Om Ingeborg Bachmann

Att Bachmanns poesi av många har uppfattats som det centrala i hennes verk är kanske förståeligt, med tanke på att vissa av hennes dikter passade bra in i 70-talets framstegspessimism, medan andra tillhör den vackraste kärleksdiktningen i tysk lyrik under modern tid. Men att stanna vid dem är att förminska författaren.

Bachmann, som studerade filosofi, lade 1950 fram sitt doktorsarbete Die kritische Aufnahme der existentialphilosophie Martin Heideggers. Hon är påverkad av Wittgenstein, vars språkfilosofi hon direkt behandlat i essän Sagbares und Unsagbares. Tillsammans med den senare vännen och kompositören Hans Werner Henze beträdde hon operans värld - hon skrev libretton som Der junge Lord och Der Prinz von Homburg, Henze tonsatte också hennes dikter. Filosofi och musik är också viktiga beståndsdelar i hennes romanform, vilket behandlats i flera akademiska undersökningar.

Hur kommer det sig då att det sista och mest omfattande verket - oavslutat med undantag för romanen Malina - nämligen projektet Todesarten är så gott som okänt i Sverige? Man måste först säga att Malina inte heller stötte på stor förståelse bland tyska kritiker när den kom ut 1971. Malina betraktades som en poetissas fall från lyrikens piedestal. Man koncentrerade sig på det man såg som "sjuk kvinnlighet", depression och innerlighet. Däremot sålde den mycket bra och kom samma år ut i två nya upplagor.

Suhrkamp som har rättigheterna till den tyska upplagan har nyligen sålt de svenska rättigheterna till förlaget Salamonski. Vi har kontaktat förlaget för att få reda på tidplanen för utgivningen, men så här i semestertider måste vi nöja oss med att vänta. Vi återkommer alltså om detta senare. Under tiden kommer här en essä om Todesartenprojektet som jag skrev för ett drygt år sedan och som förblivit opublicerad fram till nu.




På gränsen: Ingeborg Bachmanns Todesarten

Jag är just nu totalt uppslukad av mina personer och av ohyggligheten i denna bok, som egentligen bara är den första delen av en mycket större och omfångsrikare bok, skriver Ingeborg Bachmann den 13 augusti 1965 till Hans Werner Henze från Montigny-sur-Loing. Den ”ohyggliga” boken förblir ett fragment med arbetstiteln Das Buch Franza. Bachmann lägger manuset på is och påbörjar istället romanen Malina och parallellt med det novellbandet Simultan. Båda kommer ut bara något år innan Bachmann 1973 avlider i sviterna av en brand, som troligen utlösts av en brinnande cigarett i sängen.

Bachmann skapar med Todesarten ett inre rum, där begångna brott långsamt kryper upp till ytan som reptiler från paleozoikum. Huvudpersonerna i Malina och Der Fall Franza beger sig på en resa med frågan vem som är i färd med att mörda dem. Båda lever redan på gränsen till döden och texterna vandrar längs denna gräns, kanske en av de längsta gränsvandringarna i modern litteratur. Allt är redan för sent, för allt har redan inträffat. Det är inga kriminalromaner. Mördaren låter sig inte gripas, vare sig konkret eller abstrakt. Men det är inte heller tom symbolism. I företalet till Der Fall Franza skriver Bachmann:

Detta är en bok om brott. Jag, och säkert också ni, har ofta funderat på vart viruset brottslighet tog vägen – det kan ju inte plötsligt ha försvunnit ur världen för tjugo år sedan, bara för att mord inte längre hedras, krävs, utmärks med medaljer och understöds. Massakrerna är visserligen över, men mördarna befinner sig mitt ibland oss.

Denna österrikiska och tyska efterkrigstid präglades fram till 1968 av återuppbyggnad och social fred. Tidigare nazister som lyckats ta sig igenom processen av ”Entnazifizierung” stannade kvar i sina ämbeten. För Bachmann, som i sin barndom upplevde Hitlers intåg i ett jublande Kärnten med stor ångest, var lugnet bedrägligt. Hennes kärleksaffär och nära vänskap med Paul Celan, en förbindelse som satte spår i form av en subtil dialog i bådas verk, illustrerar kanske tydligast Bachmanns position gentemot nazismen.

