Skenet bedrar

"Nej, jag orkar inte mer feministdravel", tänker jag när jag ser senaste numret av tidskriften Bang. Motvilligt bläddrar jag i den, och börjar läsa mig igenom artiklarna. Och bang: jag kan väl säga att jag fick mig en riktig käftsmäll. För skenet bedrar.

Intersektionalitet är annars ordet som genomsyrar tidskriften, vare sig det gäller kvinnors situation i Bosnien, där feminismens ställning efter kriget är lika med noll, i Kerala i Indien där kvinnorna lyckats vinna förtroende genom att mobilisera sig mot storföretag som Coca-cola eller södra Afrika där lesbiska kvinnors vardag är värsta tänkbara. Att hitta de skärningspunkter där olika samhälleliga maktordningar som baseras på genus, etnicitet, nationalitet, sexualitet, klass och ras går samman, att samsas kring det som förenar men också visa på det som faktiskt skiljer.

Att inte lägga problemen ovanpå varandra i en hierarisk struktur (då måste man ju bestämma vad som är viktigast: kön, klass eller etnicitet, och då riskerar man att fastna i en intern diskussion som bara gynnar patriarkatet), utan se dem som olika uttryck för samma förtryckande mekanismer. Så ser Manas feminism ut.

Vem väljer bilderna i vårt nyhetsflöde? Hur väljs dom? Vilka värderingar styr fotografen, redigeraren och andra mediearbetare? Finns medvetenheten om att valet av en enda bild ibland kan innebära ett tydligt ställningstagande? En politisk handling om man så vill.

I tidningen ETCs senaste nummer KÖPFEST! hoppas jag hitta goda argument att använda mig av likt missiler i Konsumenternas Kalla Krig - det som uppstår varje gång en person i sällskapet försvarar sin rätt att shoppa obehindrat, och en annan i samma sällskap påpekar var och ens globala ansvar. Johan Ehrenberg, chefredaktören, verkar ha haft en extremt dålig dag. Och om han inte passar sig motverkar han sina egna syften.

I Miljötidningen läser jag dock att björnarna knappt fått någon vila i år eftersom den riktigt kalla vintern inte kommit. Jag får veta att ett jätteträd som växt i regnskogen i 1 000 år tar två timmar att fälla! Att grodarter utrotas i allt högre tempo och att valarna föder färre ungar. Valhonorna anpassar sig till de utfiskade haven och bristen på krill och vill inte föda ungar till denna världen.

– Vi tycker att vi har en väldigt bra idé! Vi ville visa att det finns tjejer som syns och hörs inom teknik. Det finns en massa tjejer som håller på med teknik på jobbet, på fritiden och i studier. Men de syns inte. Det vill vi ändra på. Dessutom fanns det ett hål att fylla i tidningsutbudet.

Karolina Ramqvist skriver i det senaste numret av Arena en intressant artikel som går ut på att det inte går att klamra sig fast vid det oproblematiska systerskapet. Samtidigt diskuterar tidskriften Mana i ett fullspäckat nummer just feminismer i just plural. Föreställningen om systerskapet har kanske existerat, men i praktiken har det aldrig funnits ett feministiskt systerskap som inkluderar alla. Ändå har toleransnivån på både gott och ont varit ganska hög, även om den gröpts ur.

Temanumret förlorar i slagstyrka på att dagisfrågan glöms bort.
Men här finns mer än nog av annan, bra, intressant läsning. För de som ännu inte stött på den hajpade danska barnpsykologen Jesper Juul berättas här om hans uppmaning att se barn som människor, inte som föremål för uppfostran. Närbesläktat är Suzanne Ostens tal om att våga ge barnen sanningen.

– De som skriver har ju också saknat denna typ av tidning. Att få skriva det man brinner för. Skriver man en längre essä idag kan man vara rätt säker på att den inte får plats.

