Mycket yttrandefrihet för lite pengar

Ett miniseminarium på lördagsförmiddagen på årets bokmässa ägnades åt den dystra frågan "Hundratals tidskrifter – inga läsare?"

Deltagare var Siri Reuterstrand, som sitter i styrelsen för FSK och är ordförande i FSN, David Karlsson från Kulturrådets referensgrupp och ETC-redaktören Johan Ehrenberg.

– Det florerar en hel del myter om tidningar i Sverige, sa Johan Ehrenberg, och en av dessa myter handlar om att vi har yttrandefrihet. Det är inte sant, eftersom det råder monopol och distributionen är kontrollerad så att ingenting som inte är godkänt av Bonniers och Egmont och Allers kommer ut i butikerna. Där människor möts och köper tidningar och böcker, där får inte de tänkande tidskrifterna vara med.

Han menade att det finns stora grupper som är intresserade av smala ämnen och att dessa grupper aldrig ens får veta att det faktiskt finns tidskrifter för dem.

– De som har kontroll över marknaden bestämmer och man måste ta till politiska medel för att rätta till de rådande missförhållandena.

David Karlsson höll med och påminde om att vi har ett statligt produktionsstöd sedan 1974, att runt 120 tidskrifter får del av stödet och att det handlar om runt 15 miljoner (av de 23 miljoner totalt som satsas på tidskrifter på olika sätt).

– Sverige har en bred flora av tidskrifter jämfört med hur det ser ut internationellt, sa han, alltifrån små tidskrifter om allmogebåtar till stora om litteratur. Men hur ska stödet inrättas?

– Jag gillar inte principen med att ha en jury som bestämmer över stödet, sa Johan Ehrenberg, för då kommer det att handla om subjektiva val. Ingen statlig myndighet ska ha den makten.

Han ville hellre se ett system som ger alla tidningar möjlighet att spridas, och kom med två neutrala politiska förslag:

– Tidskrifterna ska distribueras via ett statligt system, med statliga medel.

– Biblioteken ska ges prenumerationer på alla tidskrifter och tidskrifterna ska få en baspeng som räcker till en grundupplaga på 3.200 ex – ett till varje svenskt bibliotek.

– Det är intressanta förslag, sa David Karlsson, men resurserna är begränsade och därför måste någon bedöma vilka tidskrifter som ska få stöd. Den statliga kulturpolitiken bygger på något slags kvalitetstänkande och bedömningarna görs "på armslängds avstånd". Det vill säga: det är inte statliga tjänstemän som gör bedömningarna utan det finns en instans mellan staten och tidskrifterna. Men stödet är för lågt – staten får mycket yttrandefrihet för lite pengar – och jag har stridit för att höja det. Svenska Dagbladet får 70 miljoner i presstöd och det är tre gånger så mycket som alla kulturtidskrifter får tillsammans.

– Och så försöker de ställa nät- och papperstidskrifter mot varandra, sa Siri Reuterstrand. När nättidskrifterna kommer och vill ha pengar från staten så får vi höra att "ja, men då måste vi ju ta av de 23 miljonerna som går till papperstidskrifterna ..." Det måste man inte alls. Det finns pengar.

– Presstödet är politiskt korrupt, men bättre än kulturtidskriftsstödet, sa Johan Ehrenberg, för det bygger inte på subjektiva värderingar. Vi måste kämpa för att det ska finnas kulturtidskrifter i pressbyråhyllorna och inte bara en massa poker- och bröllop- och hästvidrigheter. Vi måste sluta bocka och buga för smulorna. Vi måste ställa politiska krav.

Publicerad: 2006-09-28