Vad mer kan man begära?

Mest intressant är de olika artiklarna kring James Joyces självvalda exiltillvaro i Trieste och hur det påverkade den store modernisten att skriva klassikerna "Ett porträtt av författaren som ung", "Dublinbor" och "Odysseus". Dessutom försöker Daniel Möller förgäves se samband mellan poeten Rilke och hans uppehälle vid slottet Duino utanför Trieste vid skrivandet av "Duinoelegierna", i en för övrigt utmärkt genomgång av orfikern Rilke.

När solen står vid horisonten är den på väg att gå upp eller ner. Man kan undra vart den är på väg, när den står vid Horisont 5/06.

Kan det vara så att abortlagarna i sig är ett problem? Så som de ser ut här, på västerländsk mark? Frågan väcks i RFSU:s tidskrift Ottar - snart den enda arenan för modig, ny, modern sexualpolitik.

I nya numret av Ariel bjuds på smakprov ur tre böcker som i september ges ut i förlagets skriftserie. En brevroman inifrån ett litauiskt själshospital av Leonardas Gutauskas, polskan Olga Tokarczuks brett upplagda "Gammeltida och andra tider" samt en urvalsvolym av den lettiske exilpoeten Dzintars Sodums är vad som väntar. Det är inte utan att man redan nu längtar till hösten.

Vi får veta att Värmland har landets sämsta psykvård och att Halland satsar minst pengar per invånare. Där finns uppgifter som borde bli till väckarklockor för de politiker som styr över pengaflödet. Hur går det till exempel att förklara, eller försvara, att en hjärtpatient får all tänkbar vård när livet är i fara medan en självmordsbenägen person kan skickas hem med uppmaningen att ringa nästa dag? Så fungerar det ofta trots att depressioner orsakar fler dödsfall än hjärtinfarkt i åldrarna 20–55 år.

Temat är "psykvårdens misslyckande", med Svullo på omslaget. Närmare bestämt ligger fokus på att folk tar livet av sig fastän de står under vård. Vilket naturligtvis är ett misslyckande och en tragedi i varje enskilt fall. Men hur ser denna vård ut? Det får man inte veta mycket om.

Det är annars en mycket vacker stad. Triestes förflutna lever kvar i byggnaderna och i det historiska minnet och dess plats mellan Adriatiska havet och de omgivande bergen ger staden en mycket speciell atmosfär.
Senaste numret av min absoluta favorit i tidskriftsfloran – Pequod – ägnas åt just Trieste.

Redaktionens samtal om kaffebolaget Illy och dess betydelse för Staden hamnar naturligtvis till slut i en anekdot om Malmö. Det är närapå omöjligt att lyfta fram enskilda bidrag efter som de uppgår i helheten. Ett synnerligen välkomponerat nummer. Rikt. Oförutsägbart. Underhållande. Vad mer kan man begära av en tidskrift? Kanske att den skall utkomma en smula mer regelbundet.

Flärdfrihet krockar med exklusivitet i gåtfull symbios.

Samtidigt visar det aktuella numret, som så ofta annars i ”Provins”, på stor bredd och hög kvalitet i Norrlandslitteraturen. Just det här numret fokuserar på skribenter verksamma under det senaste decenniet och levererar läsvärd prosa, poesi och dramatik från bland andra David Vikgren, Torbjörn Säfve, Anna Jörgensdotter och Ida Linde.

Sofia Nerbrands huvudartikel "Liberalismens fiender och förnekelser" i senaste numret av den liberala tidskriften Neo är ett tecken i tiden, ett exempel på liberalismens nya frestelser i spåren av Muhammedkrisen.

Ibland blir jag så less på alla stupid sandlådepolitik att jag har lust att blankrösta. Men då lugnar jag ner mig genom att läsa senaste numret av tidskriften Krattan, som dess grundare och redaktör (på det nittonde utgivningsåret) Bror Kajsajuntti har haft vänligheten att skicka till mig. En pigg och tankfull tidskrift, med många fina bidrag ur olika skrivande människors byrålådor och ett lågmält tilltal till läsekretsen som känns som mindre vanligt - men som mycket sympatiskt - numera.
Jag erkänner att jag missat Krattan ganska ordentligt tidigare, men ska försöka reparera detta i fortsättningen. Bror Kajsajuntti är en av den mycket anspråkslösa sortens skrivare som verkligen behövs. All heder till honom!

