Attila Bartis - en introduktion

Här berättar en son, en författare, historien om sin familj, som består av en mor och en syster. Det är en arkaisk familjehistoria, förgångna brott och våldsamheter sticker upp som vassa glasskärvor i berättelsen. Ett klassiskt topos, att likna vid Ingmar Bergmans eller Elfriede Jelineks brutna familjeskildringar. Klaustrofobin griper en vid läsningen, förhållandet mellan mor och son hålls samman av hat och svartsjuka, och något annat som är svårare att sätta fingret på. Detta psykologiska skikt varvas med tidshistoria - vi befinner oss i Ungern strax efter murens fall. Det är ett Ungern noir som möter oss i romanen och det ligger vid handen att tristessen speglas i romanfigurerna och tvärtom. Som i en Mickey Spillane-deckare sammanstrålar och förstärks det svarta i romanjaget. Det är hans minnen och reflektioner, hans möten med människor som filtrerar fram bilden av landet, som i denna avlyssnade dialog:

De tre rälsarbetarna retade upp sig på de sovjetiska trupperna som lämnade landet. Att trupprörelserna lamslog hela det ungerska transportnätet, att natt för natt spöktåg dunkade förbi och tog med sig allt. Ja, denna stora frihet kommer att ha sitt pris. Innan den sista vagnen hunnit passera Záhony har allt här gått åt skogen. I ammunitionslådorna ligger ett lager handgranater som kamouflage, under det staplar sig, jävla bedrägeri, all parkett som rivits bort i kasernerna. Till och med fönstren inklusive ramar har de smugglat med sig.

Tidsanda och klassisk tragedi. Och en kärlekshistoria. Kvinnan står vid räcket på Frihetsbron, hon heter Eszter. Romanödet slår till, det ska och får inte finnas någon återvändo från denna första blick. "Die Ruhe" balanserar på gränsen till realism, men detta ödesdigra första möte antyder att romanens princip vilar på andra premisser. Eszter, som förblir vagt skisserad i denna roman, verkar ha vandrat in i berättelsen ur Bartis första roman "Der Spaziergang". Hon kommer från samma ställe som den yngre romankaraktären, de har båda en släkting med snarlikt namn. Något hemskt har hänt. I "Der Spaziergang" dröjer sig Bartis kvar i ett obenämnt land, under ett obestämt krig. Han monterar där ihop episoder ur ett barns liv som tablåer. "Die Ruhe" har däremot ett fylligare galleri av figurer, som också tycks vara av kött och blod. Men det kan vara värt att hålla i åtanke att "Die Ruhe", fast den skenbart tycks röra sig i en realistisk miljö, har mer gemensamt med Grimm eller Kafka, än med någon realistisk skola.

Romanens centrum är dock skådespelerskan Rebeka Weér, urbilden för den egocentriska modern som slukar sina barn levande. I en scen i mitten av romanen kommer plötsligt hela den förljugenhet och ruttenhet fram i ljuset, som blir till hennes fall och hennes dotters fördärv. Bartis har konstruerat båda romanerna som en gåta, vars lösning man hela tiden söker efter, mellan raderna. I "Der Spaziergang" är den inte så lyckad, snarare blir man överfallen av den på slutet, som känns onödigt. I "Die Ruhe" är den så ogenomtränglig och komplex, att man även sedan man fått alla kort på hand (men har man det?) inte kan smälta det som blir synligt. Den knappa och liksom förskjutna stilen bidrar till denna overklighetskänsla. Ett exempel ur dialogen med en präst, som dyker upp till en läsning ute på landet:

- För övrigt är det visserligen möjligt att omvända en icke troende, men inte människor som hatar Gud, sade han, och för ett ögonblick kändes det som om någon spottat på mig. Bort härifrån så snart som möjligt, tänkte jag. Ta det första tåget tillbaka till Budapest, tänkte jag. Eller gå över till rektorn och ät kycklinglår med kniv och gaffel, tänkte jag. Drick dig full och tafsa på den sextonåriga dottern, tänkte jag. När allt kommer omkring har jag inte tafsat på någon på ett år. Gå till Eszter direkt imorgon och tala om att jag inte står ut längre, tänkte jag. Att vi antingen försöker att leva som människor, eller att hon äntligen försvinner ur mitt liv, att hon sticker iväg till sina rumänska skogar. Varvarduminson – Jag har diskuterat Gud, mor.

- Jag har aldrig hatat Gud, sade jag och tände en cigarett.

Den här lakoniska stilen som samtidigt släpper in både hopplöshet, hopp och tårar, är en stor njutning. Den bär fram historien på säkra händer, som samtidigt visas upp i all sin sårbarhet, i sitt trasiga skick.

Bartis kom förra året ut med en ny roman som ännu inte finns i tysk översättning. Jag är spänd på hur hans stil har utvecklats. "Die Ruhe" förtjänar i varje fall en svensk översättning. Attila Bartis är en av Europas stora nya berättare. Här utkristalliseras ett svart Europa, där svallvågorna efter bankrutten har sköljt upp vrakgods i form av lögner, rasism och trasiga själar.

- Läs och kommentera recensionen på salongen.de -

Jelena Selin

Publicerad: 2006-10-24

Köp Salongen (Nedlagd)
Läs mer om Salongen (Nedlagd) i katalogen
Fler artiklar knutna till Salongen (Nedlagd)
Fler tidskrifter i kategori NEDLAGDA