O tempora, o mores

Ledare ur Minaret nr 4/06

Ett år har nu förflutit sedan jag tillträdde tjänsten som chefredaktör för tidskriften Minaret. Det har inte varit en lätt uppgift, stundtals rejält stressigt och motigt, men samtidigt oändligt tillfredställande. Jag har genom mitt redaktörskap kommit i kontakt med många trevliga personligheter, rika på erfarenhet, kunskap och idéer. Min egen litenhet och bristfällighet har därmed successivt uppdagats.

En sak har slagit mig; varför i all sin dar, har ingen gjort detta förut. Människorna, idéerna och behovet har ju funnits. Förklaringen är nog delvis att det har saknats ett forum, någonstans där alla kan samlas under ett tak. Och just detta har varit mitt primära mål med tidskriften: att aktivera, inspirera och mobilisera skrivare och tänkare. Ange färdriktningen och erbjuda plats på tåget.

Med detta mål för ögonen har jag sökt med ljus och lykta, ja vänt på varenda sten i riket, för att hitta kunniga och intressanta människor, gärna med muslimsk bakgrund eller affinitet. Och jag har till min lycka upptäckt fler än väntat. Några har jag funnit under slumpartade omständigheter, andra efter medveten spaning.

För ett tag sedan satt jag på det gemytliga caféet på universitetsbiblioteket Carolina Rediviva i Uppsala. Oförhappandes dök där upp en äldre somalisk herre. Han kände igen mig och vi inledde en konversation. Det visade sig att han hade skrivit minst en roman om sina exilerfarenheter och att han även tänkt en hel del kring frågor som demokrati, islamism, sufism och litteratur, med fokus på utvecklingen i hemlandet Somalia.

Dr. Mohammed Farra heter han, en av hundra eller tusentals dolda intellektuella och andliga resurser som vårt land är fullt av. Jag stöter på minst en varje vecka. En av mina grannar här i Gottsunda visade sig till exempel vara en framstående lingvist från Gambia, författare till en grammatika för mandinka-språket och initierad novis i den sufiska Tijaniyya-orden.

De här två afrikanerna är endast toppen av ett isberg. Sverige är fullt till bredden av oanvänt material och oanvända skribenter, män såväl som kvinnor. Det krävs en tidskrift av Minarets natur, dock av större kaliber, för att bruka och kanalisera dessa krafter. Tyvärr tillåter inte vår ekonomi att vi nyttjar allt som kommer i min väg. Arbetet är mig övermäktigt. Men mitt hopp är ändå att det ska gå.

Sverige formligen kryllar av muslimska intellektuella, författare, politiskt aktiva, mystiker och tänkare, från arabvärlden, Asien, Afrika och de muslimska delarna av Europa. De behöver bli sedda, översatta, intervjuade, stimulerade. Om de fick möjlighet att träda fram ur osynligheten, skulle de otvivelaktigt vitalisera samtalet kring islam, integration och mångkultur. Jag ser det som min uppgift och mitt ansvar att bidra till en sådan utveckling, så gott jag nu förmår, med de knappa resurser som står till buds.

Det är märkligt att våra tre mest betydelsefulla svenska konvertiter – Ivan Aguéli, Kurt Almqvist och Tage Lindbom - alla tillhörde både den så kallade ”traditionella skolan” inom den västerländska esoterismen och den sufiska Shadhiliyya-orden. I dag företräds denna skola i Sverige av Ashk Dahlén som även medverkar i detta nummer med en essä om friherre Eric Hermelin och hans älskade perser.

Den traditionella skolan menar att kärnan i världens olika religioner är en och densamma, vilket avspeglas i gemensamma föreställningar, symboler och riter. Inte för att de lånat av varandra, som den profana forskningen ofta är kvick att påpeka, utan därför att de delar samma gudomliga ursprung. Detta gränsöverskridande perspektiv kallar man för sophia perennis, d.v.s. ”den tidlösa visdomen”. Det har varit särskilt lätt för muslimer att anamma detta synsätt, då den korrelerar med vad som explicit står att finna i den koraniska uppenbarelsen och den profetiska traditionen.

