Seriöst och helhjärtat om det tragiska

Aiolos 27-28

Vid läsningen av det nya dubbelnumret av tidskriften Aiolos, tema ”Det tragiska”, bubblar ett halvt glömt uttalande från Rainer Werner Fassbinder upp till ytan: ”Det enda som intresserar mig hos andra människor är deras olycka.” Rimliga ord när de kommer från en regissör, grymma och mer obegripliga om de fälls av mannen på gatan. Tanken om att det fruktansvärda kan bära estetiska dimensioner, och till och med rymma skönhet, är betydligt svårare att acceptera på civil grund. Konstnären äger – men kanske i allt mindre utsträckning – privilegiet att betrakta världen blott och bart som ett material.

Men frågan är vilken relevans den tragiska konsten har idag. Förutsätter den inte en mer statisk omgivning för att kunna framträda? Något mer slutet och mindre självreflekterande. Tragedin – kanske var den bara möjlig i ett samhälle som ännu inte börjat anamma ironin. Man kan på goda grunder kalla den omodern, utan att lägga någon särskild värdering i det.

Den brittiske litteraturteoretikern Terry Eagleton sätter i sitt bidrag fingret på semantiken kring själva ordet. Vi menar helt enkelt olika saker när vi pratar om tragedi. Den ursprungliga betydelsen vittrar. Tragedi i dagligt tal är ju att jämställa med något "mycket sorgligt", inkluderande allt från svältkatastrofer till svåra sjukdomar till terrorattacker. ”Men nog innehåller tragedin mer än så. Är det inte en fråga om öde och katastrof, om olycksbringande lyckovändningar, om bristfälliga högättade hjältar och hämndlystna gudar, om besudling och rening, beklagansvärda slut, kosmisk ordning och dess överskridande, ett lidande som tuktar och förvandlar?” Skriver Eagleton i essän "En teori i ruiner", en rik exposé över hur begreppet tragedi varit föremål för ständiga ideologiseringar och positioneringar bland kritiker och filosofer. En förbisedd strid får belysning. Eagleton har dessutom en osviklig förmåga att spela djävulens advokat. Ena stunden lierande sig med det konservativa skrået (tillämpande ortodoxa, grekiskt-antika definitioner) för att plötsligt ge förnyarna poänger. Som med all god teori lämnas läsaren med tvivel om hur det egentligen förhåller sig, men med en vidgad bild av ämnets omfattning.

I övrigt läser jag en klargörande artikel om Elfriede Jelineks Lust av Carin Franzén, tar del av Antonin Artauds såriga brevväxling med tidskriftsredaktören Jacques Rivière, och Fredrik Agells utläggning om den unge Nietzsches motsägelsefulla syn på det tragiska. Vore det inte för Aiolos hade man förmodligen gått miste om detta. Få andra svenska tidskrifter är så seriösa och helhjärtade med vad de gör. (Den intresserade rekommenderas även att söka sig bakåt i utgivningen och kolla upp fina temanummer om "Det sköna", Stéphane Mallarmé och Gilles Deleuze, för att nämna några.)

Däremot hade det inte skadat om man kapat topparna på det allra mest hardcoreintellektuella. Några av bidragen i detta nummer (till exempel Philippe Lacoue-Labarthes essä ”Det spekulativas cesur”) är närmast oläsliga i sin akademiska rotvälska. Man ser ibland inte skogen för alla träd.

Martin Bergqvist

Publicerad: 2006-07-25

Köp Aiolos
Läs mer om Aiolos i katalogen
Fler artiklar knutna till Aiolos
Fler tidskrifter i kategori ALLMÄNNA
Fler tidskrifter i kategori LITTERATUR