Santo, rättvisans silvermaskerade förkämpe

Ur Kapten Stofil nr 23-24


Mexiko har en lång och livskraftig tradition när det gäller filmer med fantastiskt innehåll. Utöver en säregen filmskatt inom skräck och science fiction kan man även ståta med en unik genre – filmer med maskerade brottare, luchadores enmascarados, var under några årtionden omåttligt populära i hemlandet och ett par av filmerna nådde i dubbad form även internationell publik. Ringens hjältar sågs kämpa för de svaga mot en uppsjö av olika motståndare, allt från Frankensteins dotter till marsianer, brottardvärgar med superkrafter och aztekmumier. Anders Lundgren skriver här om genrens främste hjälte: Santo - el enmascarado de plata.

Mexikansk fribrottning (lucha libre mexicana) har varit ett populärt folknöje i snart hundra år. Från 1910 och framåt kunde man se matcher i samband med till exempel cirkusuppträdanden. Vicente del Villar hette mannen som 1924 grundlade Tivoli, den första arenan i Mexiko specifikt konstruerad för boxnings- och brottningsmatcher. Tivolis popularitet ledde till att fler arenor dök upp under de närmaste åren. Den viktigaste skådeplatsen för fribrottning öppnade den 19 september 1933, Arena Mexico under ledning av Salvador Lutteroth. Platsen kallas av en del för den mexikanska fribrottningens katedral och kan inhysa en publik på upp till 18 000 personer.

Till en början var lucha libre inte den färgstarka sport vi känner idag. Brottarna uppträdde med förnamn och hade inga särskilda scenkläder. Allteftersom sporten utvecklades tillkom masker och hemliga identiteter. Många diktade ihop invecklade bakgrundshistorier till sina brottaralteregon, och även i detta avseende utmärkte sig vår hjälte.

EN LEGEND FÖDS

Att finna fakta om Mexikos störste superhjälte visade sig svårare än jag föreställt mig. Visst nämns både Santo och hans filmer i åtskilliga uppslagsverk och böcker om så kallad kultfilm, samt givetvis de obligatoriska fansidorna på nätet. Olika uppgifter florerar dock om det mesta, och intrycket jag fått under efterforskningarna är att en icke identifierad illa informerad källa legat till grund för merparten av vad som publicerats på engelska. För att råda bot på detta har jag trippelkollat mina uppgifter och i tvivelaktiga fall låtit spanskspråkiga källor som till exempel den mexikanske professorn Juan Carlos Vargas få sista ordet.

Mannen som skulle bli Santo föddes Rodolfo Guzman Huerta den 23 september 1917 i Tulancigo, Hidalgo, Mexiko. Karriären som professionell brottare inledde han blott 16 år gammal. Den första matchen ägde rum vid Peralvillo Cozumel Arena den 28 juni 1934 och blev början på en karriär i ringen som kom att spänna över 48 år. När den sista matchen gick av stapeln den 12 september 1982 vid El Toro de Cuatro Caminos hade Santo hunnit med över 5000 matcher.

I början av sin brottarbana använde han sitt eget namn, men kom senare att uppträda under en rad olika alias som Rudy Guzman, El Enmascarado, El Hombre Rojo, El Murcielago 2 och El Demonio Negro. (1)

Med tanke på hans senare rykte som rättvisans kämpe och de ungas förebild känns det lite märkligt att Guzman under sin tidiga karriär var vad som i branschen kallas rudo, en kämpe som inte drar sig för slag under bältet och annat taskspel för att vinna en match. Efter åtta måttligt framgångsrika år som pungsparkande brottare bestämde sig dock Guzman för att ändra inriktning. I samband med att han blev technico, en schysst brottare, uppfann Guzman också den identitet som i sinom tid skulle göra honom till en levande legend. Santo, el enmascarado de plata – ”Mannen i silvermasken” - uppträdde för första gången den 26 juli 1942. Karriären tog därefter fart på allvar.

1946 vann Santo världsmästartiteln och under senare delen av 40-talet fortsatte hans popularitet att växa. En serietidning med många av de drag som senare skulle göra filmerna med Santo så populära började ges ut 1951.