Huvudpersonen i Malina, jag, österrikiskt pass (...), ögon br., hår bl., född i Klagenfurt, lever i ett obestämbart förhållande till den manliga figuren Malina i Wien. Malina, författare till en ’apokryf’, som inte längre finns tillgänglig i bokhandeln, och som såldes i några exemplar under 50-talet. På samma gata, Ungargasse, bor hennes älskare Ivan. Figurerna är både skarpt tecknade och suddiga, de framstår från första början som litterära konstruktioner. Den gåtfulla Malina framförallt, som under romanens gång alltmer utkristalliseras till jagets dubbelgångare. Ivan, till en början den kyliga och distanserade älskaren förkroppsligad, avlägsnar sig senare och ändrar karaktär, från orsak till symptom.

Jag skakar på huvudet, Ivan lyfter handen på skämt för att slå efter mig, då kommer skräcken tillbaka, jag säger kvävt: Snälla, inte mot huvudet. Frossan försvinner efter en timme och jag tänker att jag borde berätta för Ivan, men Ivan skulle inte begripa något så vanvettigt, och eftersom jag inte kan tala med honom om mord, är jag hänvisad till mig själv, för alltid, jag försöker bara skära bort, bränna bort den här bölden, för Ivans skull, jag kan inte bli liggande i den här pölen av tankar om mord, med Ivan borde jag lyckas utplåna dessa tankar, han kommer att ta bort denna sjukdom ifrån mig, han ska frälsa mig. Men eftersom Ivan inte älskar mig, inte heller behöver mig, varför skulle han älska mig eller behöva mig en vacker dag? Han ser bara min allt slätare hy och gläder sig när han får mig att skratta, och han kommer att förklara för mig igen att vi är försäkrade mot allt, som våra bilar, mot jordbävningar och stormar, mot stöld och olycksfall, mot eldsvådor och mot hagel, men jag är försäkrad av en mening, ingenting annat. Världen har ingen försäkring för mig.

Ivans oförmåga att älska ger jaget den sista knuffen mot skärselden. Nu leds hon av Malina-Vergilius ner i ett symbolrike där Jagets drömmar antar sagokaraktär och ett pandemonium av fadersgestalter plötsligt släpps löst. Det är en psykoanalytisk och grimmsk seglats, samtidigt en realistiskt skildrad grav depression, där jaget i drömfragmenten svälts ut, låses in, förnekas, våldtas, kort sagt pinas av fadersfiguren. Jaget formulerar till slut den insikt som driver Todesarten-projektet i sin helhet:

Det är alltid krig.
Här är alltid våld.
Här är alltid kamp.
Det är det eviga kriget.

I romanfragmentet Der Fall Franza beskriver den yttre handlingen Franzas resa till Egypten tillsammans med sin bror, sedan hon flytt från sin man, en psykiater som har fört hemliga anteckningar om hennes psykiska tillstånd i flera år. Detta kan läsas som en spark mot den österrikiska medicinska/psykoanalytiska traditionen, där kvinnlighet ofta framställts som defekt. Det är också en resa genom en sjukdom på väg mot döden. Franza kan inte sluta förundra sig över varför hennes man, eller någon alls, skulle vilja mörda henne. Oförståelsen inför ett osynligt psykiskt våld förstärks till förtvivlan inför det synliga hon stöter på och maktlöst tvingas bevittna. På en trottoar i Kairo ligger en kvinna på knä. Hennes ansikte tvingas uppåt av mannen bakom henne, som har greppet om hennes sammantvinnade hår. Ett annat minnesfragment dyker upp då Franza uppsöker en läkare i Egypten, en österrikisk läkare vars namn hon känner igen från tidigare. Han har under nazitiden utfört medicinska experiment.

Hon hade inte orkat läsa vidare i anteckningarna från Nürnbergprocessen när vittne B. stod på tur, kastrerad, brännskador, dessutom en testikeloperation (...), hon hade redan läst för många protokoll och sjukdomsrapporter, knappt något annat de senaste åren. Vittne B. stakade sig, nej, snarare verkade han plötsligt ha uppslukats av papperet och trycksvärtan. Åklagarbiträdet McHaney, när han inte fick svar på frågan: Vittne, var inte rädd! Men så uppstod åter tystnad efter denna rad i protokollet. Och så vittne B., sedan jorden vridit sig en gång runt sin axel, så att denna sida kunde beskrivas: ”Förlåt att jag gråter...” För övrigt hade i alla dessa protokoll inget ”förlåt” förekommit, och från läkarna idel uttalanden om förordningar, och vad som måste betraktas som juridiskt bindande, och: Det kunde jag inte bedöma. Och: Det vet jag inte. Och: Det hade jag ingen kännedom om. Och: Det kan man enligt min bedömning inte tolka på det viset. Alltid var det tal om bedömning, aldrig uppstod tystnad, aldrig stakade sig någon.

