Marx får ursäkta

Föreningen Svenska Atheninstitutets vänner har nu i snart 30 år verkat till stor glädje för alla Greklandsvänner. Nyligen har nr 115 av tidskriften Hellenika utkommit. Huvudartikeln av Nanna Cnattingius handlar om restaureringen av Bassaitemplet i Arkadien, ett av Greklands vackraste – skapat av ingen mindre än Iktinos, Parthenons arkitekt – och tillika ett av de minst besökta på grund av dess svårtillgängliga läge.
/.../
Antiktidskriften Medusa har just inlett sin tjugosjätte årgång – något av en bragd med tanke på hur många tidskrifter som måst läggas ner under senare år på grund av de isiga vindarna i vårt kulturliv. Från och med det nu aktuella numret trycks tidskriften helt i färg.
/.../
Grekiskt Kulturcentrum i Stockholm publicerar den utmärkta tidskriften Pergament, vidare tillhandahåller det ett bibliotek med 25 000 volymer om grekisk kultur från antiken till våra dagar, ett rikt arkiv, ett pinakotek med kosmopolitisk prägel, och mycket annat. Nu ser det ut som om denna livligt frekventerade institution måste läggas ned av ekonomiska skäl, och det senaste numret av tidskriften innehåller en desperat vädjan om hjälp i nöden.

Det handlar, med numrets favoritsubstantiv, om "credit". Eller med andra ord om respekt och erkännande. Att flytta fram positionerna för produktionskedjans första och avgörande led – upphovsmännen. Dem förutan blir det hart när inga filmer, pjäser, revyer, såpor.

Kulturminister Leif Pagrotsky redovisar sin musiksmak i Lira (03/2006). Han dyrkar som väntat Dylan, Dylan och Dylan.

Signum närmar sig ämnet med sedvanlig grundlighet, vilket är tacksamt då få frågor är så omgivna av ord och affekter. De som är positiva till en förändring av äktenskapsbegreppet etiketterar gärna motståndarna som ”homofober”, medan dessa svarar med ropa att ”perverst” eller andra tillmälen tillbaka.

År 1992 köpte jag min första skrift av Karl Marx – Lön, pris, profit – på bokhandeln Röda Rummet på Drottninggatan 100 i Stockholm. Samtidigt passade jag på att köpa mitt första nummer av Galago, svensk alternativseries verkliga flaggskepp. Marx får ursäkta, men det var helt klart serietidningen som gav mig mest. Sedan Galago visade att serier kunde vara mycket mer än Kalle Anka och Fantomen har tidningen varit en ständig följeslagare.

Neo heter en nystartad och utskälld tidskrift. Senaste numret har blivit avskrivet som biologistiskt och manligt, medelklassigt ropandes efter pigor.
Biologismen står professor Annica Dahlström för. Hon konstaterar lugnt att män och kvinnor, beroende på en hel del fysiska olikheter, inte agerar och tänker likadant.
Det manliga och medelklassiga står den här tidningens kulturchef Per Svensson för. Han påpekar att för 80 år sedan var det självklart att en yrkesverksam kvinna med barn hade hjälp i hemmet.

Stad & Land heter ett tema i senaste nummret av idétidskriften Liberal Debatt. Johnny Munkhammar, idéproducent på Timbro och författare, menar att regionalpolitiken både är omfattande och dyr, men ändå ger mest negativa resultat. Ändå har vi den kvar. Varför, frågar han.

Att det är det bildade allvaret som är Gläntas starka sida bevisar man alltså också i detta tjocka nummer. Måhända spretar det något, vilket väl är naturligt med tanke på det breda ämnet. Som helhet är det ändå ett engagerande nummer som kräver en vaken läsare. Mer sådant, tack.

Kvalitet? Vad är det? Och hur är det synligt i dagens kulturliv? Tidskriften Arena bad tre skribenter söka svaren och resultatet är föga överraskande, men intressant läsning.

Mycket talar för att det är i intresset för litteraturhistoria och ambitionen att lyfta fram en alternativ kanon retrogardet kan få en viss betydelse för litteraturklimatet i stort. I det avseendet verkar nytändningen mycket lovande.

Nu finns nummer två i välsorterade affärer. Det kallas för ”exchange issue - hidden objects” - bara det berättar om något som skiljer ut sig på tidskriftsmarknaden, inte heller blandas text och bild med annonser - det är bara de sista 10 sidorna som vikts för mer regelrätt inkomstbringande reklam.

För alla läsare utan närmare kunskap om Colloberts språkkonst eller om den poetiska praktik som här utforskas, är Jönsons skrift lika ogreppbar som utstuderad och effektsökande. I så måtto riktar sig den här typen av manipulativa texter till en läsekrets redan införstådd med och inbegripen i den visuella och konceptuella poesins labyrintiska verksamheter. Att Jönson själv tillhör de invigda finns det inga som helst skäl att betvivla:"Det. Det. Och det. Och det. Då. Och då. Och då. Och så då. Och så då. Och så då. Äntligen ett öppet slut."
Det är bara att instämma.