Om kampen för en bättre värld, om kärlek, solidaritet och demokrati

Aleida Guevara på rundresa i Norden:
Köpenhamn, Malmö, Lund, Göteborg, Stockholm, Oslo, Reykjavik, Helsingfors

Ur Kuba nr 2/06


Varje gång jag kommer till Europa får jag höra att Kuba inte har demokrati. Jag förstår att ni inte förstår den demokrati Kuba har. Precis som jag inte förstår hur demokrati kan förenas med kungadömen. Men jag kan inte tala om det jag inte känner till. För mig är det motsägelsefullt, men om det är så folk i Europa vill ha det, så är det deras sak. Men varför får inte vi välja hur vi vill ha det? I Europa dömer man Kuba utan att känna till det. Jag önskar att Europa kunde fördöma sådant som är välbekant för alla, de barbariska brott USAs regering begår runt om i världen.

EU är bekymrat över Kuba, men vi är mer bekymrade över Europa. Vart är Europa på väg med alla privatiseringar av infrastruktur, service, utbildning, sjukvård? Och hur är det med demokratin? I Spanien var 90 procent av befolkningen mot kriget och ändå beslöt regeringen att gå till krig. I Storbritannien var också de flesta mot kriget, men ändå drevs landet in i det.

Kuba kritiseras för att vara socialistiskt.

Men man borde inte lägga skulden på socialismen för vad som inte kunde uppnås i Europa, utan på de misstag och förbrytelser som begicks. Vi måste också fråga oss, vad har kapitalismen uppnått under mer än 200 år: En värld där 80 procent av befolkningen har förödande ekonomiska och sociala problem? Om kapitalismen på 200 år inte har löst de allvarligaste problemen så måste ju systemet ändras. Socialismen är kanske inte det mest perfekta, men vi måste ge den en chans att visa om det verkligen kan lösa fler problem än kapitalismen. Åtminstone på Kuba har vi upplevt en påtaglig skillnad mellan ett kapitalistiskt och ett socialistiskt samhälle.

Några kalla siffror kan visa skillnaden:

1958 var barnadödligheten 70 per tusen levande födda, idag 5,4. Och idag har vi 23.000 läkare i Venezuela. Det hade varit omöjligt tidigare.

1958 var 33 procent av den vuxna befolkningen analfabeter och 60 procent funktionella analfabeter, och nu finns inga. Idag driver vi alfabetiseringsprojekt runt om i Latinamerika. Vi har utvecklat en metod, ”Jag kan visst”, inte bara på spanska utan också på guaraní, quichua och kreol. Så nu har vi inte bara ett välutbildat folk utan också ett folk som kan hjälpa andra.

Många, även vänner, säger att Kuba måste ändra sin demokrati. Men vi har erfarenhet av den demokrati de vill vi ska återgå till. Vi hade 5 väljarpartier före 1959. De lovade att lösa våra problem, men när valen var över blev det tvärtom. Och inget kunde göras utan USA-ambassadörens godkännande. De bästa jordarna tillhörde USA-bolag, hela el-nätet likaså och mejerierna - allt. Kuba hade praktiskt taget inget eget. Utom kubanerna.

Nu är hela riket vårt, alla produkter som tas fram ur jorden är våra och vi handlar med omvärlden i egen rätt. Allt är helt förändrat, ekonomin, sociala förhållanden, politiken. Vårt samhälle är naturligtvis inte perfekt. Vi begår också misstag, och vi måste också fortsätta och utveckla och förbättra ett ännu mycket ungt system.

Vårt system är annorlunda än i Europa.

Men vem har sagt att just de europeiska ska kopieras överallt? Vårt är eget, det är den demokrati som vårt folk med överväldigande majoritet har valt. Det har gjort det möjligt att lösa många problem och vi menar att det är ett uttryck för att det är folket som har makten. Varför skulle vi vilja ändra till ett system som inte visat att det kan lösa problemen?

Vad menas med yttrandefrihet och vilka intressen är det som styr vad som skrivs och publiceras? Runt om i världen publiceras dagligen tusentals angrepp på Kuba, artiklar som går ut på att stödja USAs aggressionspolitik mot oss. Vårt folk kan inte slösa tid och kraft på att publicera stöd till den främmande makt som under mer än 40 år med alla medel försökt förgöra oss. Varför måste det kubanska folket publicera angrepp på det egna landet? Bland dessa s k journalister som sägs sitta i fängelse – för de flesta av dem är inte journalister till yrket – finns inte en enda som inte skriver mot betalning från USA. Det finns det bevis för. Om ni kan visa mig någon enda som inte är köpt så skulle jag respektera det. Men jag kan inte respektera någon som arbetar för den regering som angriper oss.

Sorglig konferens i riksdagshuset

Det smärtar mig särskilt att denna konferens äger rum i Sverige. När ingen annan regerings- eller statschef ville besöka Kuba, kom Olof Palme 1975 på ett officiellt besök till vårt land. Det kan vi aldrig glömma. Vi har alltid uppfattat det svenska folket som lite avlägset och lite kyligt, men alltid vänskapligt. Så det är sorgligt att se just det svenska folket utnyttjas för en så skamlig verksamhet José Martí sade att när många saknar heder och ära, finns alltid några som har heder och ära för många. Ni hör till dessa några, ni känner solidaritet.

