Nyfiken uppriktighet

Ja, nya numret av Lyrikvännen är gjord med nyfiken uppriktighet och ett avgörande intresse för orden. Tidskriften är med andra ord ett härligt bevis på att en yngre generation tar litteraturen och språket på allvar, och ibland på ett mycket lekfullt allvar.

Nya numret av Tiden (6/2006) ägnas nästan helt åt mediefrågor, med sikte på framtida mått och steg ”för att se till att den verklighet, ur vilken jämlikhetsidéerna hämtar sin inspiration, beskrivs flitigare och bättre”, som det heter i en översiktsartikel.

Henriksons bok var knappast neutral, konstaterar också Karlsson och Lowden i förordet, och deras egen variant kommer säkert inte heller att visa sig neutral om några år. Ännu så länge har jag dock inga invändningar mot Lyrikvännens och O-tidskrifts Verskonstens ABC. Genomförandet är utmärkt, omslaget (av Sara Eriksson) skitsnyggt och idén så genial att jag bara surar lite över att jag inte kom på den själv.

Elise Karlsson och nyss romandebuterade Martina Lowden tar glada emot gästredaktörskapet och förtroendet – och man får säga att de förvaltar det över all förväntan.
För det känns märkligt nog helt rätt att just precis nu uppdatera Alf Henrikson gamla ”Verskonstens ABC”.

Numret är inget mindre än genialt. Varje sida stavas ren fröjd. Detta är nämligen en extremt stilsäker, parafraserande och associationshallucinerande remake på Alf Henriksons klassiska Verskonstens ABC.

Med yster nyfikenhet, lekfull elegans och en rejäl släng av kunskap avtäcks poesins hemligheter bokstav för bokstav. Det är i viss mån lärorikt. Men framför allt är det gjort med en entusiasm som smittar av sig.

Jag hoppas verkligen att Ordfront klarar krisen, och kan fortsätta sin spännande utgivning. Långt innan jag började arbeta i huset läste jag en högre andel av Ordfronts utgivning än jag tror från något annat förlag. Därmed inte sagt att jag gillar allt. Att det brakar nu är trist också av det skälet att företaget egentligen var påväg ur krisen, siffrorna pekade uppåt. Det har inte sålts så många lösnummer av tidningen på evinnerliga tider som av det senaste numret som granskade den borgerliga alliansen. Motkrafterna behövs, inte minst efter regeringsskiftet.

I numret, som är riktigt intressant, går Ottar för övrigt in på  både smink, fejkade manliga orgasmer, manlighet i olika samhällsklasser och kroppskomplex. Temat är Manshets.

Den nya regeringen är nöjd med stödet till kulturtidskrifterna, så här skriver regeringen i budgetpropositionen för 2007:
”Måluppfyllelsen inom verksamhetsområdet som helhet bedöms vara god. En bredd av olika statliga insatser bidrar till att tillgången till och intresset för litteratur och kulturtidskrifter ökar.”

Thomas Nydahl skrev igår att han inte kommer att fälla några tårar om Ordfronts förlag går i konkurs.

Nej, gör inte det. Inte om du tycker att det svenska medielandskapet av idag bjuder en mångfald av röster och varierande stämmor. Då kan du strunta fullständigt i hur det går för Ordfront, Thomas Nydahl.

Men den som tycker att vi har ensidig eller till och med enfaldig topografi i medielandskapet har skäl att vara bekymrad om Ordfronts förlag tvingas ner på knä.

(C R F-N:) Det är symptomatiskt för flera aktuella debatter nu: popkultur är inte värt att diskuteras på finkulturens vis; kulturdebatt är finkultur och ska föras på kultursidorna, inte i Bon.
/.../
(D D-S:) Det är inte populärkulturen som ett seriöst journalistiskt ämne jag ifrågasätter, utan Ringskog Ferrada-Nolis begåvning som nylanserad teoretiker inom postkoloniala teorier i Bon.

Gästredaktör är Jesper Weithz, känd bland annat från Flammans spalter. Han har satt ihop en mycket intressant blandning av gammalt och nytt om Peter Weiss. Nytt är bland annat hans starka inledande text. Kanske kan den ses som en programförklaring. På två punkter skiljer sig Weithz från de flesta vänsterkommentatorer i dag. Hans stil är dramatisk, närmast litterär och knyter an till vänstertraditioner från innan den torra, analytiskt sakliga stilen blev norm för vårt lands vänsterskribenter.

Gör detta nummer mig skeptisk till kapitalismen? Mer än så. Det stärker mig i min antikapitalistiska övertygelse som inget har med etymologi att göra.

En snabb koll på motioner i frågan: hela den politiska linjen är rörande överens om att kulturtidskrifterna är viktiga och att det befintliga systemet fungerar bra. Ett flertal motionärer (Peter Pedersen (v) t ex) ser ett hot i att distributionen ägs av två starka aktörer: Interpress och Tidsam. Han har föreslagit ett must carry-system där Pressbyrån ska tvingas distribuera vissa kulturtidskrifter. Det förslaget har avslagits av de flesta.

Krister Gidlund, som både är förläggare och författare, skriver i det här senaste numret av Författaren: Aldrig tidigare har makten över den svenska bokutgivningen legat i så få händer. Och medan förlagen för trettio år sedan leddes av mångsidiga bokförläggare, så sitter i dag ekonomer och folk från mediavärlden vid rodren med en allt övergripande uppgift: ekonomisk vinning.