Ett behov

Några ord om den av idealisten Bror Kajsajuntti vid ett antal tillfällen per år utgivna tidskriften Krattan. Den blir snart ett behov som man inte kan vara utan. Lika trevligt varje gång den anländer, helt enkelt, med sin utpräglade befrielse från pretentioner och ackumulerade skörd av vittnesbörd om livet samt olika berättelser från "alldeles vanliga människor". 150 kronor till ett personkonto på Nordea, säkrar sex nummer.

Efter en stund hittar jag författaren Henrika Ringboms fina och eftertänksamma essä, ”Det förflutnas ögon”. Ringbom reflekterar över hur mycket vårt förflutna påverkar vårt nu och vår framtid – och till vilken grad vi själva kan omforma vårt förflutna. Finns det någon sanning i skildrandet av händelseförlopp?
Kan vi själva bestämma vad det som händer oss betyder?

Mycket av det som skrivs och publiceras i Sverige finns inte tillgängligt på landets bibliotek. Det gäller webbtidningar. Inte ens de bibliotek som har ska spara i stort sett allt som skrivs i Sverige lagrar dem.

Två tidskrifter, två olika attityder. Men också två av de just nu mest angelägna svenska kulturtidskrifterna.

Men där ligger de ju! Två Signum - katolsk orientering om kyrka, kultur och samhälle - uppe på bokhyllan i sällskap med jag vet inte vad. Så intressanta de är! Ger ett brett svep över kristen kultur, främst katolsk förstås, och dess möten med andra religioner. Lärorika, ibland irriterande. Man måste ta sig tid med dem, begrunda. Blir ett unikt uppslagsverk med tiden.

I senaste numret av fotbollsmagasinet Offside (världsklass) har tidningens läsare röstat fram sina allsvenska favoriter.
Given i elvan, till min stora förtjusning:
Frank Worthington.
En playboy som hunnit bli 58 år.
Offside letade upp “Frankie boy” och bjuder på skön läsning om liraren som hade betald semester under sin tid i Mjällby.

Senaste numret av den marknadsliberala tidskriften Neo (1/2007) driver med alarmismen i miljödebatten. En artikel beskriver den statliga oljekommissionen som "ett skämt". I en annan text heter det att "miljödebatten är överhettad".

Budskapet till folket är tydligt: Det finns ingen anledning att oroa sig eller lägga om livsstil. Det är bara att dra täcket över huvudet och somna om.

Men Neo har fel.

I en av numrets längre texter funderar poeten Lars Mikael Raattamaa kring en fras ur Kandres Bübins unge (1987): "Vart man än går är det bort man kommer." Det är karaktären Kindchen som tecknar ner den i ett brev.
Raattamaa kopplar det till en rörelse i motsatt riktning än den filosofin står för, som han vill tillskriva en strävan efter att göra allting till ett hem. Ett annekterande av världen, får man förmoda. Med maktanspråk. "Mare Kandres personer är allt annat än maskrosbarn, allt annat än naturbarn. De liknar mer Cathy i Emily Brontës Wuthering Heights eller Maria Gripes Ellen-Dellen i romanen med samma namn. De kan aldrig lita på att någon naturlighet ska ta hand om dem, det finns inget hem där de kan lägga sin hatt."
Helt lätt är det inte att nå kärnan i hans text, men den är ett stycke uppslagsrik litteraturkritik. På samma gång respektfull och respektlös mot det skrivna.