Sånger från zonen

– tankar kring Jacob Kirkegaards 4 rooms

Ur Subaltern nr 1/07


"Choose a room the musical qualities of which you would like to evoke." Så börjar instruktionerna i partituret till Alvin Luciers ljudverk ”I am sitting in a room” från 1969. Verket i Luciers utförande går ut på att kompositören sitter i ett rum och läser en text vilken med hjälp av en mikrofon upptas av en bandspelare. Inspelningen spelas i sin tur upp i rummet och upptas samtidigt av en annan mikrofon till en ny inspelning.

När denna process upprepas gång på gång blir rösten så småningom oigenkännlig, och rummets egen resonans och akustiska kvalitéer kliver fram och tar över. Resultatet låter nästan syntetiskt, men vad man hör är rummets egen säregna klang, framkallad genom utnyttjandet av akustikens lagar.

I oktober 2005 åkte den danske ljudkonstnären Jacob Kirkegaard till Pripyat och Krasno i Ukraina, mitt i den övergivna zon som kärnkraftsolyckan i Tjernobyl 1986, i det dåvarande Sovjetunionen, lämnade efter sig. Delvis inspirerad av ”I am sitting in a room” gjorde han där ljudupptagningar i fyra rum som tidigare fungerat som mötesplatser för människor ifrån trakten. En gymnastiksal, en simhall, ett auditorium och en kyrka blev föremål för Kirkegaards intresse.

Metoden för detta verk, kallat 4 rooms, liknar Alvin Luciers, med skillnaden att Kirkegaard helt utesluter sig själv ur processen. Lokalernas egen ”tystnad” spelades in, för att sedan spelas upp, och in igen, på plats, i tio omgångar. De övergivna samlingsplatserna tillåts ostört att sjunga, med resonanser och övertoner som framkallas av deras specifika arkitektur och akustik.

Det smittade ljudet

Vad är ljud? Denna fråga återaktualiseras på ett kraftfullt sätt av 4 rooms. Eller kanske snarare, vad förmedlar ljud? En inspelning kan bära med sig information från en speciell plats eller tidpunkt. Den kan bevara vibrationer från platser och händelser som slutat existera. Den kan förmedla känslor och stämningar med varierande exakthet.

I Kirkegaards ljudverk är den radioaktiva strålningen det som överskuggar allt annat. Strålningen kan varken ses eller fysiskt uppfattas av någon som besöker den övergivna zonen, men genomsyrar ändå allting. Det är strålningen som gjort att de tidigare aktivt använda möteslokalerna förlorat sitt syfte och nu står tomma. En fruktansvärd osynlig kraft, tämjd av en alltför mänsklig hand.

I detta sammanhang kommer jag att tänka på en CD av den svenske konstnären Leif Elggren, Virulent images/Virulent sound (Firework edition). Idén bakom denna CD-skiva bygger på dubiös information om att virus smittar genom visuella aspekter, att det är virusets form som gör det smittsamt. Spåren på skivan bär namn som ”Ebola” och ”Smallpox” och påstås på konvolutet vara inspelningar av olika virus gjorda i ett laboratorium i Tripoli i Libyen. Om virusens form kan sprida smitta, kan inte dess ljud det också? Elggren skapar en påtaglig rädsla för att ens sätta skivan i CD-spelaren, och öppnar samtidigt upp för radikalt ifrågasättande av både informationens källor, tilliten till vetenskapen som ska skydda oss mot fara, samt vad som är möjligt att åstadkomma med ljudinspelning.

Vetenskapen kan säkerligen tryggt påminna oss om att vi inte blir utsatta för strålning från Tjernobyl när vi sätter på 4 rooms hemma i vardagsrummet, men när vi lyssnar till musik, eller upplever ljudkonst, använder vi mer än våra logiska förmågor. Om strålningen är osynlig och omärkbar på plats i Ukraina, men ändå är så totalt närvarande – kan inte det vara fallet också med inspelningarna?

Jakob Kirkegaard själv genomförde noggranna förberedelser inför resan under minst ett halvår, kontaktade olika experter på radioaktiv strålning och läste forskningsmaterial om de eventuella riskerna med att resa dit, innan han tog beslutet att genomföra projektet. Men riktigt säker är egentligen ingen och de fysiska effekterna kan som man vet visa sig först långt senare.

Strålningen, och 4 rooms har också i allra högsta grad en tidsaspekt. Inspelningarna som gjordes i varje rum varade i tio minuter. Strålningen kan påverka dessa platser i tiotusentals år framåt. Halveringstiden för Plutonium-239, som användes i kärnkraftverket i Tjernobyl är 24 110 år. Denna ogreppbara tidsrymd, och nedbrytningsprocessen ifråga finns bevarad, om än i oändligt små fragment, i form av digitalt registrerade ljudvågor.