SERIEHJÄLTEN SANTO

Bakom brottarhjältens serieäventyr stod en man vid namn Jose G. Cruz. I början trycktes serierna på dagstidningspapper vilket gjorde att man kunde hålla låga priser och höga upplagor. Som alla samlare förstår gör valet av billigt papper också att de tidiga Santo-serierna inte direkt är något man springer på varje gång man besöker en loppmarknad i Mexico City. Till senare volymer uppgraderades papperskvaliteten med resultatet att fler exemplar överlevt. Likväl får man idag vara beredd på prislappar runt 15 dollar och uppåt per tidning. En rätt ansenlig värdeökning med tanke på att tidningarna ursprungligen kostade en halv peso.

Men hur såg då Santo-serierna ut? De var en kombination av fotonoveller och serier där bilder av Santo och hans motspelare klippts ihop med både tecknade och fotografiska bakgrunder med smått surrealistiskt resultat. Under läsningen kommer man på sig själv med att undra hur det kan ha sett ut i fotostudion: ”Ok, gör en min som om du höll på att drunkna i kvicksand!”

Omslagen anknyter till den ärevördiga superhjältetraditionen att visa ett skeende som har mycket litet, eller i många fall ingenting alls, att göra med vad som försiggår inne i tidningen, särskilt sedan man på 70-talet övergått från fotografiska till tecknade omslag. På ett ses Santo omgiven av monster kända från diverse Hammer-filmer och ett annat visar honom framför en flicka som är misstänkt lik Prinsessan Leia.

En annan lustig detalj är att man valde löpande numrering för sidorna vilket gör att man möts av sida 849-1 när man slår upp volym 3 nummer 119. I serierna presenteras Santo som en regelrätt superhjälte med karriär både i ringen och som bekämpare av monster och kriminalitet av alla de slag. Tidningarna blev oerhört populära och kom under mitten av femtiotalet ut två gånger i veckan. Denna höga utgivningstakt höll inte i sig, men i en eller annan form fortsatte Santo-serierna att publiceras fram till 80-talet. När serien lades ned hade dock Santo, som själv stod modell för de tidiga numren, sedan länge fått en ersättare i form av en kroppsbyggare med ett stort ”S” i pannan på sin mask.

FILMBANAN BÖRJAR

Santos äventyr i filmbranschen börjar lustigt nog med att han tackade nej till en roll. En producent blev inspirerad av Santo-seriernas framgångar och ville 1952 få brottaren att ställa upp i en filmföljetong på tolv kapitel. Att Santo avböjde berodde förmodligen på att han var tänkt att spela skurken i dramat. Han lär inte heller upplevt filmens chans till framgång som särskilt stor. Rollen gick sedermera till en annan profilstark brottare vid namn El Medico Asesino, Dr Mördare. Vid det laget hade dock manus skrivits om så han fick vara hjälte.
Under åren som följde började Santo tänka om angående filmframträdanden och 1958 for han till Kuba för att spela in sina två första epos. Santo contra el cerebro del mal (Santo mot den onda hjärnan) och Santo contra hombres infernales (Santo mot de infernaliska männen) filmades sida vid sida på olika platser runtom Havanna. Dessvärre är det just vyerna av Kuba innan Castro som är mest intressanta, då man i övrigt får säga att filmerna är en ganska blygsam startpunkt på en lång och framgångsrik karriär. Santo figurerar flitigt på affischer och lobbykort, men tyvärr inte lika mycket i filmerna. Han namnges inte ens. I Santo contra el cerebro del mal är det istället en annan brottare, El Incognito, spelad av Fernando Osés som för händelserna framåt. (2) Handlingen är av relativt ordinärt agentfilmssnitt, givetvis med den väsentliga skillnaden att några av rollfigurerna dyker upp med bar överkropp och ansiktsmask när det blir dags för råkurr. Forskare kidnappas, hjärntvättande droger kommer till användning och vetenskapliga hemligheter byter ägare i en film där det mesta till slut kan lösas med en rejäl fight.

