Ditten datten

Kommande författargeneration? Spela roll! Fantasin har fått fram det där ohejdade, den obändiga lusten att skriva, glädjen i experimenterandet med ord. Jag hoppas innerligt att Felicia, Eloise, Erik, Molly, Anna, Nike, Tove, Elin och Livia – skribenterna i Debut 2006 – håller glöden vid liv och på ett lustfyllt sätt fortsätter med sitt skapande.

Nya numret har arabiskt tema, med poesi från företrädesvis Irak, Libanon och Palestina. Här återfinns en del bekanta namn, främst då palestinske poeten Mahmoud Darwish, som i höst utkommer med inte mindre än tre titlar på svenska. Flertalet medverkande torde emellertid vara nya bekantskaper för svenska läsare. Introduktionens förtjänster förstärks ytterligare av de texter som tecknar konturerna av den samtida arabiska poesin, en kritisk gärning som gärna hade fått ta mer utrymme i anspråk.

Materialet i Ord & Bild är spretigt, men mycket tillhör det mer spännande jag läst på senare tid. Skribenterna har gripit intressanta aspekter av dagens skola, och de har skrivit olika sorters texter. En nybliven lärare kopplar en fransk teoretiker på den svenska skolan. En forskare har följt några lärares utvecklingssamtal; hyggliga, bra lärare som säkert för bättre samtal än de flesta; men vad man ser i utdragen är tristess och maktspel. En artikel tar upp lärarutbildningens tomma retorik. En att behörighet spelar roll för kvaliteten. En att coola killar inte pluggar. En om hur Komvux genom att läggas ut bryts ned. Och en serie artiklar om kanondebatten är det mesta jag läst från någon redaktion.

– Snille och smak är en bra och beprövad utgångspunkt. Åtminstone om man då och då kombinerar den med motsatsen. Vi tänkte inte så mycket, vi kände mest. Vi hade en massa hat och intelligens och bildning och trots som vi var tvungna att göra något med, och så gjorde vi en tidning av det, en som var tänkt att vara en korsning av OEI och Vecko-Revyn.

– Poesin har en annan position i det arabiska samhället än i det svenska, har andra förväntningar på sig — att verkligen ha någontig att säga. Det är naturligtvis så poesin arbetar här också, men vi har en känsla av att den inte uppfattas så i det offentliga, säger Jenny Tunedal och Ann Hallström.

– Miljonprogrammet är inget nytt och många av dem som kallas nya svenskar har bott här sen 1960-talet eller hela sitt liv – men inga journalister har varit därifrån så därför verkade det kanske som om vi kom med något nytt i Gringo. Att bo på sjunde våningen i ett miljonprogram är det jag föddes in i, det är mitt Sverige. Och nästan två miljoner andra svenskars. Det är dumt att ta ifrån folk deras svenska identitet genom att säga att det där är dåligt. Sverige förlorar på det, tänk dig ett företag där man säger åt 20 procent av de anställda att du hör egentligen inte hit. Då ger dom ju bara upp.

Den uppenbara styrkan med Axess i dessa postvalstider är att här finns kopplingar till världen utanför. Betänk denna valrörelse som just tog slut – minns någon en enda utrikespolitisk diskussion?

Den danska skådespelerskan och konstnärinnan (jo, så kallas hon!) Ellen Nyman intervjuas också. Hon har gjort en valaffisch med bild på sig själv, iklädd muslimsk kvinnodräkt och glatt i färd med att sätta spaden i äktdansk jord. Texten under lyder: ”Jeg er Danmark – stem danskt!” Synd hon inte är Sverige. Jag är verkligen nyfiken på vad Mana kommer att skriva i sitt nästa, postvalsnummer.

Tidningen Vi är nämligen inte en kulturtidskrift som jag förstår genren, utan en lightare, mera folklig variant. Visst finns här spännande kulturreportage som Mustafa Cans resa till Tidaholm med snygga foton av Lars Tunbjörk, eller Mats Gellerfeldt om konspirationsteorier, men här finns minst lika mycket recept, internvimmel och annat ditten datten.

Dessutom är Re:public service snyggt gjord med bra bilder och intressanta texter som berättar rakt, utan så mycket tyckande. Det känns öppet och skönt.

Det sprakar från Lyrikvännens brasa.

Kulturtidsskriftsstöd respektive presstöd, hur, för vilka och varför; frågorna kring tidskrifternas framtid är många men lyfts fram alldeles för sällan. Miniseminariet låter ana ett område att belysa och väcka debatt kring.

Jag önskar att medicinen mot klichéerna var så enkel som Zanyar Adami, redaktör för tidskriften Gringo, beskrev i ett annat av mässans seminarier: man bejakar, är generös och öppen, har humor, "softar lite, helt enkelt".

När jag kommer hem den dagen har Tidningen VI trillat ner i brevlådan och plockats upp av mamma. Nu ligger den på köksbordet, när jag får mitt mellanmål; Kall korvpannkaka med smör på. Ett glas mjölk. Den där pannkakan var ofta lite seg och tradig och bilden på tidningen bredvid mig, gjorde att tuggandet stannade upp. Omslagsbilden etsade sig fast i mitt minne.

I hela mitt liv, sedan dess har jag kunnat plocka fram bilden ur min hjärna. Varenda detalj.

Varför finns det inte en endaste bra tjejtidning? Eller varför finns det inte en endaste bra tidning som inte behöver vara en specifikt just tjejtidning utan bara bra?

Det kom ett pressmeddelande till Infontology från tidskriften Bon. Det nya numret skulle handla om det kommande "robotsamhället", helt i linje med vad vi brukar skriva om här, så jag köpte tidningen.