lång sikt gjorde honom en större otjänst genom att sälja filmrättigheterna till Arne Stivell. Visserligen var Svensk Talfilms femton filmer 1949-1964 inga mästerverk, men i jämförelse med seriens fem sista delar framstår de ändå som ganska hyggliga. Stivells bolag Filmcenter genomförde en kvalitetssänkning som inte kan beskrivas på annat sätt än som katastrofal. Från 1965 levde Åsa-Nisse på lånad tid.

ÅSA-NISSE I REKORDFORM

I januari 1969 meddelade producenten Arne Stivell att det nu fick vara slut med Åsa-Nisse. Det räckte med nitton filmer, tyckte han. Tidigare hade han hoppats att det nyväckta intresset för ”camp”-filmer skulle rädda serien, men var nu betydligt mer pessimistisk. Han angav en rad samverkande orsaker: filmerna drog inte lika mycket pengar som förr, skådespelararvodena var för höga, man kunde inte längre locka med popidoler som Bertil Boo och Jokkmokks-Jokke. Dessutom började skådespelarna bli gamla och trötta. Artur Rolén hade tackat för sig redan efter den artonde filmen, och Gustaf Lövås hade avlidit i november 1968. Till råga på allt gjorde Stivell sig till ovän med filmens stjärna John Elfström, som vid det här laget fick 60 000:- per film. ”Gubbarna håller inte måttet”, slog han fast i en intervju i Aftonbladet.

I september samma år hade Stivell ändrat sig och dragit i gång ytterligare en Åsa-Nisse-film, nu med veteranen Ragnar Frisk i regissörsstolen. Från början fanns storstilade planer på en moderniserad Åsa-Nisse i färg, men av detta blev intet. Inspelningen kantades redan från början av konflikter och besvärligheter. Beslutet att göra Åsa-Nisse med ny skådespelare i huvudrollen upprörde John Elfström, som försökte stoppa inspelningen: ”Stjäl de min typ med kläder och allt, så måste jag vända mig till Teaterförbundet”, sa han.

Som man kunde befara blev resultatet ett av de värsta magplasken i svensk filmhistoria. Enligt regissören var filmen inte ens färdigklippt vid premiären i december. I Åsa-Nisse i rekordform har Arne Källerud övertagit Elfströms roll, Klabbarparn är utbytt mot en diffus person kallad ”Sven”, gubbarnas fruar är liksom handlar Sjökvist helt försvunna. Med undantag för ett par scener från en krogkabaret består filmen nästan enbart av bilder på Åsa-Nisse och Sven i en motorbåt. Till den vanligtvis fullsatta urpremiären i Vetlanda hade bara 69 personer infunnit sig, och någon fest på stadshotellet blev det inte den här gången. Den rekordlånga filmserien fick ett snöpligt slut.

GOD UNDERHÅLLNING

Två år senare var Åsa-Nisse åter i rampljuset. Sveriges Radio hade köpt ett filmpaket av Svensk Talfilm, i vilket Åsa-Nisse-filmerna ingick, och den 26 oktober visades den första filmen, Åsa-Nisse från 1949. Visningen mottogs med stort intresse från TV-publiken, men med ursinne från Harry Schein, Svenska filminstitutets grundare och chef 1963-70. Han reagerade blixtsnabbt och skickade samma dag som filmen visades en anmälan till Radionämnden. Schein ansåg att visningen stred mot bestämmelserna i Sveriges Radios avtal med staten, vars §7 föreskrev att programmen skulle ”skänka god förströelse och underhållning med beaktande av olika smakriktningar.”

Scheins missnöje med Sveriges Radios filmpolitik hade legat och grott en längre tid. Redan en vecka tidigare hade han rutit till mot TV-visningen av Pensionat Paradiset. I debattprogrammet Kvällsöppet förklarade han med tidstypiska hänvisningar att

den här filmen är 35 år gammal, och redan på den tiden så fanns ju en enhällig opinion som tyckte att det var en ovanlig smörja, och då kan jag bara citera Mao Tse-Tung som en gång sa att ”dynga luktar inte bättre därför att den är gammal”.

Schein var kritisk både mot dem som ansåg att pilsnerfilmerna faktiskt var god underhållning, och ännu mera mot de intellektuella, som såg filmerna på ett ironiskt och distanserat sätt. Schein ansåg att denna senare grupp intog en överlägsen och föraktfull attityd gentemot en mindre sofistikerad allmänhet.