Aldrig stakade sig någon. Aldrig uppstod tystnad. Både jaget i Malina och Franza går under i sina hopplösa försök att avtvinga mördarna ett svar som inrymmer något av detta stammande, denna oförmåga att formulera en färdig fras. Det kvinnliga i sin traditionella offerroll. Hon sonar ingenting, lämnar bara över scenen till den barbariska övermakten. Det verkar meningslöst och destruktivt, och har tolkats som Bachmanns personliga och andliga besatthet av feminin maktlöshet, alternativt som ett feministiskt credo inför ett brutalt patriarkat. Är Bachmanns blick fastlåst vid det trasiga, vid en sjuk kvinnlighet? Är hopplösheten kärnan i hennes verk? Går man till hennes estetiska texter finner man andra ledtrådar.

I Frankfurtföreläsningarna som Bachmann höll 1959-60 manifesteras en envis och oböjlig tro på det poetiska språkets möjligheter. Vi ska inte tro, säger Bachman, att allt redan sagts, att vi kan delegera tänkandet till tidigare, klokare huvuden. Det finns inget horisontellt framsteg inom konsten, utan bara ständigt nya vertikala uppdykanden. Och: Ett nytt språk måste ha en ny gångart, och den gångarten har det bara om det bebos av en ny anda. Före den språkliga formen kommer erfarenheten, inte tvärtom. Språket befinner sig i konstant förvandling. Författaren kan aldrig vara säker på att han "behärskar" det utan måste ifrågasätta det, liksom själva grunden för sitt skrivande. Bara detta tvivel garanterar att litteratur alls förblir relevant, alltså gör det som den kan göra: När det förverkligar en ny möjlighet ger oss konsten möjligheten att förstå var vi står och var vi borde stå, i vilket tillstånd vi befinner oss och i vilket tillstånd vi borde befinna oss. Den sista föreläsningen, Litteratur som utopi, avslutas med en varsam antydning om det lyckade poetiska språket:

(Vi) måste anstränga oss med det dåliga språk vi har runt oss i riktning mot ett som aldrig haft makten, men som regerar våra aningar och som vi söker efterlikna. (...) Vi äger det som fragment i diktningen, förkroppsligat i en rad eller en scen och inser, medan vi andas ut, att vi där anlänt till språket.

Tillbaka till Malina: Drömsekvens i ett fängelse där jaget spärrats in av sin far. Plötsligt ligger tre stenar bredvid henne.

Det är tre hårda, lysande stenar, som kastats till mig från den högsta instansen, som inte ens min far har något inflytande på, och bara jag vet vilket budskap som kommer med varje sten. Den första rödaktiga stenen, som oavbrutet skälver av unga blixtar och som fallit ner i cellen från himmeln, säger: Lev i förundran. Den andra blå stenen, där alla blåtoner skälver, säger: skriv i förundran. Och jag håller redan den tredje vita strålande stenen i handen, vars nedfall ingen kunde förhindra, inte ens min far, men då blir det så mörkt i cellen, att budskapet från den tredje stenen inte hörs. Stenen syns inte längre. Jag kommer att erfara det sista budskapet efter min befrielse.

Den vita stenen återfinns som symbol i Uppenbarelseboken, där det står: Åt den som segrar skall jag ge av det dolda mannat, och jag skall ge honom en vit sten, och på stenen skall det stå ett nytt namn, som ingen känner utom den som får det. [Upp 2:17]

Förundran är den hållning som är möjlig och nödvändig i ett preutopiskt tillstånd. Förundran utesluter både cynisk acceptans av det realt existerande och ideologisk kamp för ett program, för en påstådd systematisk sanning, vare sig den är religiös, politisk eller något annat. Förundran ligger närmare barnets blick på världen och har plats både för glädje och sorg, nyfikenhet och förvirring. Befrielsen är den gränsöverskridelse till det utopiska där det tredje budskapet kommer att avslöjas. I en intervju formulerar Bachmann denna befrielse i andra ord:

Jag tror verkligen på något, och det kallar jag det kommer en dag. Och en dag kommer det. Ja, antagligen kommer det inte, för man har ju alltid förstört det, sedan så många tusen år har man alltid förstört det. Det kommer inte att komma, och ändå tror jag på det. För om jag inte längre kan tro på det, kan jag inte heller fortsätta skriva.

Den vita stenen är hos Bachmann enligt min bedömning alltså mindre en religiös symbol än en politisk, samtidigt som den undandrar sig närmare beskrivning och flyr in i det poetiska. Utan att bege sig in i tvivelaktiga kategorier som 'det goda', 'det sköna', 'det fria' lyckas Bachmann ändå – och det är ett trots allt det handlar om – rädda en utopisk ort som alltså inte ligger bortom det jordiska utan har sin fasta plats i detta liv. Eller skulle kunna ha det. "Man", de", som förstör varje möjligt "det kommer en dag" får i Der Fall Franza helt enkelt heta "de vita".