I Santo contra hombres infernales spelas huvudrollen av Joaquín Cordero, vars uppdrag är att infiltrera och krossa en liga med kubanska narkotikasmugglare. Skurkarna tycks tillbringa merparten av sina arbetsdagar med att ligga i hängmattor runt sitt kombinerade högkvarter och knarklager längst ut på en pir. I de flesta av sina scener dyker Santo upp ur vattnet, slänger runt skurkarna bland pirens inventarier en stund och dyker sedan i havet igen. En mycket märklig historia på det hela taget. Förvirringen blir knappast mindre genom att filmen är en lång tillbakablick, där Cordero minns händelser som ledde fram till att han blev allvarligt skadad i den skottväxling vi får se i början. En oväntad höjdpunkt kommer dock i form av ett fartfyllt musiknummer där Los Romero y Estelita ses dansa flamenco på en flott restaurang i Havanna. (3)

SANTO HITTAR FORMEN

För inspelningen av sin tredje film återvände Santo till hemlandet Mexiko och kanske just därför föll bitarna på plats. I Santo contra los zombies (Santo mot zombierna, 1961) etableras den bild av vår hjälte som med vissa historiska utvikningar och diskrepanser kom att gälla under resten av filmkarriären. Här presenteras Santo som en folkets hjälte, en brottarikon och dessutom brottsbekämpare komplett med ett välutrustat hemligt högkvarter. Till skillnad från kollegor som till exempel Läderlappen/Bruce Wayne har Santo inte någon hemlig identitet. Han är alltid i tjänst och ses i ett par filmer till och med sova iförd sin silverne mask. (4) Många av de inslag som återkommer i nära nog alla Santo-filmer finns här, till exempel den inledande brottningsmatchen där Santo får ta emot folkets hyllningar och det flitiga användandet av högteknologiska prylar som bildtelefoner. Santo har en i sin silvergrå Austin Martin och en i sitt högkvarter. Bildtelefonerna verkar vara en del av ett stort nätverk. Santo ser dig! Han kan obehindrat ta del av vad som sker på de mest otillgängliga och hemliga platser, som de bödelshuveförsedda skurkarnas högkvarter. (5)

Filmen utspelar sig innan den amerikanske filmskaparen George A. Romero fick alla att tänka på vandrande lik med aptit på människokött när de hör ordet ”zombie”. Zombierna Santo får tampas med har kvar kopplingen till karibisk folktro, människor som försatts i ett viljelöst tillstånd där de blint utför andras befallningar. Santos arvode för denna första succé var den blygsamma summan av 1700 dollar. Santo contra los zombies var även den första i filmserien som dubbades till engelska.

DUBBNINGENS MÄSTARE

Mitt första möte med mannen i silvermasken ägde rum på en filmfestival i Stockholm för ett antal år sedan. Titeln på filmen jag såg då, Samson vs the Vampire Women (1962), kan te sig aningen förvirrande i detta sammanhang. Men precis som när det gäller observationer av Bigfoot och flygande tefat så finns det även här en naturlig förklaring. I detta fall har förklaringen ett namn: K. Gordon Murray.

Murray var en man med många talanger. Han hade ett förflutet inom den amerikanska tivolibranschen och en naturbegåvning för att sälja saker folk inte visste att de behövde. Han brukar ges äran för att ha uppfunnit traditionen med helgmatinéer för barn, och var en mästare på att pressa så mycket avkastning som möjligt ur varje investerad dollar. Ett av hans knep var att för en billig penning köpa utländska filmer, dubba dessa och sedan hårdlansera dem genom olika jippon runtom i USA. (6) Denne entreprenör kommer in i vår berättelse 1959 då K. Gordon Murray, eller ”Kagey” som en del kallade honom, började köpa barnfilmer (7) och skräckisar från Mexiko. Några år senare utökades listan med ett par Santo-filmer. Till skillnad från många andra filmdubbare var Murray av åsikten att replikerna alltid måste vara synkroniserade med läpprörelserna. Att detta emellanåt resulterade i dialog på något märklig engelska ska inte ha bekymrat honom. Mitt favoritexempel kommer från just Samson vs the Vampire Women, där en professor svarar på sin dotters fråga om vår hjältes hemliga identitet med följande brandtal:
I don’t think you’ll ever know, but I’ll say this, my dear, in this age where there are certain evil men who propose to destroy us, Samson is the example to men of good will who serve justice!

Men hur blev ”Santo, el enmascarado de plata” till ”Samson” på vägen från spanska till engelska? I början på 60-talet var svärd och sandal-filmer omåttligt populära i Staterna. En av genrens största hjältar hette Samson. Med sedvanlig rufflarlogik tänkte sig Murray att han kunde sälja ett par extra biljetter om folk såg ett känt namn som Samsons på biografskyltarna. På sätt och vis kanske han hade rätt, eftersom hans dubbade versioner fortsätter att ge mexikansk genrefilm nya tittare även ett par decennier senare.