När konsten balanserar på gränsen mellan vetenskap och dårskap, och tar sig an nästan omöjliga frågeställningar, händer något med upplevelsen av den. Tidigare självklara gränser suddas ut, mellan ord, information, sinnesintryck, tankar, känslor och tidsuppfattning, och perspektiven vacklar. Kan det osynliga göras synligt, det ohörbara hörbart?

Sprickor i muren. Steget tillbaka.

Om man som jag är född i början av sjuttiotalet, fick man ta emot den mediala upplevelsen av Tjernobyl-katastrofen i en känslig ålder, då mycket rör sig i sinnet och många saker ännu inte tagit fast form. Upplevelsen, även om den var på distans, tillhör på något sätt en ”kanon” av olika händelser som tillsammans började nöta på trygghetens mytbygge. I korta ögonblick försvann detta skyddande hölje, så nödvändigt för mental överlevnad, och gav vika för ett bråddjup av alltför intensiv verklighet. I detta skrämmande tillstånd fanns också en sorts skönhet. En upplevelse av det ofattbara, både i det mänskliga tillståndet och i hela existensen. Som ett barn av trygghetens kultur började man till och med söka efter denna upplevelse – i film, musik, och konst. Lika mycket som man fasade för att i verkligheten konfronteras med den livsfarliga strålningen, insåg man den förrädiska tomheten i underhållning och tidsfördriv, glömska och trygghetsbyggen.

Att kalla det en sorts estetik skulle möjligen vara absurt. Men kanske kan man här tala om en frånvarons estetik. När ett verks skapare tar ett långt steg tillbaka, och endast samlar upp information från en laddad plats, är det som att sinnena skärps till maximal känslighet. Det avskalade, öppna och intensivt närvarande i materialet uppenbarar sig utan störningar. Frånvaron av aktivt ingripande gör en mänsklig handling otroligt mycket mer kraftfull än om den hade varit färgad av subjektivitet. Vi kan endast anta att konstnären upplever det hela lika kraftfullt som vi själva.

Det är också frånvaron av människor som laddar de fyra lokalerna i den övergivna zonen kring Tjernobyl med en ofattbar kraft. De har förlorat sitt syfte och trätt in i en existentiell zon som inte lättvindigt låter sig förstås. De kan endast sjunga sin märkliga sång och vänta på att någon skall våga sig dit för att bevara den som ettor och nollor på ett ljudkort.

Profetior och parallella verkligheter

I samband med zonen i Ukraina är det svårt att inte tänka på Andrej Tarkovskijs film Stalker från 1979, som bygger på en sciencefictionbok av bröderna Strugatskij. Den zon som nyckelpersonen, ”stalkern” guidar två personer igenom, är löst definierad i sitt tillstånd och dess ursprung är mystiskt. I filmen nämns ett antal tänkbara skäl till zonens existens, bland annat att den skulle vara skapad av utomjordingar, men det refereras också till en olycka som skulle ha skett i den ”fjärde bunkern”. Det har spekulerats om Stalkers profetiska innebörd – i Tjernobyl var det i reaktor fyra som explosionen skedde. Någonstans i zonen finns ”rummet”, en plats som sägs kunna göra människors innersta önskningar verkliga. Zonen tycks vara en farlig plats att vistas, men verkar också inneha övernaturliga egenskaper. Författaren och Vetenskapsmannen som guidas genom zonen tycks desperata och på jakt efter någon form av mental rening eller andlig upplevelse. Djupt inne i det osynligt hotfulla, onämnbara, finns en källa till sanning, en portal som leder djupt in i det mänskliga psyket, som står redo för den som är beredd att möta bråddjupet såväl inom som utanför sig själv.

Förutom spekulationer kring Stalkers uppenbara paralleller till det som skedde endast sju år efter filmens produktionsår har Tjernobylkatastrofen inte oväntat tagits upp av uttolkare av bibliska profetior, mer specifikt Uppenbarelseboken. Det talades redan kort efter explosionen om att namnet Tjernobyl, som direktöversatt ungefär betyder ”svart gräs”, på ryska också kan läsas som namnet på växten malört. Detta är även benämningen på den stjärna som faller från skyn i Uppenbarelseboken och gör att folk dör av flodernas vatten, som har blivit bittert. Om religionen och dess symbolrika skrifter har som en av sina funktioner att hjälpa människorna att greppa det som är för stort och för fruktansvärt för det begränsade förnuftet, har väl Uppenbarelseboken här givits ett fullkomligt passande användningsområde som existentiellt verktyg.