Bo Ibn al-Waqt Gustavsson har läst diktaren Tomas Tranströmer, med sophia perennis glasögonen på, och blottlagt en del som tidigare varit beslöjat. Diktare står, vare sig de vet det eller inte, särskilt nära den perennialistiska hållningen, då de ser med drömmens ögon som genomskådar det vakna språkets illusoriska gränser och som fördomsfritt söker tecknen eller spåren av Himlen på jorden enligt korrespondensläran. I Koran uppmanar Gud alla oss muslimer att bli lite mera diktare. ”Vi skola låta dem se våra tecken i världen [horisonten] och i dem själva, tills det varder klart för dem, att det är sanningen” (Koran 41:53).

Den sanne poeten är därför i någon mån muslim och den sanne muslimen är i någon mån alltid poet. Ordet aya, som används i ovanstående citat för ”tecken”, kan betyda både vers, tecken och under. Världen är en bok, tingen bokstäver, skapelsen talar till oss på ett oändligt antal vis, än ropande, än tigande. Och det största tecknet, undret framför alla under, är en bok: Koran.

Från och med detta nummer introducerar vi också en recensionsavdelning där våra medarbetare har möjlighet att kommentera den svenska och utländska bokutgivningen. Vi kan av förståeliga skäl inte täcka ens en bråkdel av det som hör till våra kärnämnen, men försöker göra ett någorlunda representativt urval. Bo Ibn Al-Waqt Gustavsson har läst en studie av den muslimska symboliken i Tolkiens Sagan om ringen och Jackie Jakubowski, chefredaktör för syskontidskriften Judisk Krönika, har tagit del av Lena Einhorns senaste Jesus-rön.

Vi har också glädjen att välkomna några nya skribenter i detta nummer, en av dem är Carl Ibn al-Sirr; sufi, kulturhistoriker och Tolkien-kännare från Borås Han kommer att medverka på regelbunden basis i fortsättningen. Denna gång reflekterar han kring den helige krigaren och författaren Yukio Mishimas bilder av snö. Riddarideal har funnits i de flesta förindustriella kulturer, som futuwwa i den islamiska världen, bushido i samurajernas Japan och kung fu i shaolin-munkarnas Kina. Men vad händer när dessa traditionella ideal konfronteras med moderniteten? I fallet Mishima ledde det till hans undergång, i den muslimska världen har det givit upphov till perverterade sekter av pseudo-mujahidiner som med modern teknologi sprider skräck i världen. När gamla feodala ideal lösrycks från sitt ursprungliga organiska sammanhang stundar kaos och död.

Sveriges ende muslimske professor i religionshistoria vid Lunds universitet, Tord Talip Olsson, har bidragit med en engagerad, kunnig och djupt personlig essä om profetens nattliga himmelsfärd, Al-Miraj, och hur den skildras i en vackert illustrerad, medeltida handskrift. Hans arabiska mellannamn betyder ”elev” eller ”lärjunge”, och det är vad han vill vara trots sin professorstitel. Profeten manade ju oss att lära oavlåtligen från vaggan till graven, och enligt en annan utsaga, att söka kunskap ända till Kina. Med en stor dos kunskap, och en gnutta lundahumor, berättar Olsson om sin syn på dessa och även samtida Muhammed-bilder, ”snett inifrån”.

Under det gångna året blev ingen svensk kulturtidskrift lika uppmärksammad som allas vår Minaret. Vi omnämndes flitigt i radio, teve och tidningar. Omdömena var undantagslöst positiva, stundtals lyriska. Något vi förstås är omåttligt stolta över, men inte ett dugg förvånade. Vi har fyllt en lucka. Det har sedan länge funnits en efterfrågan på den andliga marknaden av en liknande tidskrift, men ingen har stått till förfogande. Minaret är vår plikt gentemot kulturen.

