Självgodhet och självironi

ETC:s jubileumsnummer är fullt av självgodhet men också av rätt mycket självironi. Trettio år att förhålla sig till. Det går helt enkelt inte att göra utan att klä sig i en åtminstone skenbart självdistanserad kostym.

Det har ofta varit det markanta med just ETC, att självironin legat som ett skyddande täcke över de mest grovhuggna pretentionerna. Det är en försvarsmekanism vänstern skulle kunnat använda lite oftare.

Visst vibrerar de över två hundra sidorna av självförbrännande uppror mot både Jan Myrdal och Lukas Bonnier men avslutar numret gör ändå chefredaktören Johan Ehrenbergs gripande intervju med sig själv, där han skriver att alla mainstreamjournalister är lakejer som i varje läge tjänar ägaren eller på sikt får sparken.

Är det här det vassaste Galago har att presentera är det inte mycket för borgarna att oroa sig för. Tyvärr.

Lite chockerande, lite subversivt måste det väl ändå sägas vara att se Hans Scheike dela kulturutrymme med namn som Amanda Ooms, Agneta Klingspor och Elisabeth Rynell.

De båda skribenterna försöker oupphörligen slå hål på myten om konsthantverk som ett område man ska tycka lite synd om för att det får för lite pengar av staten, och dess utövare som missunnade kreatörer som inte kan leva på sina drejade krukor och knutna ryor. En sådan skyddad verkstad skyr Ahl och Djerf som pesten.

Jag vet inte vad det är som är så lockande med Lyrikvännen. Det är möjligt att det är redaktionens djärvhet och totala allvar som ropar ut ur djupet. Ann Hallström och Jenny Tunedal har på förhållandevis kort tid förvandlat Lyrikvännen till en vass och angelägen tidskrift.

I tidskriften Arenas idrottstema i nummer 2/2006 har filosoferna Torbjörn Tännsjö och Claudio Tamburrini en rolig artikel som ifrågasätter den accepterade könsuppdelningen inom idrotten och föreslår genmanipulering som åtgärd.

Aldrig tidigare har jag blivit så övertygad om höger- och vänsterskalornas meningslöshet.
Att det inte är där samtalet utspelar sig längre, utan någon annanstans, mellan att just bevaka och släppa taget. Och där tror jag att Neos redaktion skulle komma rätt bra överens med Marita Ulvskog, ändå.

Numera är det så mycket att stå i att Robban inte hinner skriva särskilt mycket själv. Han bestämmer dock precis vad som ska vara med i tidningen. Filosofin är enkel.
– När man läser tidningen upptäcker man hela tiden ny musik, det är som att äta buffé. Som att gå på Kinarestaurang, nej det var ett dåligt exempel, jag vet hur tråkiga Kinakrogarna är här i stan med sina tre små rätter. Det är som att gå på en etiopisk restaurang och smaka lite här och lite där. Jag brukar säga att i Close-Up kan du läsa om musiken du älskar men inte visste fanns.
– När jag var liten köpte jag Tintin-album och tyckte de var så snygga. Jag vill åt ungefär samma format och samma känsla med tidningen.

Den där omhuldade pk-platsen i mainstreammedierna, den som för knappt ett år sedan var feministpaxad, är numera öronmärkt för sådana som "vågar säga det som alla innerst inne tycker": Vi är djävligt trötta på saggiga vänsterfeminister med Fi-sympatier – ro hit med lite fräscha individualistbrudar så vi kan börja casha in!
Feministisk debatt är ingalunda död, men de fördjupade samtalen förs alltså just nu – av naturliga skäl – någon annan stans än på sådana här sidor. Som man frågar får man svar. Att gång på gång ställa frågan om feminismens död är också politik, i synnerhet när tolkningsföreträdet i medierna just nu tillhör feminismens belackare.