Helighet? ”Helighet är inget särskilt. Det är allas enkla plikt.” Så svarade moder Teresa av Calcutta en gång när frågan dök upp. Citatet möter mig i Signum nr 1/2007, ett välmatat nummer som infriar tidskriftens avsikter att orientera om kyrka, kultur och samhälle. Framför allt en text väcker tankar, skriven av den tyske religionsfilosofen Hans-Joachim Höhn. Under rubriken Religionens återkomst? beskriver han under vilka former religionen återvänder i det moderna samhället, i citat inom ramen för cult marketing kopplade till livsstilsfrågor, ”i sekulära uppdateringar av religiösa motiv, i välvilliga eller fientliga övertaganden av religiösa menings- och tolkningsmönster”.

Socialistiskt Forum i Uppsala var, när det gällde mitt eget deltagande, inte alls en bortkastad söndag förmiddag.
Deltog i en ganska intressant diskussion om vänsterns mediastrategi.

Jag hävdade i princip tre olika saker. För det första att medierna inte i första hand är vänster eller höger eller något annat väderstreck, utan en upplevelseindustriell verksamhet som följer vissa dramaturgiska regler oavsett vilken politisk inriktning man har.
Det är en nyhetsdriven verksamhet som slåss mot människors begränsade uppmärksamhetsresurser.

För det andra är det inte säkert att vänstern ska satsa sina bristande resurser på nya tidningsprojekt, utan använda nätet, och inte minst stötta de tidningar och tidskrifter som finns. Och se till att det finns bra distributionskanaler och försäljningsställen överallt.
Flamman liksom International Herald Tribune ska finnas att köpa även i Storvik.

För det tredje är det inte en mediestrategi som behövs utan en propagandastrategi. Och som någon i publiken uttryckte det, propaganda är i grunden en strikt vetenskaplig metod som går ut på att lära sig påverka opinioner och ytterst människor.

En kulturtidskrift vars senaste nummer är utformat som ett småironiskt men icke desto mindre informativt ”Teaterlexikon”. Från Alibi till Ångest och Överspel. Rysligt kul grepp.

En Monsterkaninkvinna med håriga ben, svarta, uppspärrade ögon, gapande mun och en tass innanför trosorna – så ska det se ut när Galago släpper ett nytt fett nummer. Borta är serietidningen (sedan ganska länge misstänker jag?), istället har vi här en antologi vuxenserier och illustrerade noveller, med ett tjugotal medverkande serietecknare och författare. Och en bok med geniala Nina Hemmingsons masturberande feminina variant på kaninen i Donnie Darko på omslaget, känns ju extra festlig!

Destruktion, skapandet av förstörelse, är föremål för senaste numret av Res Publica, som tar sin utgångspunkt i Gustav Metzgers ”autodestruktiva konst”. Förgänglighetens och anarkismens kreativitet visar sig erbjuda tankeprovocerande kulturanalytiskt stoff i en tid besatt av materiell tillväxt och rationell produktivitet.
...
Var sätter vi gränserna mellan ljud, oljud och musik – och varför? Tidskriften Nutida Musik strövar enträget omkring i dessa gränsmarker, så också i nya numret som riktar in sig på den allt flitigare användningen av ljud som element inom samtidskonsten, på ”konstens ljud och ljudets konst”, som det heter i ett av bidragen.

I höstas höjdes ett flertal upprörda röster angående svenska författares dubiösa ekonomiska villkor – det var visst STATEN, det vill säga vi vanliga hederliga skattebetalare, som stod för kalaset. Våra pengar – i deras ficka! Det talades om ”tiggarbrev” till författarfonden, det förgrystes sig över vitmålade skrivarlyor och böcker som nästan ingen vill läsa, men författare som minsann får pengar ändå...

Nu tar tidskriften ”Författaren” bladet från munnen och kör ett temanummer om just pengar. Det är kalla fakta – man kan bara hoppas att det finns många som tar till sig informationen och sprider den vidare.

Som vanligt är det en snygg tidning, perfekt tryck och foto och med flera intressanta artiklar och notiser.

Men det jag fäste mig särskilt vid var två artiklar av journalisten Olle Nessle.