Bilden på tröjan, vem är han?

I början av 60-talet bodde vi i en stadsdel där det också fanns många internatskoleelever från hela landet. Eftersom de visste att pappa bodde där så brukade de hojta jämt när de gick förbi: Cuchillo, cuchara, que viva Che Guevara! Pappa hörde det några gånger och skrattade: vilka dårfinkar. Men de var ju så unga och pappa var så långt från personkult som tänkas kan. Det var honom helt främmande.

Vi är helt mot den urskillningslösa exploateringen av bilden av min pappa. Vi accepterar inte att hans bild används på vinflaskor och underkläder. Men att ungdomar går med tröjor med hans bild, eller att den finns på fanor och plakat i kampen, det stör oss inte.

De som har honom på tröjan kanske inte ens vet vem han var. Men det kan vara första steget till att ta reda på det. Och det är något som vi i Centro de Estudios Che Guevara ska göra, se till att allt han skrev blir känt och att det når ut till så många som möjligt, ungdomar och folk i alla åldrar i hela världen. Så att bilden fylls med innehåll.

Respekt, inte välgörenhet

Fidel Castro har sagt: Hunger och elände kan inte utrotas med bomber och vapen. Det behövs kamp för att utveckla samhället och ekonomin. Det är inte nådegåvor av välgörenhet som behövs, utan respekt människor emellan, insikt om allas lika värde, inte att några tror sig vara överlägsna de andra. Det behövs att alla ska få utvecklas till hela människor, med alla sina förmågor, inte bara det fåtal som har råd. För att uppnå det behövs arbete, behövs solidaritet, behövs ömsesidig respekt. Och enighet, vi måste enas, vi har mycket att göra.

USA har behov av att visa sin makt.

Så var det i Vietnam, så är det nu i Irak. Che sade på sin tid, vad Vietnams folk är ensamt. Idag är det irakiska folket ensamt i sin kamp. Ändå höjde nästan hela Europa sin röst mot kriget, ändå protesterade folk över hela världen mot kriget. Men ingen hade kraft att förhindra det. Inget land vågade vägra sälja olja till USA. Ingen hade makt nog för att hävda demokratin.

USAs anfall mot Irak var en styrkedemonstration, riktad även till Europa, för att visa USAs överlägsna militära makt, och varna dem som protesterar för vad de kan råka ut för om det försöker gå emot USAs vilja: de som inte är med oss är emot oss.

Vi behöver mer solidaritet, effektivare solidaritet. Motståndet mot kriget växer, men vi har ännu inte kunnat stoppa det. Vi måste göra mer. Vi måste alltid vara beredda att kämpa för detta. Vi kan inte sitta med armarna i kors och förvänta oss att andra ska göra jobbet.

Che talade om att skapa två, tre, flera Vietnam. Det sorgliga är att det är USA som skapat två, tre, flera Vietnam: Afghanistan, Irak och i tur står Iran, Nordkorea, Venezuela och Kuba. Vi kallas ondskans axel och hotas av invasion. Konferensen i Stockholm är ett led i detta, att förbereda opinionen på en invasion av Kuba.

Vilka arbetar ihop rikedomen?

Ofta lägger rikt folk skulden för fattigdomen på folken i de fattiga länderna, att de har sig själva att skylla, att de inte har lärt sig att arbeta. Då glömmer man att rikedomen i den rika världen bygger på det arbete som hundratals miljoner fattiga utför i den fattiga. Det är ett uttryck för den rasism som Jesper Odelberg talade om. Vi i de fattiga länderna har inte lyckats ena våra krafter och erövra makten över vår eget öde. Nu är läget akut, mänsklighetens framtid står på spel.

Vad händer när Fidel dör?

Det är frågan som alla ställer. En gång i Brasilien när jag började svara: ’När Fidel dör’ sa tolken: ’Du får ursäkta Aleida, men inte ens för din skull vill jag säga att Fidel dör’. Det är uttryck för en stark känsla i Latinamerika. Men Fidel kommer att dö, självklart, som alla andra. Och det kommer att skapa stor sorg. Fidel är den obestridlige ledaren och läraren i en framgångsrik revolutionär process. Men Fidel skulle ha varit en dålig ledare och en dålig lärare om han inte sett till att andra kan ta vid där han slutar. Och det finns gott om sådana andra. Det blir inga nya Fidel, men duktiga ledare som kan fortsätta hans arbete.

Det kubanska folket har genomlevt 45 år av ekonomisk blockad, tusentals väpnade, militära, kemiska biologiska angrepp. Sådant kan folk inte stå ut med för en människas skull. Bara genom utbredd folklig social medvetenhet och vilja kan ett folk ta sig igenom sådana svårigheter. Fidel Castro är en sammanfattning av det bästa hos det kubanska folket.

Från Aleida Guevaras anföranden, urval och översättning Eva Björklund. Foto: Achim Rödner.

Publicerad: 2006-04-30

Köp Kuba
Läs mer om Kuba i katalogen
Fler artiklar knutna till Kuba
Fler tidskrifter i kategori GLOBALT