Svenska muslimer

Ur Minaret nr 3/06

Det väsentliga är, att budskapet är ett, oföränderligt, vittnande om den Ende Guden. Koranen är ett budskap till hela mänskligheten, - Detta är ett budskap till alla människor, säger Koranen (XIV:52). Det är dessutom ett ursprungligt budskap, och därför är alla profeters utsagor likvärdiga – Vi gör ingen åtskillnad mellan dem (II:36, III:84). Alla profeter bekräftar alla tidigare utsagor och till slut är det Koranen som bekräftar allt vad den långa raden profeter vittnat om, den är en bekräftelse av alla tidigare uppenbarelser (X:37). Mänskligheten är en enda andlig enhet, ett broderskap, när den bugar sig inför den uppenbarade Sanningen. Därför är ordet islâm ej att fatta som en exoterisk, teologisk stadfästelse, utan som den andliga universalitet det uttrycker. Därför vädjar Koranen till Bokens folk, alltså främst de mosaiska och kristna bekännarna, att komma och förena sig med muslimerna i dyrkan och tillbedjan av den Ende Guden, och att såsom muslimer böja sig under Hans vilja. Inte var Abraham jude, ej heller kristen, han var muslim för han böjde sig under Guds vilja (III:64, 67). Det är detta islam som Koranen vittnar om, och som är profetskapets djupaste innebörd, en förkunnelse av den andliga Sanning, som förenar mänskligheten till ett religio perennis.

Tage Lindbom, MÖTE MED KORANEN

I mitten av 90-talet hade jag privilegiet att presenteras för en äldre herre vid namn Tage Lindbom (1909-2001). Vi befann oss i en lägenhet i Stockholm hos en gemensam bekant. Då hade jag knappt fyllt tjugo och förstod inte storheten hos den sällsamme man jag hade sittande mitt emot mig i en karmstol. Men han gjorde ett outplånligt intryck endast i kraft av sin intensiva utstrålning. De djupa, till synes bottenlösa ögonen, det kärleksfulla leendet och den varma, faderliga rösten glömmer jag aldrig. Han var en ”grand old man”.

Då kände jag vagt till att Tage Lindbom var en före detta socialist som ”avfallit” och utvecklats till en djupt konservativ filosof och skriftställare. Jag visste även att han hade viss betydelse och ställning i kristna konservativa kretsar, var aktiv försvarsvän inom Försvarsfrämjandet och hedersledamot av högerns studentförening Heimdal i Uppsala. Nu vet jag att Lindbom även kallade sig för Sidi Zayd, var en framstående och respekterad muslimsk mystiker, lärjunge (faqir) till schweizaren Frithjof Schuon (Isa Nur ad-Din, 1907-1998) och medlem i den sufiska Shadhiliyya-orden.

Den som introducerat Lindbom till islam var Kurt Almqvist (Abd al-Muqsit, 1912-2001), diktare och lektor i franska vid en gymnasieskola i Strängnäs. Almqvist hade i sin tur lärt känna den islamiska andligheten genom sin bror, diplomaten Karl Fredrik Almqvist (Sidi Mukhtar). Denne Karl Fredrik, vilken alltså var discipel till Schuon, verkade genom åren som Sveriges sändebud i bl. a. Tyskland, England och Portugal, och tjänstgjorde på 1960-talet som ambassadör i Japan.

Men i bakgrunden figurerar ytterligare en prominent svensk muslim, nämligen konstnären Ivan Aguéli (Abd al-Hadi, 1869-1917), den förste europé som studerat vid det anrika universitet al-Azhar i Kairo. Det var Ivan Aguéli som i Paris 1911 invigde den franske religionsfilosofen René Guénon (Abd al-Wahid Yahya, 1886-1951) i Shadhiliyya-orden, och det var sedermera denne Guénon som var anledningen till att Frithjof Schuon upptäckte islam. Vi ser att dessa tre svenskar, Aguéli, Almqvist och Lindbom, alla var medlemmar i samma sufiorden – Shadhiliyya - och därmed delade andlig hemvist.

Den 20 maj i år arrangerades seminariet ”Vallfärd till mitten” på Sigtunastiftelsen med anledning av att Almqvists efterlämnade bibliotek av esoterisk och islamisk litteratur invigdes där och därmed gjordes tillgängligt för allmänheten. Ashk Dahlén (f. 1972) som själv är en svensk medlem av Shadhiliyya-orden höll ett anförande i vilket han förklarar grunderna i philosophia perennis eller ”den tidlösa filosofin”, en religionsfilosofisk skola som utövat ett stort inflytande på flera muslimska mystiker i Västvärlden. I detta nummer av Minaret återger vi texten i dess helhet.

Vi muslimer är inte främlingar i Sverige, det finns en inhemsk svensk muslimsk tradition att anknyta till och falla tillbaks mot. Detta tack vare vägröjare och pionjärer som Aguéli, Lindbom och Almqvist. I vår generation har Ashk Dahlén har förvaltat detta arv, varsamt och samtidigt dynamiskt genom att i sitt tänkande skapa en spännande syntes mellan traditionell sufism, philosophia perennis och det moderna nytänkandet hos framför allt persern Abdolkarim Sorush men också i mindre skala hos schweizaren Tariq Ramadan. Han disputerade 2002 vid Uppsala universitet på en avhandling om diskussionen om islamsk lag och epistemologi i det nutida Iran: Islamic Law, Epistemology and Modernity.