Förutom tidskriftens enorma framgångar är väl den mest glädjande händelsen det här året att nobelpriset i litteratur gick till den turkiske muslimen Orhan Pamuk, ett efterlängtat erkännande från Svenska Akademien av islams kulturskapande och andliga kraft. Tillsammans med egyptiern Naguib Mahfouz har vi nu råd att skryta med hela två muslimska nobelpristagare i litteratur. Utmärkande för bägge är deras djupa förståelse för den islamiska mystiken.

Men valet är också ett erkännande av islams positiva politiska aspekter. Orhan Pamuk har ju vid sidan om sin konstnärliga verksamhet även gjort sig känd för att modigt stå upp för muslimska värderingar i opposition mot de sekulära kemalisterna genom att vägra vara tyst om massakern på armenier under första världskriget. De sekulära nationalisterna har svarat med att bränna hans böcker och ställa honom inför rätta för att ha hädat den ”nationella identiteten”.

Förföljelserna har inte fått honom att vackla. Han fortsätter att frimodigt kritisera den turkiska nationalismen och Mustafa Kemal, eller ”Atatürks”, brutala tvångssekularisering i början av förra seklet. Mot nationalismens torftiga ytlighet, våldsamhet och inhumana rastänkande ställer han den gamla ottomanska kosmopolitismen och islamiska andlighet som han tillägnat flera nostalgiska kärleksförklaringar, senast i romanen Istanbul: Minnen av en stad (2006).

I romanen Den svarta boken (1990) återkommer den unge advokaten Galip hem för att finna hans älskade hustru Rüya spårlöst försvunnen. Därpå följer en rafflande jakt genom Istanbuls gränder och underjordiska katakomber efter denna gäckande och gåtfullt vackra kvinna. Hon symboliserar sofia, ”visheten” som förvandlats till en ouppnåelig dröm, på turkiska ”rüya”, av kemalismens moderniseringsprojekt. Hon är Turkiets förlorade själ, dess förträngda undermedvetna.

I sitt detektivarbete tar Galip hjälp av hurufiyya, den sufiska konsten att ”läsa” tecknen i människornas ansikten. Varje mänskligt ansikte är en unik gudomlig skapelse och innehåller ett antal arabiska bokstäver som i form av Koranverser uttrycker hennes inre kosmos. Enligt denna lära, en ”muslimsk kabbala”, finns nycklarna till Guds, Koranens och människans gåtor förborgade i det arabiska alfabetets 28 bokstäver.

Detta arabiska alfabet som ”Atatürk” hänsynslöst avskaffade för att ersättas med det latinska - ett artificiellt inplantat. Bokstavsskiftet blir så till en metafor för hur vägarna till sofia, Guds djupast kvinnliga aspekt, stängts genom den brutala sekulariseringen och ”västerniseringen” av Turkiet.

I oktober 2005 belönades Pamuk med den tyska bokhandelns fredspris. I en intervju i Süddeutsche Zeitung i samband med prisutdelningen sade han att den ”radikala moderniseringen under 1900-talet också var en förträngningsmekanism”. Han fortsätter:

”Kunskapen om många behagliga, sköna, begåvade och ärbara ting i den turkiska historien gick till spillo i processen. Det ottomanska rikets humanism, dess tolerans, men också sufismen, föll offer för modernismens sekulära program. Detta skapade ett tomrum, och inte bara det: det gjorde nationen oförmögen att hantera sig själv. Islamisk radikalism har reagerat på detta tomrum. Och det är inte en modern västerländsk kultur som kommer att fylla det”.

Den radikala islamismens framväxt i samtidens Turkiet blir således till ett av den påtvingade sekulariseringens och historielöshetens fula trynen.

Mohamed Omar

Publicerad: 2006-10-13

Köp Minaret (Nedlagd)
Läs mer om Minaret (Nedlagd) i katalogen
Fler artiklar knutna till Minaret (Nedlagd)
Fler tidskrifter i kategori NEDLAGDA