Kroppen går i alla fall

Tre kilometer innan Branca

ur Allt om Böcker nr 1/02

I augusti förra året letade jag fram min gamla kamera som legat oanvänd uppe i ett köksskåp flera år och tog tåget till Nässjö. Kanske kunde Lyrikvännen, tidskriften jag är redaktör för, behöva ett reportage från poesifestivalen som äger rum utanför Nässjö varje år, tänkte jag. Jag närvarade vid uppläsningar och seminarier, tog några bilder, bland annat på Ann Jäderlund omgiven av fem manliga kritiker och Stig Larsson runt ett bord uppe på en scen. Det blev inget reportage. Men jag framkallade ändå filmen, som hade suttit där i kameran när jag letade fram den ur skåpet. Displayen visade på noll när jag började plåta så jag fick en mild chock när fler än hälften av de färdiga bilderna uppvisade landskap och miljöer med omisskännlig italiensk prägel.
Under några sekunder var förvåningen avgrundsdjup. Sedan kom jag ihåg: när jag våren 1995 vandrade i Umbrien för att utsätta mig för, det vill säga samla material till det som skulle komma att bli boken Gå till gå, hade jag förutom bandspelare också en kamera med mig (jag visste inte då att det skulle bli en bok, men hade gjort upp med Sveriges Radio om två program). Jag har aldrig förstått mig på kameror. Känner mig ofta lika förtingligad och uppsträckt som de stackars objekt det är meningen att jag ska föreviga. Så min gula Minolta (30-årspresent, konstig fest förresten, minns att jag hällde en drink i näven i tron att det var jordnötter) måste ha hamnat längst ned i ryggsäcken rätt snart. Och efteråt glömde jag bort att jag alls haft den med mig.
Men när jag nu ser hästen på bilden minns jag. Blommorna, gräset under mina fötter. Jag hade snört av mig kängorna, tagit av strumporna och gick nu och njöt där i gräset utan ryggsäck. Det måste ha varit den tredje dagen. Dagen jag skulle gå till Gualdo Tadino. Dagen jag upptäckte en kudde i pannan. Jag hade gått två dagar i solen utan någonting på huvudet och det hade nu bildats som en liten vätskefylld kudde mitt i pannan, en cirka 7 x 5 centimeter stor blåsa. Det var mycket obehagligt och jag föreställde mig förstås de värsta av konsekvenser. Till exempel att vätskan skulle tränga in genom kraniet och orsaka hjärnskador. Att jag skulle tappa skinnet helt däruppe och bli tvungen att genomgå omfattande plastikoperationer.
Ja, jag minns allt det där mycket tydligt nu när jag ser bilden. Minns att jag tänkte det strax innan jag träffade hästen. Och att jag sedan dess inte ägnat det en tanke. När jag slår upp Gå till gå för att läsa om dagen jag mötte hästen, någonstans på vägen mellan Gubbio och Gualdo Tadino, är följande stycke allt jag hittar om min svedda panna: ”Ansiktet bränner. Får jag inte tag på en solhatt snart kommer jag att flagna också uppe på skallen. Det har redan börjat strama i pannan. Gumman i diversehandeln mitt emot hade en hel låda full med kepsar och hattar som verkade ha legat där i årtionden. Men ingenting för en skalle som min: storlek 60.” Om hästen ingenting. Hur kunde jag undgå att nämna den? Och hur kunde jag ta så lätt på den där skrämmande blåsan i pannan?
Citatet ovan berättar om när jag sitter utanför en bensinmack i en liten håla som heter Branca. Jag dricker en öl och har en underlig konversation med bensinmacksföreståndaren. Han lyssnar inte på vad jag säger, svarar på frågor jag inte ställt, ser upp i himlen, tuggar på en panino, är kort sagt mer än lovligt förströdd. Jag minns det, jag har skrivit om det, men hästen i hagen och mina solstingsfantasier cirka tre kilometer innan Branca, har jag alltså inte ägnat en tanke på över fem år. Jag vet inte om jag vet detta. Men det känns så, känns som om kameran snott åt sig en del av mitt förflutna, stängt in det i sin låda, och att det först nu, som framkallad film, återbördats till mig.
Annorlunda då med bandspelaren. Om kameran liksom prickar det objekt man siktar på (jfr engelskans snap-shot) och, så känns det, dödar det för minnet, suger mikrofonen åt sig den omgivande ljudbilden, som visserligen fastnar på bandet, men sedan släpps ut igen. Utan annan urskiljningsprincip än ”närmast hörs mest”, tar mikrofonen in tidens ström av fågelkvitter, bilmotorer, vind, hundskall, en traktor på avstånd och den vandrande mikrofonbärarens andhämtning, fotsteg, kängknarr, harklingar och klädprassel. Utan att man tänker på det. Och kanske är det där kruxet ligger. Man kan inte höra genom en mikrofon. När man tar en bild ser man genom kamerans öga, och vet att den ska minnas åt en.
Men det handlar också om olika sätt att registrera tid. En bandspelare kan visserligen användas på liknande sätt som en kamera, om man trycker på REC och sedan på STOPP så snabbt man kan, går vidare med micken och upprepar proceduren, och alltså spelar in extremt korta sekvenser av den omgivande ljudbilden. Men en tiondels sekund fågelkvitter går inte att uppfatta som fågelkvitter, den blir ett ljud bara, ett tick eller tack, ett fragment av ett knaster, omöjligt att närmare identifiera. Bandspelaren förhåller sig till tiden som flöde, kameran till tiden som punkt. Häst.