I sin anmälan medger Schein att det inte är lätt att finna en entydig definition på begreppet ”god underhållning”, i synnerhet som avtalet kräver att olika smakriktningar ska beaktas. Men dessa svårigheter, tillägger han, eliminerar inte ordet ”god” ur avtalstexten. Eftersom Åsa-Nisse för alla ”som seriöst sysslar med film” nästan blivit synonymt med dålig underhållning, är TV-visningen en ”nära nog provokativ utmaning mot texten och andemeningen i avtalets §7”. Om Radionämnden friar Åsa-Nisse, avslutade Schein, återstår bara frågan vad som menas med dålig underhållning.

Scheins anmälan väckte ett ramaskri hos TV-tittarna. Under flera veckor dansade insändarskribenter och kåsörer krigsdans mot Schein, och Aftonbladet sammanförde honom med en arg läsare, som luftat sina åsikter i tidningens telefonväxel. Av deras lätt osammanhängande diskussion framgår att det handlade mer om heta känslor än rationella argument – från bådas sida:

– Jag förstår inte vad det är för fel på Åsa-Nisse-filmerna, tyckte fru Lindahl. Varför ska dom anmälas på det här viset? Det är trevliga filmer, man får skratta åt dom. Alla äldre människor gillar dom. Vilka filmer är bättre?

– Hasse Alfredson och Tage Danielssons filmer t ex, föreslog Harry Schein.

– Urlöjliga, fnyste fru Lindahl.

– Men det är 10 gånger fler som gillar Hasse och Tage än Åsa-Nisse. Ni måste lita på mig. Jag har statistik på den saken, vädjade Harry Schein. (…)

– Åsa-Nisse är bra, sa fru Lindahl.

– Alla som sysslar med film är överens om att den är dålig, försökte Harry Schein.

– Jag har själv varit statist när jag var ung, så jag vet, sa fru Lindahl. Filmerna var bättre på den tiden.

(Här anför Schein kvantitativa argument för sin sak – han säger att det är fler som uppskattar Hasse & Tage än Åsa-Nisse. I sin radionämndsanmälan avvisar han däremot invändningen att Åsa-Nisses värde skulle kunna avgöras av publikens storlek).

Till radionämnden strömmade brev från upprörda TV-tittare. Alla var rörande eniga om Harry Scheins inkompetens, men annars var breven av mycket skiftande karaktär. Klass 4a vid Årsta skola hade skickat in en hel bunt protestbrev, där det gemensamma budskapet var: ”Varför ska bara de stora bestämma”? Av brevet från Björn och Mikael kan vi dra slutsatsen att klassen just börjat lära sig procenträkning:

Ibland så är det bara EN som ringer och klagar. 70% av 100% vill se en film. Så ringer det in EN och då får inte 70% av 100% se den filmen. DET ÄR LARVIGT.

De vuxna brevskrivarna låg inte på högre nivå än barnen, snarare tvärtom. Flera av dem menade att Harry Schein borde hålla tyst, eftersom han inte var född i Sverige:

Jag tror inte herr Schein, som invandrande utlänning, ännu inte blivit en genuin svensk och därför inte mogen att bedömma, vad som är bra och dålig svensk film. [sic, sic, sic]

Även Stig Cederholm själv fann för gott att skriva till Radionämnden. Han talade mycket om svensk kultur och undrade vad det var för skillnad mellan Åsa-Nisse och de av filmkritikerna kanoniserade Helan & Halvan: ”Där skriker inte Harry Schein, men när en svensk buskisgubbe kommer – då blåser han i kulturluren.”

Till protesterna mot Schein får man möjligen också räkna den ironiska anmälan som inkom till nämnden från två journalister i Stockholm. De anmärkte också på visningen av Åsa-Nisse med hänvisning till avtalets sjunde paragraf, men med en helt annan motivering:

Filmen var utmärkt. Speglande ett stycke svensk kultur i glesbygd. Det är främst ”Klabbarparn” och Bertil Boo vi reagerar mot. Klabbarparns utstyrsel vid fisket efter gammelgäddan var osmaklig och Bertil Boos säckiga byxor var en styggelse.

Den artonde november beslöt Radionämnden att fria visningen med röstsiffrorna 6-1. I motiveringen förklarade man att nämndens uppgift inte var att kräva TV-underhållning på konstnärligt högtstående nivå, dess befogenhet sträckte sig bara till att bevaka att avtalets minimikrav på god underhållning upprätthölls. Eftersom majoriteten av tittarna uppfattade filmen som roande och harmlös underhållning, dessutom fri från förråande och brutaliserande inslag, ansåg nämnden att Sveriges Radio inte brutit mot avtalet med staten. I motsats till de övriga två anmälarna fann nämnden heller ingen anledning att anmärka på ”den klädsel som ett par av filmens gestalter bar”.

