Ett vitalt uttryck

Med distansen förstår man en del, och i detaljerna förstår man ännu mer. Det är inte svårt att känna gudomlig överblick när man färdas genom flygbildernas värld. Nydalabadet ser ut som en turistdröm från Medelhavet, Rönnskärsverken ser giftigt ut, industridammar med rosa, grönt och rött innehåll.

Tidskriften Västerbotten förmår hålla ett vitalt uttryck i en genre som ofta dödats eller förstenats av sin egen tradition.
Hembygden blir synlig än en gång, som en bild i rörelse mellan gammalt och nytt.

Den text som ändå lämnar klungan bakom sig är Jan Bäcklunds långa essä, som kränger mellan historik och cykelpsykologi, entomologi och etymologi, deleuziansk filosofi och grotesk. Att han lyckas gå i mål med uppgiften verkar vara en nästan lika omöjlig bedrift som Eros Polis etappseger i Tour de France 1994, den händelse som utgör utgångspunkt för essän.

Feminism och sexualitet är med andra ord inte bara en sak för särskilt intresserade. Och det är definitivt ingen privatsak, utan en angelägenhet för alla -- journalister, medborgare, kamrater -- alla dagar, i varje stund. Det visar Bang, det visar Ottar. Och det visar sig i våra liv hela tiden.

Per Wirtén, chefredaktör på vänstertidskriften Arena och medarbetare i Expressen och Sydsvenskan, går till stenhårt angrepp på Dagens Nyheters utrikeskorrespondent Nathan Shachar, som bevakar Latinamerika från Buenos Aires för DNs räkning.

I ett litet ledarstick i Arena nr 4 avlossar Per Wirtén följande drapa:

"Nathan Shachar. DNs utrikeskorre som kallar progressiva demokrater för pampar och populister. Skriver reaktionära hatartiklar på fritiden".

Visst är det en smarrig rubrik. När tidskriften Visslingar & Rop förra året gav ut ett nummer på temat Dålig teater, som diskuterade kvalitetsbegreppets flyktighet, blev det rusning till tidningshyllorna. Fortsättningen, nu i form av ett seminarium under Perfect performance-festivalen, lockar också stor publik till Kulturhusets Studio 3.

Att naivism och uppsluppen kreativitet är en gångbar och drabbande attityd visar också tidskriften Fantasin i sitt senaste nummer. Dikter av nio poeter mellan 11 och 14 år publiceras.

Att vara positivt till själva initiativet kostar förstås ingenting, men faktum är att också innehållet bör värderas. Med lekfulla attacker och överraskande reflektioner snurrar de unga poeterna upp tillvaron så att det står härliga till.

Mellan två krig besökte Hallström och Tunedal Beirut tillsammans med Magnus William-Olsson för att inleda ett översättningssamarbete med Joumana Haddad, Yassin Adnan och Samer Abu Hawash, de tre sistnämnda alla födda i början av 70-talet. Frukterna av samarbetet kommer att samlas i en tvåspråkig antologi och de smakprov som redan nu dukas fram gör mig medveten om min hunger.

Med sedvanlig fingertoppkänsla har Fabriks redaktörer Sara Gunn och Jenny Rosengren valt intressanta tecknare som tillsammans fyller de 220 sidorna. Resultatet är en skrämmande och suggestiv skildring av samtiden.

En av de diktare som får störst utrymme är Olli Sinivaara, som inte räds att drapera sig i poesins klassiskt högstämda kostym, ogenerat stapla praktfulla metaforer och strö omkring ord som smaragdtuvor, sammetsmular, änglavingar och korallfötter. Reeta Niemelä skriver prosalyriska resenotiser med lätt drömska Chagall-vibbar medan Ville-Juhani Sutinen skruvar sitt överlastat apokalyptiska bildspråk till bristningsgränsen. Antologins roligaste stycken är Janne Nummelas torrt ironiska uppgörelse med trossystemen och Henriikka Tavis obetalbara ”Uppgift 1. Skriv en dikt”, ett formulär där man utifrån anvisningarna kan skapa sitt eget poem.
Representativ eller ej – suOmEI ger spännande inblickar i en poetisk geografi som ligger så nära och ändå är så okänd.

Det finns mycket av intresse i temanumret om Söderberg. Mest fängslar mig Kurt Mälarstedts studie "Hjalmar och Maria", som är ett extrakt av hans bok "Ett liv på egna villkor. Maria von Platen".

Men fotot av henne har jag svårt att ta till mig. Så såg hon inte ut, eller gjorde hon?

I senaste numret av Odd at Large ifrågasätts högkulturens eventuella framtid. Odd intervjuar Svenska Akademiens Horace Engdahl, som befarar att det en dag kan bli svårt att rekrytera nya ledamöter eftersom man "ju inte kan ta popskribenter".
Jag är inte säker på att han har rätt.

Vill man läsa om något helt annat är senaste numret av fotbollstidskriften Offside ett måste, där får man på ett fläskigt 22-sidigt reportage följa Gefle IF: s eskapader i Wales. Visst, de blev utslagna, men de är mina hjältar i alla fall. Sättet de genomfört denna säsong är så makalöst att jag ibland saknar ord. Tyvärr verkar flera försvinna till nästa år men ända fram till den 5 november kan vi njuta av stans roligaste lag. Visst, det är kul att det går bra för Brynäs också, men hockey är E-types eurodisco medan fotboll är klassisk engelsk gitarrpop. Dessutom får man i Offside ett citat av Lars Lagerbäck om när han upplevde ett glädje­rus senast: "När Gefle hängde kvar i Allsvenskan".

Antagligen vill många inom konstvärlden inget hellre än välta en kiosk eller två. Att det inte längre låter sig göras slår Håkan Lindgren fast med besked i en lågmäld men synnerligen bestämd text.

Konsten förmår inte längre provocera menar han. Det gick en gång i modernismens barndom, men inte i dag. "Vår tids konflikter ageras ut på helt andra arenor än konstens" skriver Lindgren, och nämner maten, fildelningen och religionen. Tänkvärt onekligen. Men eftersom konsten inte har några gränser så skulle man ju kunna definiera såväl Muhammedkarikatyrerna som anorexin och påflygningarna i New York som konstnärliga aktioner. Men det är inte konst. Det påstår nog ingen. Kan möjligen bli, i efterhand.

Aorta som startade som ett exklusivt retrogardistiskt språkrör har utvecklats till ett brett och vittert bildningsorgan. Lite klädsam könskvotering till nästa gång – mansdominansen bland såväl skribenter som författare är massiv – och det här börjar banne mig likna en kulturgärning.

Faktum är ju som tidning rotad i en speciell situation - de bostadslösas - och Malin Kling menar att en av dess uppgifter, en av många, är att normalisera bilden av den bostadslöse, visa upp den levande individen och inte endast ett diffus kollektiv av utslagna. Det som bara skymtar som ett besvärande inslag i gatubilden, ett officiellt sett smärre socialt problem, ska placeras i fokus.

Senaste numret av Astra Nova, nr 3-4 2006, har Yrken som tema. Fem kvinnor med sinsemellan mycket olika yrken – jordbrukare, skomakare, president för Högsta Domstolen, rättsodontolog och polis – intervjuas. Det är en intressant läsning; sällan stöter man på skildringar av en kvinnlig skomakares vardag eller arbetssituationen för en kvinnlig jurist i Finland.

– Kultur är ett politiskt verktyg för att kunna avslöja vissa lögner som makten och media försöker hjärntvätta oss med. En kulturell synvinkel kan ge ett bredare perspektiv, och bidra till att förbättra vårt samhälle.