Häst. Ja, det var den tredje dagen. På väg 219, kanske fem kilometer från Gubbio, tre från Branca. Jag har lämnat den där ovanligt tillgivna hästen, ja det minns jag, hur den gärna lät sig klappas på mulen, matas med friskt gräs från utanför hagen, hur den nyfiket följde alla mina rörelser. Det var inte mycket trafik den där dagen. Men vägen var smal och någon vägren fanns inte så varje bil jag mötte innebar problem: stanna till, kliva åt sidan, låta passera. Sedan fortsätta gå. Men det hände inte så ofta, var tredje minut kanske, kanske var femte. Tillräckligt sällan för att inte irritera nämnvärt.
Jag tror jag gick där och drömde mig en solhatt. Eller en keps, ja hellre en keps, en linnekeps om möjligt, benvit eller naturfärgad, det är något löjligt med solhattar, något liksom tillgjort och kokett, undflyende och flackt, ryggradslöst, eller ”fjalligt” som man sade i vissa litterära arbetarkretsar i Sandviken på 50-talet enligt min kompis Görans pappa, det vill säga handsvettigt och fjaskigt, svagt, fjolligt, fjompigt, och vart är vi på väg nu? rakt in i kryptofascismen tycks det, vi gå över daggstänkta berg och sorger har vi inga och någon keps blev det inte förrän i Gualdo Tadino.
Fast vi är inte där än. Det är flera timmar kvar tills jag ska köpa den där caffe latte-färgade baseballkepsen med påsydd amerikansk flagga jag var tvungen att sprätta bort med rakblad uppe på Hotel Sport senare på kvällen, eftersom expediten inte hade något lämpligt verktyg i sin affär, och dessutom inte fattade varför. Nej, jag går fortfarande på väg 219, har nyss lämnat hästen och har två, kanske tre kilometer kvar till Branca. Det är slätmark, åkrar på bägge sidor av vägen. Jag generaliserar nu, för egentligen finns det ju en och annan gård också, torra diken, staket, några träd ibland, det beror på hur stort område man vill täcka in med ”på bägge sidor av vägen”. Klockan är nog inte mer än tio. Jag har ingen aning om var jag ska befinna mig när hon är elva. Förmodligen i Branca, men Branca är bara en liten svart prick på kartan, alltså har jag ingen aning.
Det svider i pannan och på näsan, ansiktet stramar och en så stor vätskeansamling som den däruppe har jag aldrig haft på min kropp förr, så stor är den att jag inte kan tänka på den som en blåsa. Den är något annat, som en liten insjö i skallen, och frågan är var vattnet kommer ifrån, inifrån uppenbarligen, det är ju inte regn, nej det är hjärnsubstans eller någon annan invärtes vätska som sipprat ut och snart sprängs väl skallen. Men nej, jag går, min kropp är i perfekt trim, en så frisk kropp kan inte vara sjuk, och alltså är denna vätskepöl i pannan inte ett tecken på sjukdom, utan en naturlig och alldeles frisk konsekvens av mitt gående i solen. Ja jag går, kroppen går i alla fall och i Branca köper jag en solhatt, eller en keps, ja vilken huvudbonad som helst, eller så knyter jag bara en blöt t-shirt över huvudet och ser ut som en strandraggare.
Men jag är inte där än. Jag har nyss lämnat hästen, dess sammetsmjuka mule, nyfikna blick (jag nästan älskade den där hästen en liten stund) och jag går och har så bra fart att jag aldrig i livet stannar och rotar i ryggsäcken efter en t-shirt. Jag får väl bränna mig fram till Branca. Det gör inget. Till den där frånvarande bensinmacksföreståndaren med sin feta näve om paninon. Men honom vet jag inget om än. Allt det där, hans slöa vankande runt bensinpumparna, hans underliga repliker, ölen jag drack, nästan i ett svep, två tre stora klunkar, ligger i framtiden. Låg i framtiden då, när klockan var kanske kvart i elva, en vanlig dag någon gång i början av april 95, på väg 219 med ingenting särskilt att titta på, inga hästar att tala med, inga människor, inga hus, bara väg väg väg, ingenting att ta sig för, annat än att gå, vidare till Branca, Gualdo Tadino, Nocera Umbra, Foligno, Montefalco, och nu då nu minns jag hur det ska vara att ramla i en snöig backe på väg upp till huset när jag blivit gammal, att mitt i tanken på träd och löv, en torr socka, tappa fotfästet och inte känna men efteråt förstå att höger fot åkt bakåt med full kraft så att jag landar på höften som gör ont, som strålar och bränner som is ned mot låret, in mot stjärten, och kall snö under rockärmen, hur ska jag nu komma upp?


Lars Hermansson är poet och författare. Hans senaste bok heter Gå till gå och utkom på Lejd förlag 2000 (i år kommer den i pocket) . Han är också redaktör för Lyrikvännen.

Publicerad: 2002-03-28


Läs mer om Allt om Böcker (Nedlagd) i katalogen
Fler artiklar knutna till Allt om Böcker (Nedlagd)
Fler tidskrifter i kategori NEDLAGDA