Osmakligheter
bang nr 4 2001 innehåller en notis där tidskriften Hjärnstorms Duchampnummer angrips. Kritiken gäller två frågor.
Den första handlar om Hjärnstorms enkät till kvinnliga konstkritiker. Idén var delvis att förutsättningslöst undersöka den vanliga klyschan att all diskussion, oavsett ämne, är beroende av ett kvinnligt perspektiv; det vill säga att kvinnors upplevelse av, i det här fallet Duchamp, skulle innehålla något essentiellt annorlunda, att alla kvinnor skulle dela på ett slags gemensam erfarenhet som ska befrukta männens (annars sterila?) konception.
bangs redaktör ondgör sig över att vi gjort ett nummer av att sex kritiker svarade på vår enkät. Om någon fantasifull person fått för sig att vi såg något komiskt i att det var just siffran 6, kan vi försäkra att så inte var fallet. Det var länge endast fem som svarat. Ett par dagar innan tryckeriet skulle ha materialet kom ytterligare ett svar från Charlotte Bydler. Det e-postades till vår grafiker som ändrade siffran fem till sex för att undvika ett tryckfel. Så uppstod den vitsigheten.
Det är dock inte utan en viss självkritik vi framhäver tystnaden hos de 64 kritiker som inte svarade. Det har aldrig tidigare förekommit att ett nummer av Hjärnstorm enbart innehåller material av manliga skribenter. Att så blev fallet just den här gången beror dels på att få kvinnor engagerat sig i Duchamps konstnärsskap (undantag finns), dels på att inte ens kvinnor alltid håller vad de lovar. Det borde inte vara obekant för bangs redaktion att beställt material inte alltid dyker upp.
Vad vi uppriktigt beklagar att inte ha fått med i numret är ett genusperspektiv, varför vi hänvisar till Amelia Jones’ bok Postmodernism and the En-gendering of Marcel Duchamp i vårt förord. För visst inbjuder verk som den mustaschprydda Mona Lisa till en diskussion om konstruktionen av ett kön.
Så till den andra frågan: den eventuella osmakligheten i att som omslagsbild ha Etant donnés, med den egendomligt utfläkta kvinnokroppen. Etant donnés sysselsatte Duchamp under närmare tjugo år och är tillsammans med Det stora glaset hans i särklass viktigaste verk. Det innehåller de flesta av de teman som sysselsatte honom genom hela hans liv och är något av ett konstnärligt testamente. Duchamp hemlighöll det minutiöst, det skulle visas först efter hans död.
Som all god konst inbjuder verket till många tolkningar. Några saker är dock nödvändiga att beakta, som att Duchamp hade ett kvinnligt alter ego med namnet Rose Sélavy (eros är livet). En vanlig tolkning är att den anonyma kroppen är ett självporträtt, något som understryks av den lilla versionen av verket som han gjorde 1949 och där kroppens ”androgyna” drag är ännu tydligare.
En annan tolkning, möjlig först om man öppnar tidningen och läser hur verket är konstruerat, skulle kunna utgå från vad vi kan kalla konstverkets performativa dimension. Genom att vara dolt bakom en trädörr med en springa i, placerar Etant donnés betraktaren i voyeurposition och pekar därmed på ett chauvinistiskt drag i konstbetraktandets konventioner. Detta sker i dialog – för att inte säga polemik – med modellmåleriets (förljuget oskuldsfulla?) tradition av nakna kvinnor målade av företrädesvis manliga konstnärer.
Det är också mot sig själv Duchamp riktar blicken. Ett annat verk som anses centralt, nämligen Det stora glaset, eller Bruden avklädd av sina ungkarlar, till och med, som det egentligen heter, spelar i minst lika hög grad med sexistiska klichéer, om möjligt med än ännu dunklare ironi. Ändå skulle ett omslag prytt med Glaset knappast väcka någon debatt. Skillnaden tycks ligga i att Duchamp i Etant donnés valt ett mer uppenbart uttryck för sin idé, eller som Octavio Paz skriver ”kvinnan i Etant donnés är gåtan personifierad, dess inkarnation”. Om Paz’ tolkning var riktig skulle den makabra (nekrofila?) installationen med kroppen innebära att en underliggande perversitet i Duchamps konstnärskap avtäcks, visas i all sin vidrighet.
Den omslagsbild vi valt åstadkommer ett slags ryggmärgsreflex av obehag, vilken vi hoppas ska leda till vidare reflektioner. Provokationen syftar alltså till just den sortens av-automatisering av intellektet utan vilken ingen feminism skulle ha uppstått över huvudtaget. Hjärnstorm riktar sig nämligen till en intelligent läsekrets, kapabel att dra sina egna slutsatser, kapabel att såsom bang nu gör, föra en diskussion.
En med vår omslagsbild jämförbar provokation är trycket på bangs t-shirts, som på ett överdrivet sätt insinuerar att man ska döda alla sexister. Det är väl inte helt på allvar? Eller är det kanske läge för "konstporrblaskan" Hjärnstorms redaktion att ta på sig sina skottsäkra västar?
Tomas Sjösvärd & Bengt Jansson-Wennberg
Innehåll nr 74-75
Läs inledningar på artiklar
Publicerad: 2002-01-21
Köp Hjärnstorm
Läs mer om Hjärnstorm i katalogen
Fler artiklar knutna till Hjärnstorm
Fler tidskrifter i kategori ALLMÄNNA
Fler tidskrifter i kategori KONST & DESIGN
