Kulturtidskriftsdag med essädebatt

I fredags, den 20 oktober, hölls en heldag om kulturtidskrifter på Göteborgs stadsbibliotek inför en tämligen initierad publik bestående av bibliotekarier, lärare och människor som på något vis arbetar med kulturtidskrifter.

Dagen bjöd på tidskriftspresentationer, en debatt och högläsning och gav många nya spännande infallsvinklar på vad svensk kulturtidskriftsjournalistik kan vara. Ett genomgående tema var svårigheten för andra perspektiv än de etablerade att få tillträde till offentligheten.

Babak Rahimi från Mana berättade om varför han startat sin tidning: Det är viktigt att få höra människors egna berättelser och att låta dem definiera sin egen verklighet. Han saknar nyanser i andras skildringar av dem som är som han själv, invandrade till Sverige.

– Det spelar ingen roll hur länge man har varit här – vi har för alltid sand i skorna.

Några som tagit sig rätten att definiera sig själva är redaktionen för tidskriften Minaret. Minaret är en kultur-och idétidskrift för svensk-islamsk kultur. Mohamed Omar, som stod för presentationen, tillträdde som redaktör i våras och tidskriften har fått något av en nystart under denne poets regim. Mohamed Omar brukar också medverka i Gringo, en tidskrift som också deltog i kulturtidskriftsdagen, representerad av sin nya göteborgskorrespondent Ashar Kahn. Gringo ingår tillsammans med de ovan nämnda i en samling tidningar som visar på nya eller underrepresenterade perspektiv, och för Gringos del sker det inte enbart i form av bilagan till Metro utan även via magasinet Gringo Grande och ”genusbilagan” Macho som följer med Aftonbladets bilaga Klick. I Gringos verksamhet ingår också föredrag och olika evenemang för att göra förortskulturen synlig.

Den programpunkt som föll mest ur ramen var den där Tomas Fläckman talade om omvandlingen av Tidningen Vi. Vi, som en gång i tiden hade långt över 600.000 prenumeranter, såg för några år sedan sig tvungen att lyfta sig i håret och förnya sig för att inte för alltid försvinna in i dimman och bli ihågkommen som tidningen mormor prenumererade på.

Omvandlingen skedde med hjälp av nyrekrytering, nytt format och nya typsnitt. Vi syns nu också i tidningskioskerna i stället för att som tidigare nästan enbart vara en prenumererad tidning. Den har i år varit nominerad till ett flertal priser, bland annat kulturtidskriftspriset.

Dagens debatt handlade om årets inställda essäpris som skulle ha delats ut i samband med utdelningen av kultur- och nättidskriftspriset under Bok & biblioteksmässan tidigare under hösten. Cecilia Verdinelli från tidskriften Ord & Bild inledde med att berätta att hon visserligen inte själv nominerat någon essä men att hon å sin egen och andra tidskrifters vägnar blev förbannad över juryns motivering till varför priset inte skulle delas ut. Juryn, som gärna hade velat vara med, kunde tyvärr inte delta i diskussionen. Men i ett pressmeddelande som skickades ut samma dag som priset skulle delas ut beklagade man sig över såväl brist på nomineringar som texter som verkligen kunde definieras som essäer.

Just vad en essä egentligen är och vad det är som skall premieras visade sig inte helt enkelt att reda ut. Bo Pettersson, bland annat redaktör på tidskrift.nu, som var med och instiftade priset och essäfonden, gav en bakgrund.

– Tidskriftsverkstäderna skänkte tusen pix var och FSK bidrog med ytterligare tusen. På så vis fick vi ihop en visserligen löjlig summa, men ändå någonting att börja med.

Detta föregicks av en uppvaktning hos den dåvarande kulturministern Margot Wallström. En grupp essäanhängare, med Horace Engdahl i spetsen, presenterade idén om en essäfond för henne, men trots att hon var positiv så blev det inga pengar. Naturligtvis var tanken, och är fortfarande, att få ihop till en rejäl fond som verkligen kan göra skillnad för alla dem som skriver kvalificerade texter, oftast helt gratis eller mot förolämpande låg betalning.

Tormod Otter, som även han arbetar med Ord & Bild, tog upp juryns påstående om att det inte finns tillräckligt kvalificerade texter i kulturtidskrifter.

– Jag håller inte med om det. Men om det skulle vara så, så är det är en stor fråga, en fråga om själva essäns kris. Men kanske fastnade juryn i diskussionen om vad en essä är.

Att essän kan vara svår att definiera var panelen överens om, men Tormod Otters tankar om en subjektivt hållen lärd text som inte var ett reportage höll nog alla med om. Över huvud taget verkade det lättare att säga vad essän inte är än vad den är.

Bo Pettersson förordade den kanske snävaste definitionen. Han hävdade att det fanns flera typer av i och för sig bra texter, som inte hörde hemma i diskussionen om det här priset. Han menade att det kanske kunde ifrågasättas om de tidigare pristagarna verkligen skrivit just essäer.

– Journalistik får plats på så många andra ställen än i kulturtidskrifterna, tyckte han.

– Kanske var det det årets jury ville markera genom att sätta ned foten, men nog är just essän en öppen form som kan ta många gestalter, replikerade Tormod Otter.

– Om juryn ville provocera fram fler nomineringar så har de nog lyckats i alla fall, sa Cecilia Verdinelli som själv tänker nominera till nästa års pris.

Att journalistik får plats på andra ställen är kanske sant, men Rasmus Malm från tidningen Re:public Service håller inte med om det. Hans tidning, som drivs av honom själv, Ira Mallik och Anders Birgerson, som väl samtliga får ses som relativt etablerade journalister, startades just för att redaktionen tyckte att vissa typer av reportage inte fick plats i annan press. Rasmus Malm berättade om det som redaktionen kallar ”dokumentärjournalistik”, som bland annat går ut på att lyssna in vad människor på olika platser i världen egentligen pratar om. På så vis knöt även han an till det som blev dagens tema: Att ge fler människor röst och vidga perspektiven.

Text och foto: Siri Reuterstrand

Bilden: Cecilia Verdinelli läste upp pressmeddelandet med juryns motivering till varför essäpriset inte delades ut i år, som en inledning till diskussionen. Till vänster om henne sitter Tormod Otter och till höger Bo Pettersson

Fakta: Essäpriset har delats ut tre gånger. Karolina Ramqvist, Sara Stridsberg och Mustafa Can har hittills fått det. Man får inte priset för hela sin gärning utan för en specifik text.
Juryns pressmeddelande finns på Essäfondens hemsida. Där kan du också läsa mer om bakgrunden till priset, se stadgarna och nominera till nästa års pris. Observera att det ska ges till en text som skrivits under året, det vill säga sedan senaste pris delats ut.

Publicerad: 2006-10-21