Gränsen mellan vad och hur

Hej. Idag ska vi lära oss ett nytt ord; ”sexual-ekonomiska avtal”. Jag har lärt mig det nya begreppet i det senaste numret av Arena. Petra Östergren är författaren och frilansskribenten som har upptäckt att Sverige är ett moralistiskt land där folk är rädda för alla former av ”dionysisk extas, njutningar och fest” och att sexhandel inte alls behöver vara något dramatiskt. Tvärtom.

I det senaste numret av nya svenska tidskriften Kritiker (2/2006) menar Niklas Söderberg att kritiken det senaste årtiondet haft en tendens att ägna sig åt hur poesin är gjord på bekostnad av vad den handlar om. Gränsen mellan vad och hur är inte så lätt att dra, men det ligger kanske ändå någonting i Söderbergs tanke, och problemet kan ha med letandet efter erfarenheter att göra. Effekten av en text beror ju ofta mer på hur den är gjord än på vad den handlar om, och eventuellt är jag (och kanske också andra kritiker i min generation) så upptagen av att berätta hur det känns att ta in och smälta grepp, kantiga hörn och långa svepande flöden att jag förlorar det avstånd, den distans som krävs för att tillräckligt klart se vad författaren försökt säga.

"Nu kommer det nästan en tår i min ögonvrå" säger Folke Isaksson när Anders Öhman ställt en fråga till honom och hänvisat till Eyvind Johnsons lojalitet med Norrbotten – "hur illa behandlat det blivit, samtidigt som det också har styrkan och tålamodet".

Den fantastiska intervjun står tryckt i tidskriften Provins, nummer 3/2006 som jag just först genombläddrat och sedan med stigande förtjusning läst.

Georges Perec och Harry Mathews var båda kumpaner i skrivjuntan Ouvroir de Littérature Potentielle (Oulipo), verkstad för potentiell litteratur, en rörelse som också kunde kallas den tänkbara litteraturens kök för de har båda gjort receptet till litterär genre. Det bevisas nu av en listigt hopsatt, svartmatt dubbelbok översatt av Magnus Hedlund - 81 lättlagade recept för nybörjare respektive Lantlig kokkonst från centrala Frankrike, rostad urbenad rullad fylld lammbog. Vilket låter lockande ...

En kategori som regelmässigt retar upp traditionalister i poesisvängen är ”språkmaterialismen” – och dess förmodade organ, tidskriften OEI. Anledningen, menade Aase Berg på en poesifestival i Göteborg härom helgen, är att det finns en uppfattning om att språkexperiment och formintresse utesluter känsla. (Så är det ju inte. I själva verket samverkar form och innehåll.) Och sen har ju OEI fått för mycket uppmärksamhet också... Det är sandlådenivå, med andra ord.

Urvalet gör direkta anspråk på icke-representativitet och har som enda objektiva kriterium att poeterna ska ha debuterat det här decenniet. Och mångfalden är rent häpnadsväckande. Särskilt intressant blir det att relatera de två finlandssvenska poeterna till de finska - den finlandssvenska poesin med sin alldeles speciella historia och tradition.

Varje generalisering om ett språkområdes poesi är dömd att dö förtviningsdöden - likväl tycker jag att det tjugotal författare som återfinns i suOmEI utmärks av en sorts vildhet som inte riktigt har någon motsvarighet i Sverige. Man tänjer hämningslöst på språkets gränser, språkblandar, experimenterar - vrålar lite mer än i Sverige. Och det är knappast någon idé att välja ut någon favorit. OEI:s nya nummer är helt enkelt en häxbrygd av intensiv poesi.

Mer värd att diskutera är annars en intervju med den tyske statsvetaren Matthias Küntzel som förkunnar att islamismen är vår tids nazism. Den som inte följer tysk debatt vet förstås inte vem Küntzel är. Då kan jag berätta att han för bara några år sedan med delvis yvig vänsterretorik skrev en bok som stödde serberna i deras kamp mot de muslimska kosovoalbanerna. Nu har dock Hizbollah efterträtt albanerna som ett ännu värre hot.

Omkopplingar är oavbrutet fascinerande - men också oavbrutet störande. Någonstans ringer en varningsklocka. Om allt alltid får plats och inga som helst gränser finns, vad händer då med konsten? Vad blir kvar? Är konst bara att samla ihop så mycket som möjligt och hopa det?
Det är några av de frågor som den här varningssignalgullysande volymen väcker i själva sin framträdandeform. Den är det mest gräns- och hämningslösa som har publicerats på många år i Sverige. På ett eller annat sätt måste man ta ställning till den. Omkopplingar är inget som man bara går förbi.

Olle Lidbom har bloggen Vassa Eggen, där han rapporterar om och analyserar vad som händer i medievärlden. Han menar att det finns tidningar om det mesta och kan inte se något särskilt ämnesområde som har bättre möjligheter än något annat. Men han tror att det finns ett utrymme för en kulturtidskrift i stil med numera nedlagda BLM och Månadsjournalen.