Inom amerikanska samlarkretsar florerar för övrigt ett ytterst bisarrt rykte angående Murrays mexikanska skräckfilmssatsning. När filmerna inte längre var gångbara på bio sålde Murray i slutet av 60-talet visningsrättigheterna till diverse kabelbolag. Där förde filmerna en vampyrlik tillvaro under många stationers nattsändningar i många år. Ryktet gör gällande att en grupp djävulsdyrkare, bosatta på Long Island utanför New York, ska ha blivit så inspirerade av dessa nattliga visningar att de utnämnde gamle Kagey till ärkedemon och höll ritualer närhelst en av hans skräckfilmer visades på den lokala kanalen WABC 7.

MAN ÖKAR TAKTEN

Efter zombiesuccén lade man in högsta växel i produktionen av filmer med mannen i silvermasken. 1961 spelade man in ytterligare tre. Samtliga gjordes i det redan då något gammaldags följetongsformatet, komplett med cliffhangers och andra inslag som placerar Santo i samma berättartradition som Louis Feuillades Les Vampires (1915-1916), Walter Gibsons The Shadow och Lee Falks Fantomen. En värld fylld av hemliga sällskap, konspirationer, mystik, lönngångar, monster, brottslingar och maskerade män som med en kombination av intelligens, råstyrka och fantastiska hjälpmedel kämpar för att skydda de svaga. I Santo contra el rey del crimen (Santo mot brottets konung) får man veta att vår tids Santo är den senaste ättlingen i en släkt som under århundraden burit silvermasken för att bekämpa ondskan. (8)

Produktionstakten var som sagt ofta mycket hög, och målet var alltid att spela in filmerna så billigt som möjligt för att tjäna så mycket pengar som möjligt. Flertalet av de – hör och häpna – 52 filmer som Santo medverkade i mellan åren 1958 och 1982 färdigställdes på runt fyra veckor. I ett par stycken klaffar det mesta, som i Santo contra las mujeres vampiro (Santo mot vampyrkvinnorna, 1964), och man får en film där stämningsfull musik, foto, fighter och inte minst Santos närvaro gör upplevelsen till en skön cocktail av det roligaste skräck- och superhjältegenren kan erbjuda. Man fylls av nästan samma storartade förundran som när man möter den yxiga elegansen i teckningar av Jack Kirby, superhjälteseriernas konung. (9)

RIVALITET OCH SAMARBETE

I takt med att Santos framgångar växte såg filmproducenten Enrique Vergara chansen att tjäna ännu mer pengar genom lanserandet av en ny luchador. Till historien hör också att Santo runt 1964 krävt en kraftig, och välförtjänt, löneförhöjning à 9000 dollar per film. Vergara tänkte säkerligen att en i filmsammanhang oprövad talang skulle vara billigare i drift. Den första han vände sig till var den redan etablerade brottaren Blue Demon.

Blue Demon, Alexander Munoz Moreno i det civila, föddes den 24 april 1922 i Rinconada, Nuevo Leon, Mexiko. Innan han upptäcktes av den mexikanske brottaren Rolando Vera jobbade han som rallare och kallades ”Manotas” av sina jobbarkompisar, en referens till hans stora och kraftfulla händer. Dessa hade han nytta av när han gick sin första match under eget namn den 12 mars 1948 i Laredo, Texas. Framgången fick honom att skaffa mask och återvända till hemlandet för att börja brottas på allvar. Även Blue Demon inledde alltså sin maskerade karriär som rudo. Ett tag brottades han tillsammans med The Black Shadow under lagnamnet Los Hermanos Shadow, skuggbröderna. Det var under den perioden som Blue mötte Santo för första gången, i en match som slutade med ett förnedrande, demaskerat nederlag för The Black Shadow. Matchen fick Blue att sadla om till technico och inledde en omskriven fejd mellan mannen i blått och mannen i silver. Det hela fick sin kulmen under ett par matcher 1952-53 där Blue Demon stod som segrare. Fejden och förlusterna gjorde att de två brottarna aldrig blev särskilt goda vänner privat. På vita duken var de dock Mexikos mest dynamiska duo. Första gången de samarbetade i filmbranschen var när Santo gjorde ett gästspel i den andra av Blue Demons totalt 25 filmer, Blue Demon contra el poder satanico (Blue Demon mot den sataniska kraften,1964). De hann göra 9 filmer tillsammans innan brottargenren tappade styrfart i slutet av 70-talet. I de mest framgångsrika sällade sig en tredje brottare med en mycket speciell bakgrundshistoria till duon.