I nämnden ingick bland andra författarna P O Enquist, Margareta Ekström och P O Sundman, liksom SvD:s kulturredaktör Leif Carlsson, den ende i nämnden som ville fälla filmen. I en reservation skrev han att Åsa-Nisse var så torftig och schablonmässig att den inte borde ha visats, om kvalitetskravet i radioavtalet alls skulle ha någon praktisk betydelse.

Schein applåderade reservanten och ville ge honom en Guldbagge. I övrigt ansåg han att radionämnden blandat ihop estetik och mentalhygien med sitt tal om att filmen inte var förråande, och han lovade att bjuda nämndens ledamöter på en mycket god middag om de kunde hitta en film som låg under miniminivån, om nu Åsa-Nisse låg över den.

Radionämnden och Sveriges Radio hade onekligen hamnat i ett knivigt dilemma. Å ena sidan fanns ett otvetydigt krav i radioavtalet att TV skulle visa god underhållning, å andra sidan fanns ingen som med bestämdhet kunde säga vad det innebar. Situationen påminde om de amerikanska juristernas hopplösa försök att definiera begreppet ”obscenitet”, som till slut fick en förtvivlad domare att ge upp och utbrista: ”Jag vet vad det är, när jag ser det”.

Radionämnden tycks ha landat i samma slutsats, och längre än så lär ingen kommitté komma i estetiska frågor.

DÅLIG SMAK

Om Harry Schein till äventyrs trodde sig tala för en tyst majoritet, måste han ha blivit rejält besviken när Sveriges Radios avdelning för publik- och programforskning presenterade sina oktobersiffror. Det visade sig att Pensionat Paradiset lockat drygt tre miljoner tittare, och fått 3,9 av 5 i betyg. Åsa-Nisse fick nästan lika många tittare, 3,6 miljoner, med betyget 3,7.

Vilken slutsats kunde man då dra av detta? Var kärleken till Ragnar Frisks valhänta filmer så stark, hade svenska folket verkligen så erbarmligt dålig smak?

Frågan hade diskuterats förr. 1950 blossade en animerad diskussion upp i Aftontidningen efter att signaturen Gits publicerat en förintande recension av Åsa-Nisse på jaktstigen. Han beskrev filmen som rappakalja, ett ”fälttåg på filmkomikens bakgård”, och konstaterade att den var gjord med ett enda syfte: att tjäna pengar på folk med dålig smak. Denna bredsida fick Gösta Sandin och Stig Cederholm att bryta mot praxis och besvara kritiken i var sitt öppet brev (AT 501122). Cederholm ifrågasatte värdet av en kritik, som inte förstod sig på ”genomsnittssvenskens” behov och önskemål, och undrade om inte det faktum att filmen gick för utsålda hus betydde något. Några dagar senare gjorde den legendariske filmkritikern Robin Hood ett debattinlägg i Stockholms-Tidningen, där han på sätt och vis gav båda sidor rätt. Han instämde med Gits att biopubliken hade dålig smak, men tillade att Åsa-Nisse inte var så mycket att bråka om: ”Varför inte unna dessa efterblivna element ett oskyldigt nöje också på bio?”

Den breda publikens bristande omdöme är ett evigt tvisteämne, som har plågat kritiker och folkbildare i alla tider, men kanske är det så att frågan är fel ställd. Det ansåg i varje fall den engelske författaren G K Chesterton, som i sin bok om Charles Dickens från 1906 kopplade ett annorlunda grepp på ämnet. Hans kommentar kan läsas som ett profetiskt svar till Harry Schein och alla de recensenter som i tjugo års tid grubblade över Åsa-Nisses mystiska dragningskraft. Chesterton menade att folk inte alls har dålig smak, däremot föredrar de en viss sorts konst även när den är dålig, framför en annan sorts konst även när den är bra:

Det är knappast heller någon oresonlig hållning, ty gränsen mellan olika sorters litteratur är lika verklig som gränsen mellan tårar och skratt, och att säga till människor, som bara kan se dålig komedi, att man har en förstklassig tragedi att ge dem, är lika irrationellt som att erbjuda en ypperlig sorts is åt en man som huttrar över en kopp ljummen kaffe. Vanliga människor ogillar den sofistikerade moderna konsten, inte därför att den är bra eller därför att den är dålig, utan därför att den inte är vad de önskat sig.