En intressant och omdebatterad person som på sitt sätt skildrat zonen kring Tjernobyl är ukrainskan Elena Filatova, som påstår sig ha obemärkt tagit sig runt i zonen på motorcykel. Hon har en hemsida där hon presenterar bilder och texter från sina förmodat illegala upptäcktsresor. Anklagelser har riktats emot henne om att reportagen skulle vara falska eller fiktiva, och att man omöjligt kan ta sig in i zonen på motorcykel, då endast guidade turer med bil är möjliga, och att zonens gränser är under strikt kontroll. Hon skulle i så fall ha tagit sina bilder under en sådan guidad bilresa, och diktat ihop biten med motorcykeln. Vad motivet till detta skulle vara kan man undra. Kanske en medveten problematisering av alla källors relativa opålitlighet. Oavsett dess sanningshalt ger hennes reportage och bilder en gripande intensiv upplevelse av en bit övergiven civilisation som förmodligen inte kommer att bebos lagligt på ungefär 600 år.

Är hennes utsagor om äventyren i zonen helt osanna, tyder de ändå på dels en vilja att förmedla de ogreppbara känslor av svindel inför tiden, civilisationen, dess historia och de krafter den släppt lösa över sig själv och naturen, som fenomenet zonen obönhörligen skapar. Man kan också ana en vilja att i ett slags outsiderskap närma sig detta ofattbara som en frihetlig agent utanför de utstakade, kontrollerade vägarna. Motorcykeln hjälper till att skapa en mytisk persona som för tankarna till en hård hjältinna i en filmisk dystopi som man plötsligt inser har lämnat science-fictiongenren och trätt in i samtiden.

Andra digitala behandlingar av verkligheten tar sig närmast bisarra uttryck. Ett Ukrainskt dataspelsföretag har utvecklat äventyrsspelet S.T.A.L.K.E.R.: Shadow of Tjernobyl, ett enmansspel där spelaren har rollen som stalker, en olaglig äventyrare och artefaktsamlare i en parallell verklighet i en nära framtid där en andra explosion skakat Tjernobyl och ännu mer radioaktivitet givit upphov till allsköns anomalier i den omgivande zonen.

Spelet är ännu inte släppt på marknaden, men har redan provspelats, och en av de första eminenta gästerna att visa intresse var ingen mindre än Igor Gramotkin, nuvarande generaldirektör för kärnkraftverket i Tjernobyl. (Trots att den sista reaktorn slutligen sattes ur bruk år 2000, pågår fortfarande arbetet med att fullständigt avveckla verksamheten.)

“The power plant officials have been very positive on what they saw on screen. ‘I heard about the game previously, but I never saw it live. And what I've seen today has actually amazed me with the level of authenticity you get while playing it’, said Mr. Gramotkin.”

Att lyssna utan filter

Om vi återvänder till startpunkten – Jacob Kirkegaards ljudverk 4 rooms – efter denna utflykt i film, internetmytbildning, uppenbarelseboken och sciencefictionspel, kan vi konstatera att det finns ett brett spektrum av mentala överlevnadsstrategier, som blommar ut i olika delar av kulturen i den efterföljande debatten kring händelser av den här magnituden. Vare sig det rör sig om uttolkningar av profetiskt innehåll i filmer och bibliska passager, eller användandet av händelsen som förlaga till digital underhållning för ungdomar (och vuxna män?), filtreras verkligheten på olika sätt för att över huvud taget kunna få plats i en modell för mänskligt tänkande. Även kärnkraftverkets högste chef är i behov av ett filter. Kanske dataspelet kändes tryggast med sin sköna känsla av autenticitet i en lagom distanserad parallellvärld, ett välavvägt litet steg in i ”framtiden”.

Om 4 rooms på samma sätt utgör en överlevnadsstrategi är i jämförelse inte helt klart. Även om den har formen av en inspelning som kan upplevas som ett, eller fyra musikstycken, är den med sitt vetenskapliga tillvägagångssätt, och det tidigare nämnda steget tillbaka från konstnärens sida, en behandling av verkligheten som helt saknar den dramaturgi och selektiva tolkning som vi är vana vid från exempelvis filmatiseringar av katastrofala händelser. Filtreringen och behandlingen av informationen samt upplevelsen av ljuden från zonens övergivna rum lämnas över till oss själva. Detta ställer oss därmed inför ett personligt val.

Hur många av våra egna filter och förträngningsmekanismer kan vi släppa taget om, hur mycket av bråddjupet vill vi öppna oss inför? Är vi redo att lyssna på den spöklika sången – sången från zonen som kan ta tusentals år för mänskligheten att begripa.

Text: Mattias Nihlén, Foto: Jacob Kirkegaard

Publicerad: 2007-04-10

Köp Subaltern
Läs mer om Subaltern i katalogen
Fler artiklar knutna till Subaltern
Fler tidskrifter i kategori LITTERATUR
Fler tidskrifter i kategori SAMHÄLLE, MILJÖ & POLITIK