På 2000-talet har en rad illdåd utförts i islams namn, något som placerat denna religion på nyhetsplats. Nog utgör den militanta extremismen även en fond för de medverkande i Minaret. Men deras ambition är att bredda och fördjupa bilden av profeten Muhammeds lära.

I en artikel i nummer två av Neo förklarar exempelvis en av tidskriftens redaktörer för sig själv och för sina läsare varför det är rätt att bli rik (eller åtminstone rikare) på att inte betala skatt och sociala avgifter för sin städhjälp, ja varför det rent av borde kunna betraktas som en välgärning. Ja, naturligtvis är skatten på arbete "orimlig", och naturligtvis tjänar alla på att redaktörer gör annat än byter dammsugarpåsar, men framför allt visar sig den svarta städhjälpen bara vara glad och lycklig över att få hjälpa till. "Det jag betraktade som ett marknadsförhållande såg hon som en relation mellan två jämlika människor", skriver redaktören.

Tänk så det kan ordna sig.

Die Zeit. Där har vi ett liknande spektrum av åsikter och provokativa essäister. Men mycket bättre än Axess. Vad är skillnaden?
Identiteten. Att slåss för något. Medarbetarna på Axess är bra och intelligenta. Men de brinner inte. Deras tidskrift är ett mycket påkostat församlingsblad. De har på det hela taget anammat en typ av intellektualism som inte kostar någonting.

Läs - senaste numret av tidningen Bon som finns ute i butik nu. Där får du bland annat veta hur stor roll snygghet spelar för en författare. Och det är inte helt obetydligt om man ska tro bland andra Daniel Sjölin som uttalar sig i ämnet.

Dansk film bevakas alltid av Filmrutan och med detta nummer introduceras en ytterst användbar massnekrolog av Lars Axelson - "Ur tiden 2005". Detta på hela sex sidor med porträtt är en nyhet, bakom vilken det ligger ett enormt arbete. Som vanligt är recensionsavdelningen ymnig och mycket givande.

Hursomhelst uppfattar jag läget som att konstens teoretiker för närvarande har svårare för att formulera sin position än konstens praktiker, konstnärerna. Det pågår ett konstnärligt arbete som inte alls verkar vilset. Därför vore det spännande om Paletten höjde sin lägstanivå och samtidigt lät konsten ta plats. Då skulle den kunna bli den konsttidskrift som Sverige i dag saknar.

Själv tycker jag att det är något av ett mirakel att ETC fortfarande finns när så många andra fina tidskrifter har gått i graven, att den har dryga tjugo tusen lojala och entusiastiska prenumeranter, att den fortsätter att sätta spår i samtiden som få and­ra tidningar.

Antar att det har med just kommunikation att göra, det där samspelet mellan bild och text.

Ehrenberg har alltid, på sitt eget besynnerliga vis, varit någonting viktigt på spåret och ETC:s överlevnad är beviset för att hans väderkorn fortfarande är i högform.

Kurt Nurmi är ny redaktör för Pockettidningen R, som nu återkommer i behändigt fickformat. »Inte bara Svullo… - Om psykvårdens misslyckande« rubriceras det nya numret.

Enligt nyutkomna Bon nr 31 var Johan Stagnelius "riktigt vridet ful" och Virginia Woolf mer "rumsrent ful". Och författaren Lichtenberg rankas av Svenska Akademiens Horace Engdahl som "en av de allra fulaste".
Det är upptakten till ett fett reportage i tidskriften som vill nå djupt genom att älska ytan (det lyckas ibland!) - och som upptäckt att det är ute med alkoholistslitna, svartklädda och introverta författare: "Nu har metrosexuella prettoboys, råsnygga feminister och exotiska hingstar erövrat parnassen"

Tyvärr gick inte heller Gidappa! att hålla levande särskilt länge och fram tills i höstas såg det ut som om högstadieaktiga Kingsize var den enda svenska tidningen som inriktade sig mot hiphop.

Men räddningen håller på att etableras. Det nya numret av Quote är inget annat än ett litet underverk. På 100 snygga sidor får man läsa 32 intervjuer med aktuella människor inom rap, soul och reggae.