Fler läsare, men hur?

I tisdags, den 5 december, hölls ett möte på Street i Stockholm med tre speciellt inbjudna tidskrifter: Socialpolitik, Vi och Sonic. Tre redaktörer fick var och en ge ett svar på den svåra frågan "Hur hittar man läsarna?" och i publiken satt ett tjugotal nyfikna kulturtidskriftskollegor från bland annat Ponton, Karavan och Teatertidningen.

Socialpolitik är en tidskrift som handlar om just det som namnet anger och chefredaktören Maria Wallin berättade att första numret trycktes i 12.000 ex och skickades ut till kommuner och socialkontor. Det gav dock inte det resultat hon hade hoppats på.

– Det är jobbigt att vara socialarbetare, sa Maria Wallin, och man orkar inte med politiken bakom det dagliga slitet också. Men det var en tuff insikt – att de som vi trodde skulle bli jätteglada, de sket i oss.

I början skickade hon också ut Socialpolitik till den tidskriftsansvariga på varje bibliotek i hela landet, men när hon sedan åkte till bokmässan i Göteborg och mötte bibliotekarierna visade det sig att ingen hade sett hennes tidskrift. Så hon började leta läsare och prenumeranter på andra håll och skrev en insändare i Bis, Bibliotek i Samhälle, där hon ställde frågan: "Är tidskrifter inte tillräckligt fina för biblioteken?" Och Bis svarade som det var, eller som man trodde att det var: ingen bryr sig om om kulturtidskrifter, folk vill läsa veckotidningar och livsstilsmagasin.

Numera får Socialpolitik ekonomiskt stöd från Kulturrådet, men samarbetar också med Riksförbundet Frivilliga Samhällsarbetare som köper 8.000 ex av varje nummer – och då med ett annorlunda omslag och ett nyhetsbrev till sina medlemmar i mitten av tidskriften. Det gör att Socialpolitik når ut över hela landet och får en tillräckligt stor läsekrets för att annonsörer ska bli intresserade.

Socialpolitik trycks nu i 13.000 ex och Maria Wallin berättar att hon är generös med friex – om det finns en uppmaning om att prenumerera i varje nummer så lönar det sig. Hon skriver också under på att det är lättare att vinna tillbaka gamla prenumeranter än att hitta nya. Om någon ringer och säger upp sin prenumeration frågar hon varför och det brukar många gånger sluta med att den gamla prenumeranten bestämmer sig för att fortsätta ett år till.

När hon jobbar mot nya grupper är hon noga med att skicka tre utgåvor i rad – "annars blir det bara något som flaxar förbi i det allmänna infoflödet" – och hon ser alltid till att följa upp utskicken med ett brev. En annan marknadsföringsmetod är att visa upp sig personligen: Maria Wallin ställer gärna upp som moderator på konferenser och seminarier och ser då till att alla får ett ex av Socialpolitik med sig hem.

– Jag har ingenting emot att vara offentlig pajas och tackar inte nej till något, som till exempel att komma och prata här. Fast egentligen tyckte jag det var lite humor, att jag skulle föreläsa som expert på marknadsföring.

Anneli Rogeman, chefredaktör och vd på Vi, har också fått jobba hårt med sin tidning: hon fick i uppdrag att göra den lönsam när hon tackade ja till jobbet för två år sedan.

– Det handlade om att relansera en tidning som somnat in och det var en smärtsam process när arbetet skulle organiseras om. Nu består redaktionen av hälften gamla medarbetare och hälften nya.

Sammanlagt handlar det om sju och en halv heltid fördelat på dubbelt så många tjänster och alla bidrar med sina synpunkter på arbetet. För framtiden är det viktigt att ta reda på exakt vilka läsare man har och vilka de presumtiva läsarna är. Sedan Anneli Rogeman tillträdde och Vi blev månadstidning har 3.500 nya prenumeranter tillkommit, men man har tappat lika många. Målet är att stabilisera upplagan på 38.000 ex och skaffa en trogen prenumerantskara. Hela tiden går man balansgång mellan det gamla och det nya: Vad ska behållas, vad ska slängas ut, vad för nytt måste tillföras?

– Det finns inga enkla svar, säger Anneli Rogeman, man får gå på intuition. Och diskussion. Vi diskuterar mycket i redaktionen.

Tidningen Vi samarbetar med Wayne's Coffee, Operan, Skansen och Nordiska Museet för att nå ut och drar också in pengar på olika kringverksamheter som Vi-butiken och Teskedsorden.

– Tidningen Vi har aldrig tidigare varit lönsam, berättar Anneli Rogeman, men i år kommer vi att göra en pytteliten vinst.

Pierre Hellqvist är chefredaktör för Sonic, en bred musiktidning för en lite mer än genomsnittligt intresserad publik, och han berättar att han först hade tänkt tacka nej till att medverka som föreläsare.

– Vi har nämligen inte lagt en krona på marknadsföring, säger han. Men sedan ändrade jag mig, för naturligtvis har vi ändå tänkt i de banorna. För oss har det handlat om att använda det vi har så mycket som möjligt och vi fick en skjuts in på banan tack vare att vi redan hade en infrastruktur.

Han berättar att han jobbade med den numera nedlagda Sound Affects innan; den las ner 1999 och han fick ta över prenumerantregistret när Sonic startade för sex år sedan. I registret fanns 6000-7000 prenumeranter och 1000 av dem var med den nya tidskriften redan från början, vilket gjorde att redaktionen hade råd med datorer, skrivbord och annan utrustning. En annan viktig resurs var de övriga tre delägarnas kunskaper från branschen: Urban Gyllström hade även han funnits med på Sound Affects, Håkan Steen hade jobbat med Pop och Markus Larsson hade varit frilansare på Aftonbladet. Alla kunde musik och journalistik och hade tentakler ute hos skivbolag, skribenter och fotografer.

– Vi har lyckats skaffa oss uppmärksamhet genom våra kontakter i andra medier, säger Pierre Hellqvist. Sedan har vi förstås gjort en snygg och trovärdig tidning också.

Han brukar lägga ut flyers på konserter och festivaler och en viktig ingrediens är den cd som följer med ut till prenumeranterna. Tanken är att man också ska kunna lyssna på den musik man läser om. Och det har lönat sig; prenumeranterna har strömmat till och Sonic trycks nu i en upplaga på 20.000 ex. Av dessa går 7.000-9.000 till prenumeranterna.

Pierre Hellqvist tycker att Sonic står sig bra i konkurrensen med utländska musiktidskrifter. Läsarna vill ha det svenska perspektivet, säger han.

– Den svenska musikjournalistiken har alltid varit mer fristående från musikbranschen och vi försöker hålla oss till den traditionen. Vi är ganska nöjda med att vi har kommit så här långt, men vi skulle kunna satsa mer på annonsutbyten och återförsäljare. Vissa nummer skulle säkert kunna säljas i livsmedelsaffärer, till exempel.

Annonsutbyten var också något som Maria Wallin på Socialpolitik ville satsa mer på. Hon hade flera tips till de andra redaktörerna i församlingen:

– Tala om för varandra att ni finns, recensera varandras tidskrifter, skriv fler debattartiklar och insändare. Om alla kulturtidskrifter hjälps åt och visar att vi är viktiga, så väver vi en väv tillsammans allihop.


Bilden ovan: Maria Wallin i aktion

Mötet arrangerades av Nätek.

Publicerad: 2006-12-07