PORRFILM I KULTURKÄLLAREN

När det gäller bråket kring Åsa-Nisses TV-premiär är det viktigt att komma ihåg det historiska sammanhanget, för kanske var de höga tittarsiffrorna symptom på någonting annat. Under den här perioden visade TV flera filmer och pjäser med för sin tid starkt utmanande sexscener. I november 1971 sändes den kontroversiella pjäsen Karossen, som kuriöst nog fick en porrförläggare i Stockholm att protestera och kräva större återhållsamhet. På lördagskvällarna framträdde Jarl Kulle som Lenny Bruce i Varför gömmer du dig i häcken? och i april samma år hade Lars Molin TV-debuterat med pjäsen Badjävlar.

Om man studerar brev och insändare om Åsa-Nisse, ska man upptäcka att ett stort missnöje låg och bubblade under ytan. Det fanns två genomgående teman i tittarkommentarerna. Dels reagerade många mot vad man såg som Scheins humorlösa förmyndarmentalitet; ord som ”diktator”, ”kultursnobb” och ”glädjedödare” var vanliga i debatten. I de flesta fall höjdes också röster mot den ökade sexuella öppenheten i TV och på film – i synnerhet vände man sig mot sexfilmer med konstnärliga pretentioner.

Schein kan sitta ”i sin kulturkällare och köra porrfilm med Vilgot Sjöman”, hette det i en typisk kommentar. ”De filmer som görs i dag, det är bara porr, porr, porr och svärord”, klagade fru Lindahl i sitt samtal med Schein. Stig Cederholm anmärkte i sitt brev till radionämnden på alla ”samlagsfilmer” och annan ”kulturell depravering”. Till och med ett av barnen i Årsta skola ville få bort ”alla snuskiga sex filmer”.

I TV:s Kvällsöppet läste Harry Schein själv upp ett telegram från en kompromissvillig tittare, som tyckte att om svenska folket får behålla sin Åsa-Nisse, så kan Schein ”få behålla sitt sex”. (Schein svarade att han kände sig tacksam över att han trots folkstormen skulle få ha sitt sex kvar).

En insändarskribent undrade vad Schein egentligen menade med god underhållning – var det möjligen att se hustrun Ingrid Thulin oavbrutet rota i Ingmar Bergmans själsliv?

Radionämnden fick också brev från en tittare, som trodde sig veta att svenska folket ”accepterar att se filmer med en viss dubbelmoral i stället för filmer med ingen moral alls, som herr Schein tycks vara förespråkare för.”

TV-publikens förtjusning i Åsa-Nisse-filmerna tyder på att Svensk Talfilms framgångsrecept med sex- och spritfria familjefilmer fungerade ännu 22 år senare. Många tittare kände att de under åratal påtvingats TV-program som de inte ville se (Skäggen!), och oroade sig nu för att de riktigt folkkära programmen rensades ut ur det magra utbudet. Skulle det bara bli intellektuell porr kvar? Det var inte i första hand kärleken till Åsa-Nisse som bråket gällde, utan kärleken till en folklig genre, som man ansåg hotad. Harry Scheins skrivelse till radionämnden blev droppen som fick bägaren att rinna över.

DET VÅRAS FÖR ÅSA-NISSE

Bråken kring Åsa-Nisse bedarrade med tiden, men upphörde inte helt. Med början i november 1977 visade TV sex av filmerna under rubriken ”Det våras för Åsa-Nisse”. Alla filmer var nedklippta till bara en timme, vilket gjorde Arne Stivell ursinnig och fick Ragnar Frisk att fråga sig om TV skulle behandla Ingmar Bergman på samma respektlösa sätt.

I dag är Åsa-Nisse knappast lika omhuldad som han var då. Böckerna lockar nog inte särskilt många läsare längre. 1946-1999 utkom en volym om året, men sedan dess har ingen ny upplaga tryckts. Även om de flesta torde ha sett åtminstone någon av de tjugo filmerna när de visats på TV, så är de rimligen numera mest en angelägenhet för kalkonfilmsälskarna. Ändå tycks Åsa-Nisse leva ett eget liv oberoende av böcker och filmer. Han har blivit ett begrepp, vars blotta omnämnande väcker känslor och associationer. Det får oss att tänka på allt från den svenska filmens uselhet till bonderomantik, småländsk företagaranda och vänsterradikala centerpartister. Som fenomen fortsätter Åsa-Nisse att fascinera.

Martin Kristenson

Publicerad: 2007-05-24


Läs mer om Kapten Stofil (Nedlagd) i katalogen
Fler artiklar knutna till Kapten Stofil (Nedlagd)
Fler tidskrifter i kategori NEDLAGDA