Mil Mascaras, ”Tusen masker”, som till vardags heter Aaron Rodriguez, föddes i Mexico City 1939. Mil Mascaras är unik på så sätt att karriären som brottare var följden av hans framgångar i filmbranschen och inte tvärtom. Allt började 1965 då Vergara med ljus och lykta letade efter ytterligare en brottarhjälte att marknadsföra. De etablerade stjärnorna hade plötsligt blivit otillgängliga. Santo vägrade medverka i Vergaras filmer efter ett kontraktsbråk och Blue Demon höll på att återhämta sig efter en allvarlig skada. Alltså kokade man ihop följande bakgrundshistoria till karaktären Mil Mascaras. Han hittades i sin döda mors armar i en krigshärjad europeisk stad vid slutet av andra världskriget. Babyn skickades till ett barnhem där en grupp forskare utsatte honom för en rad experiment och ett intensivt träningsprogram. Mil Mascaras växer upp till att bli något av en superhjälte med psyke och fysik utöver det vanliga. Forskarna sänder honom ut i världen för att skipa rätt och kämpa för de utsatta. Den första filmen, den där hans bakgrund presenteras, kom 1966 och blev en stor succé. Filmen hette kort och gott Mil Mascaras och blev startskottet för en karriär som räckte dryga 17 filmer. Under 70-talet var han en ständig närvaro i de många rullar där en rad olika brottare gick samman för att bekämpa till exempel superdvärgar (Los Campeones Justicieros, Rättvisans kämpar, 1970) och annat otyg. Kämparna i denna första av tre filmer om Campeones Justicieros var Blue Demon, Tinieblas, El Medico Asesino och La Sombra Vengadora, ”Hämnande skuggan”(10). Mil Mascaras är för övrigt den ende brottare som spelat in film tillsammans med både Santo d.ä. och Santo d.y. Filmkarriären har legat i träda sedan 1990 (11), men Mil Mascaras har fortsatt brottas och besöker än idag filmmässor för att träffa sin alltjämt växande fanskara. Vän av ordning kan för övrigt notera att det verkliga antalet masker han använder sig av bara uppgår till cirka 50.

EN OBRUTEN TRADITION

Läsaren torde väl ha märkt vid det här laget att Santo var en tämligen upptagen man. Arbetet med filmer som obehindrat rörde sig mellan genrer som skräck, agenthistorier, science fiction, djungeläventyr, ja till och med western och komedi gjorde förmodligen att han inte hann tillbringa särskilt mycket tid i hemmet. 1972 spelade han exempelvis in inte mindre än sex filmer. En av dem, Santo en ”anonimo mortal” (Santo i ”det anonyma dödshotet”), var tänkt som piloten till en tv-serie och åtminstone jag börjar undra hur han hann med att brottas och inte minst bilda familj vid sidan av filmkarriären. Santo var gift två gånger och fick tio barn med sin första fru Maria de los Angeles Rodriguez, samt åtskilliga år senare ytterligare ett barn med fru nummer två, Eva Enriqueta Vallejo Vadager (Mara).

Legenden om Santo blev så smått verklighet mer än en gång under brottarkarriären – att masken gick i arv är säkerligen bara ett exempel. Under ett par filmer gjorda under 60-talet fick en av sönerna ta på sig masken för scener där Santo ses köra bil. Hans medverkan gick aldrig längre än så och den egentliga arvtagaren kom att bli den yngre brodern Jorge. Han dök först upp i sin fars filmer som barnskådis under 70-talet. Chanoc y El Hijo del Santo vs los vampiros asesinos (Chanoc och Santos son mot mördarvampyrerna, 1981) inleds med en scen där Jorge (i kusligt stor Harry Reems-mustasch, jättelika bruna solbrillor och hösäckshållning) får en komplett mundering med mask och mantel av sin stolte far. En del av storheten i Santo-filmerna bygger på det på en gång främmande och fullkomligt naturliga i att se luchadores gå på klubb och restaurang iförda masker och matchande kavaj. I det avseendet föll dessvärre äpplet en bit ifrån trädet, då unge Jorge inte verkar ha insett att traditionen påbjuder mask som en del av brottsbekämparrollen. Merparten av filmen går han nämligen runt och ser ut som en rymling från Beastie Boys Sabotage-video (12). El Hijo del Santo har gjort ett par filmer till, den senaste kom 2003 och hette Infraterrestre, men har ännu inte nått samma legandariska status som sin far.