De vita kommer. De vita landstiger. Och om de slås tillbaka återvänder de igen, där hjälper ingen revolution och ingen resolution och ingen valutabestämmelse, de kommer att återvända genom sin kultur om de inte kan göra det på annat sätt. Och återuppstå i en brun, en svart hjärna, det kommer fortfarande att vara de vita, också då. De kommer att ta världen i besittning på denna omväg.

Franza får uppleva en stunds frid, fred, i en övergiven stad vid Nilen innan den översvämmas av den stora Assuandammen.

Kvinnan (..) kommer tillbaka med det gungande fridfulla ljuset, man kan inte förstå vad som pågår, behöver inte förstå det. Världen är gester, gång, ljus, mörker, väntan, mållöshet, den unga kvinnan ställer en skål med bönor och en mindre med sås på bordet, där det redan står så lite. Lägger dit lite bröd, alltså finns bröd. Varifrån bröd i en redan brödlös stad. Araben som ser min tvekan trycker en liten bit bröd i min hand, visar hur man tar upp bönorna med brödet, det är lätt, det går direkt, fyra svarta händer och en vit hand om vartannat i skålen, sedan plötsligt alla händer samtidigt, för ett kort ögonblick stannar de till, för att inte vara i vägen för varann, det är hövliga händer, man skulle låta bilden frysas i detta ögonblick då något är fullkomligt, händerna i maten, fingrarna med en nypa mat, det är det mest medvetna ögonblick, det naturligaste, den första och enda måltiden har ägt rum, äger rum, det är den första och enda goda måltiden, kommer kanske att vara den enda måltiden i ett liv som inte störts av någon girighet, tanklöshet, nota, ingen enda.

En portion utopi i ett uppmärksamt ögonblick innan vattnet kommer. I Bachmanns prosa finns alltid ett sådant ögonblick, men det är också ständigt hotat. Det som gör hennes verk till ett hoppfullt verk är hennes vägran att acceptera att det måste vara hotat. Liksom barnet förundrat frågar varför mamma och pappa grälar, varför krig finns, varför någon måste dö.

Bachmanns psykiska jämvikt var lika hotad som hennes kvinnliga romanfigurers. Men hon släpper inte taget om sitt språk, låter inte kaos vinna över den poetiska kompositionen. Så sett är Todesarten i sig ett stycke utopi. Arbetet på detta verk var livsviktigt för henne. I ett brev till Hans Werner Henze från den 4 januari 1963, strax innan hon påbörjar den "ohyggliga" boken om Franza, skriver Bachmann, i eftersviterna efter ett sammanbrott som följer på den uppslitande skilsmässan från Max Frisch och en abort:

Jag vet inte var jag ska börja. Det har pågått i fyra månader nu, sedan jag kom hit, så fruktansvärt ensam och avskild från allt (...) jag var tvungen att låtsas som om inget hade hänt, som om jag bara vore lite krasslig. Men så var det inte, jag var inte krasslig, utan jag var tvungen att tas in på kliniken för två månder sedan eftersom jag hade försökt ta livet av mig, men det gör jag aldrig mer om, det var vansinnigt, och jag svär att jag aldrig kommer att göra om det. (...) Nu har jag lämnat sjukhuset och står på egna ben igen och börjar hoppas lite, jag vet visserligen inte på vad, men jag hoppas helt enkelt att det finns något kvar, arbete, luft, hav, då och då, och senare kanske lite glädje.


Citaten är översatta till svenska av J. Selin och hämtade ur:

Ingeborg Bachmann / Hans Werner Henze: Briefe einer Freundschaft, Piper, 2004

Ingeborg Bachmann: Der Fall Franza, Piper 1995

Ingeborg Bachmann: Malina, Suhrkamp, 1994

Ingeborg Bachmann: Frankfurter Vorlesungen - Probleme zeitgenössischer Dichtung, Piper, 1980

Todesarten, vars enda avslutade verk alltså utgörs av romanen Malina, finns utgivet i en kritisk utgåva på fyra band på Piper Verlag.

En svensk översättning av Malina är planerad på Salamonski i augusti 2007. Översättare Linda Östergaard.

Jelena Selin

Publicerad: 2006-07-06

Köp Salongen (Nedlagd)
Läs mer om Salongen (Nedlagd) i katalogen
Fler artiklar knutna till Salongen (Nedlagd)
Fler tidskrifter i kategori NEDLAGDA