Överraskande positivt

– Jag vill att Jämtlandsnumret av Provins ska synas, sticka ut, säger Maria.

En del litterära tidskrifter är rent ut sagt vansinnigt tråkiga, tycker hon.

– Jag menar inte att Provins hör till den kategorin, men nog har jag upplevt den som lite stram ibland.

Någon komplett innehållsförteckning vill hon inte ge ifrån sig, något ska återstå för läsarna att hitta:
– Men där finns nyskrivna texter av Jens Ganman, Bodil Malmsten och Maud Deckmar, dikter av unga färska poeter och texter om äldre jämtländska författare.

I det senaste numret av tidskriften Re: public service tecknar journalisten Maria Sveland ett porträtt av finansmannen Jan Stenbeck som ätstörd. Hon intervjuar Leif G W Persson och Erik Lallerstedt i egenskap av Jan Stenbecks gamla vänner och partners-in-matmissbruk.

Samhällsmagasinet Neo är nog Sveriges intressantaste publikation just nu, liberal som den är i ordets bästa mening. Med tre utgivna nummer har chefredaktören Sofia Nerbrand hunnit etablera tidskriften som en provocerande, tankeväckande och relevant röst i debattens centrum.
Det första numret anslog en optimistisk ton, det andra hade en dystrare bakgrund, det färska tredje numret är mer blandat och har jämställdhet som tema. Avstampen är onekligen intressantare är de schabloner som valsar runt i de politiska salongerna. Gudrun Schymans och Göran Perssons och andras.

"Kontaktsajterna berättar om vår tids förhoppningar och rädslor" finner sociologen Törnqvist i Axess. Och frågar sig bland annat hur gårdagens litet skamstämplade kontaktannonser plötsligt blivit helt etablerade.

Lite väl mycket nostalgi i Offside på sistone. Det jag verkligen gillar är intervjuerna med och skildringarna av dagens spelare – som Mikael Nilsson i nya numret.

Men vad händer när konstnären väljer bort individualismen och avsäger sig upphovsrätten till sina verk, när hon går ihop med andra för att göra kollektiva skapelser?
Det har blivit allt vanligare och tidskriften Gläntas senaste nummer genomlyser frågeställningen. Man kan se den nya riktningen som en antikapitalistisk rörelse riktad mot konstbranschens nivellerande varucirkulation, men också en följdriktig utvidgning av konstbegreppet.

Jag slukar den långa artikeln om Rommel och Montgomerys ökenkrig 1942 i Allt om historia och läser Da Vinci-kod-specialen i Världens historia.
Inser att de två är de mest lockande och mest lättillängliga av de tre tidningarna.
Populär historia, som getts ut sedan 1991 är äldst, mer tidskrift, och har inte heller lackat omslag som de moderna efterföljarna.
Innehållet är också mer strikt, kanske ”mer seriös”. Rubriker som ”Frihetstiden – partistrider på 1700-talet” lockar nog hellre de som redan är frälsta medan ”Duellen i öknen” i Allt om historia är för de nya, oinvigda.
Det bestående intrycket efter några timmars historisk läsning i magazineform är överraskande positivt.