1982 var det år då Santo valde att dra sig tillbaka. Han spelade in sin sista film i Florida, Santo en la furia de los karatecas (Santo mot karateexperternas vrede) och gjorde sitt slutgiltiga framträdande i ringen 12 september, en vecka innan han fyllde 65. Under kommande år fortsatte han dock som tränare och inspiratör åt unga brottare och gjorde även offentliga framträdanden iförd masken. Den 26 januari 1984 deltog Santo i en paneldebatt med bland annat kollegan Wolf Ruvinskis (13). TV-programmet hette Contrapunto och skapade en sensation då Santo tog av sig masken i studion. En vecka senare, den 5 februari 09:40, avled Santo av en hjärtattack. Han begravdes iförd silvermasken. Genom sina ättlingar, filmer och fans lever dock Santo och de ideal han representerade vidare in i ett nytt millennium. Santo är död, länge leve Santo!

Anders Lundgren


För den som vill få tag i Santo-filmer finns ett antal utgivna på dvd av Rise Above Entertainment på spanska med engelsk text. De dubbade K. Gordon Murray-versionerna har bland andra Something Weird Video släppt på skivor späckade med extramaterial. De representerar dock bara en dryg femtedel av alla Santofilmer. Betydligt fler finns utgivna utan text, så än så länge är spanskalektioner det enda sättet för komplettisten att till fullo ta till sig denna filmskatt. Är man på jakt efter Santoprylar rekommenderas santostreet.com eller santoandfriends.com.


Noter:

1. Det märkligaste namnet Guzman använde sig av, El Murcielago 2 eller Fladdermusen 2, har en speciell bakgrundshistoria. En brottare som i det civila hette Jesus Velázquez Quintero gjorde under 1930-talet stor succé under namnet El Murcielago. Guzman hoppades att en del av stjärnglansen skulle glittra även på fladdermus nummer två. ”Murcielago” Velázquez gav sig även han in i filmbranschen, men först efter att han lagt masken på hyllan. Han var verksam både som aktör och manusförfattare i mer än två dussin filmer, bland annat tre stycken med brottarkvinnor i hjälterollerna.

2. Oses, mer känd under namnet La Sombra Vengadora, ”Hämnande Skuggan”, var för övrigt ständigt närvarande under brottargenrens glansdagar. Han hade en huvudroll i Ladron de cadaveres (Gravskändaren) från 1956, en film som med sin kombination av skräckteman och brottare av många anses som startskottet för genren. Oses verkade senare utöver skådespelandet även som manusförfattare och stuntman. I likhet med ”Murcielago” Velázquez något av en renässansman i lucha libre kretsar.

3. Fascinerande musiknummer kom senare att bli ett återkommande inslag i åtskilliga filmer med luchadores enmascarados.

4. Se till exempel Santo contra el hacha diabolica (Santo mot den diaboliska yxan, 1964) och Santo y el aguila real (Santo och den kungliga örnen, 1971). Värt att notera är dock att Santos rödhåriga flickvän i Santo contra la hija de Frankenstein (Santo mot Frankensteins dotter, 1971) berättar för en väninna att han brukar ta av masken när de är ensamma.

5. I en senare film, Santo en el tesoro de Dracula (Santo och Draculas skatt, 1968) kan man till och med följa en resa bakåt i tiden via samma tv! Filmen är för övrigt en av de Santo-rullar som fick topless-scener tillfogade när den skulle distribueras internationellt. Den döptes då om till El vampiro y el sexo (Vampyren och sexet).