Ashk Dahlén är en värdig efterträdare till Lindbom och Almqvist och den som är på god väg att lyckas med den svåra uppgiften att integrera de väsentliga elementen i deras tänkande i ett modernt och mångkulturellt Sverige. Lindbom och Almqvist levde i en helt annan verklighet. Sverige var fortfarande en enhetligt luthersk provins i Europas utkanter där judar och katoliker betraktades med vidskeplig misstänksamhet. Att ”komma ut” som ”muhammedan” i denna miljö var att misskreditera sig fullständigt. Lindbom träde in i islam redan 1962 efter ett besök hos Schuon i Lausanne, och Almqvist ännu tidigare (1941), men de höll sin tro hemlig utom för ett begränsat antal invigda. De bad sina tideböner i slutna kammare.

När Lindbom var på väg att träda in i islam och långsamt lärde känna Almqvist genom korrespondens, djupa förtroliga samtal och läsning av hans böcker, särskilt Den glömda dimensionen (1959), kom han sedan under ett av deras möten att fråga om inte allt detta egentligen var islam. Almqvist var tyst en lång stund, sedan svarade han: ”Jo, det är islam”.

Först mot slutet av sitt liv bekände Lindbom öppet sin muslimska tro och besökte även moskén i Stockholm i sällskap med en ung vän, Pierre Durrani, då ordförande för Sveriges unga muslimer. I moskén förrättade de den rituella bönen och Lindbom kände sig enormt lättad. Vilken lycka, att äntligen få utöva sin tro öppet i en moské i hemlandet Sverige. Han var gripen, nästan lyrisk, i denna stund då han sade att: ”Islam är vår framtid”.

Några år innan Lindbom gick bort samlade han en liten krets unga lärjungar i sin lägenhet på Askrikegatan (Gärdet) i Stockholm. Där träffades de regelbundet varje torsdagskväll för liturgisk sång (dhikr), bön (salat) och meditation (muraqaba). Natten som föregår fredagen, laylat al-jumaa benämns även al-mubaraka, d.v.s. ”den välsignade” och anses ha en särskild andlig betydelse för muslimer som av hävd samlas i moskéer över hela världen just denna natt. Lindbom passade under dessa sessioner också på att ge inspirerade och spontana lektioner i Koranexeges (tafsir). De läste även andliga betraktelser författade av mästaren Frithjof Schuon, samtalade och drack sedvanligt kaffe med dopp.

Tiden hade hunnit ikapp Lindbom vid 90-års ålder. Äntligen hade han träffat unga människor som delade hans tro och uppskattade hans kunskaper och djupa livserfarenhet. Sverige hade förändrats drastiskt, blivit mångkulturellt och mångreligiöst. Islam var nu vår näst största religion med hundratusentals bekännare. Katolska kyrkan hade gått om frikyrkorna och jesuiter och dominikaner höll på att återuppliva klosterväsendet. Hinduer och buddister gick att få tag på i grannkvarteret. Lindbom behövde inte längre ”förklä” sig som ”en gammal lutheran”. Han fick äntligen lov att vara sig själv: muslimen Sidi Zayd. De unga lärjungarna värdesatte varje ögonblick i den gamle mannens sällskap. De visste inte hur länge han skulle vara hos dem. Slutet närmade sig obevekligt. Glädje över att ha funnit en lärare och ledare blandades med sorg över vissheten om hans snara bortgång.

Ashk Dahlén vakade vid Lindboms dödsbädd. De bad tillsammans och Lindbom läste Koranen dag och natt under denna smärtsamma tid i dödens skugga. Men han nöjde sig inte med de tyska och svenska tolkningar han själv förmådde läsa. Han bad ständigt sina lärjungar att de skulle recitera Koranen på det heliga språket arabiska. Om och om igen. Hans törst efter Guds ursprungliga ord på arabiska släcktes inte för än han lämnade jordelivet. ”Läs Koranen, be för mig!” suckade han oavlåtligen. I sitt dödsögonblick uttalade han bestämt och utan att darra på rösten det goda ordet (kalima at-tayyiba), d.v.s. den islamiska trosbekännelsen: Det finns ingen gudom utom Gud och Muhammed är Hans apostel. Lindbom fick en sidobegravning enligt islamisk rit och hans gravsten på Norra begravningsplatsen i Solna är märkt med en halvmåne.

I boken I Frithjof Schuons fotspår (Prisma 2003) som publicerades kort efter Lindboms död presenterar han grunddragen i philosophia perennis (den tidlösa filosofin) såsom den tolkades i Schuons islamiska kontext. Detta verk kan ses som en hyllning till Lindboms högt älskade mästare (Shaykh), vägvisare och fostrare på den andliga vägen. Till denna bok har Ashk Dahlén skrivit ett fylligt och inträngande förord där han skildrar Lindboms idéhistoriska utveckling från ungdomens radikala socialism, chefskapet för Arbetarrörelsens arkiv 1938-65 och slutligen uppgörelsen med modernismen och omvändelsen till islam. Lindboms essäer om islamisk andlighet, Möte med Koranen och Ljus i mörker, publicerades i tidskriften Minaret 2003 respektive 2005.

Mohamed Omar

Publicerad: 2006-07-02

Köp Minaret (Nedlagd)
Läs mer om Minaret (Nedlagd) i katalogen
Fler artiklar knutna till Minaret (Nedlagd)
Fler tidskrifter i kategori NEDLAGDA