6. Ett exempel kan vi ta från reklamtexten till The Vampire´s Coffin (1957) och The Robot Vs the Aztec Mummy (1958): ”All New! Double Horrorama Show! Presented in Hypnoscope! Thru the Power of Hypnosis It Will Heighten the Horror!”

7. Bland dessa märks en serie med Rödluvan. I den sista delen, Little Red Riding Hood and the Monsters från 1965, återanvänds för övrigt robotkostymen från The Robot Vs the Aztec Mummy.

8. Santos förfäder dyker upp i till exempel Santo contra el hacha diabolica (1964) och Los jinetes del terror (Skräckens ryttare, 1970).

9. Ett par av Santos filmer visar dessvärre vad stressade inspelningar, lite pengar och återanvända intriger kan göra även med den störste hjälte. I skrivande stund är Santo y el aguila real från 1971 den enda Santo-film som jag nära nog ångrat att jag sett.

10. Santo lyser med sin frånvaro i rollistan. Det har spekulerats om Blue Demon här såg sin chans att ge igen för alla gånger han fått spela andra fiolen.

11. Stoppa pressarna! Sedan artikeln skrevs har Mil Mascaras hunnit med ytterligare en film. Den heter Mil Mascaras vs The Aztec Mummy och i rollistan förekommer även El Hijo del Santo och Blue Demon Jr.

12. Chanoc, spelad av Gregorio Casal, är ytterligare en mexikansk seriehjälte som tagit steget till vita duken.

13. Wolf Ruvinskis föddes i Sovjet men levde och gjorde karriär som boxare, brottare och skådespelare i Sydamerika. Han mötte Santo på filmduken två gånger 1966, bland annat spelade han utomjordisk motståndare i Santo contra la invasion de los marcianos, Santo mot den marsianska invasionen. Han var även stjärna i en egen serie filmer där han uppträdde som sitt brottaralterego Neutron.

Publicerad: 2006-10-19


Läs mer om Kapten Stofil (Nedlagd) i katalogen
Fler artiklar knutna till Kapten Stofil (Nedlagd)
Fler tidskrifter i kategori NEDLAGDA



Annons:

Senaste nummer:

2024-04-26
Signum 3

2024-04-05
Populär Astronomi 1 2024

2024-03-17
Medusa 1 2024

2024-03-16
Hjärnstorm 154-155 2023

2024-03-09
Akvarellen 1 2024

2024-03-08
Signum 2

2024-03-07
Opera 1 2024

2024-03-03
Parnass 1 2024

2024-02-19
Konstperspektiv 1

2024-01-27
Divan 3-4 2023

2024-01-26
Signum 1

2024-01-25
Haimdagar 1-2 2024
Karavan 4 2023

2024-01-20
Tidig Musik 4 2023

2024-01-15
Hjärnstorm 152-153 2023

2024-01-10
Utställningskritik 5 2023

2024-01-03
Medusa 4 2023

2024-01-02
Parnass 4 2023

2023-12-29
Akvarellen 4 2023

2023-12-13
Fjärde Världen 4 2023

2023-12-12
Populär Astronomi 4 2023

2023-12-08
Signum 8

2023-11-29
Opera 5 2023

2023-11-18
Amnesty Press 3 2023

2023-11-16
Teatertidningen 4 2023

2023-11-08
20TAL 9 2023

2023-11-01
Utställningskritik 4 2023

2023-10-27
Signum 7
Karavan 3 2023

2023-10-25
Nio-Fem 2 2023

2023-10-24
Konstperspektiv 4

2023-10-16
Lyrikvännen 4-5 2023

2023-10-12
Populär Astronomi 3 2023

2023-10-11
Divan 1-2 2023

2023-10-10
Glänta 2 2023

2023-10-09
Haimdagar 3-4 2023
Akvarellen 3 2023

2023-10-08
Medusa 3 2023

2023-10-07
Tidig Musik 3 2023

2023-10-05
Opera 4 2023
Parnass 3 2023

2023-09-29
Ale 2 2023

2023-09-18
Lyrikvännen 3 2023

2023-09-08
Signum 6

2023-08-28
Balder 2 2023

2023-08-22
FLM 3 2023

2023-08-20
Fjärde Världen 3 2023

2023-08-18
Teatertidningen 2-3 2023

2023-08-16
Utställningskritik 3 2023

2023-08-09
Populär Astronomi 2 2023

Äldre resuméer