Yxskaft

Ja, hjälp… Du gör det enkelt för dig, Peo Rask. Låt mig ändå, för ordningens skull, kommentera dina påståenden ännu en gång. Ett i sänder. Punkt för punkt.
Jag ber då om överseende med att jag tvingas upprepa en hel del av vad jag redan sagt i denna debatt.

1. »Han skulle kunna gått in i sak och svarat…«
· Vad är det jag inte svarat på?

2. »Visa mig, David, en enda stavelse där jag sagt att tidskriften Komma får för lite bidrag. Ge mig ett enda bevis på att diskussionen handlar om det.«
· Jo, men snälle Peo Rask. Har du glömt hur du inledde debatten? Med en stort upplagslagen text som handlar om hur svårt det är för en nystartad tidskrift att komma in i stödordningen eftersom »gamla« tidskrifter »abonnerar« på stödet. Men detta kanske inte alls handlade om Komma?

3. »Det är av stor vikt att ordföranden för referensgruppen, liksom dess övriga ledamöter, i största möjliga mån måste stå fritt gentemot kulturtidskrifter.«
· Min uppfattning är att det är av stor vikt att ledamöterna i referensgruppen har erfarenhet av kulturtidskrifter, att man har kännedom om det område man lägger förslag om. Var i Kultursverige hittar man personer som aldrig haft med någon kulturtidskrift att göra? Är sådana rara plantor de lämpligaste att rekrytera som kulturtidskriftsexperter?
Nej, det är »varken möjligt eller önskvärt« (för att nu citera Kristina Rennerstedts inlägg). Eftersom det därmed uppstår risk för lojalitetskonflikter finns och tillämpas regler för jäv.

4. »Kanske får vi finna oss i att detta är vad som menas med ›strikta regler för jäv‹ eftersom ni inte ens ser eller reflekterar över problemet.«
· På vad bygger du detta påstående? Vad får dig att tro att vi »inte ens ser eller reflekterar över problemet«? Det är en problematik som är ständigt närvarande i gruppens diskussioner och som redovisas för Kulturrådets tjänstemän, styrelse och allmänhet. Medvetenheten om och öppenheten i frågan gör det till exempel möjligt för oss båda att föra denna debatt.

5. »Tidsbegränsa bidragen. Ett tidsbegränsat bidrag – på låt oss säga tio, femton år – skapar både trygghet samtidigt som det bidrar till rörlighet och förnyelse inom stödformen.«
· Trygghet? Trygghet för 00TAL? För Res Publica? Opsis Kalopsis? Tidningen Boken? Pockettidningen R? Alla dessa och ett stort antal andra skulle tvingas lägga ned med ditt förslag. Glänta skulle klara sig ytterligare ett par år innan det var dags att packa ihop. bang skulle få stänga butiken i år. Detta är ju också själva syftet med förslaget. Man kan säga mycket om det, men att det skulle skapa trygghet kan nog bara en redaktör för en alldeles nystartad tidskrift få för sig.
Att tidsbegränsa bidragen uppfattar jag som den centrala tanken i dina debattinlägg. Det är – det erkänner jag gärna – en originell tanke. Gör tankeexperimentet att flytta över modellen på andra kulturområden. Dra in offentligt stöd till alla teatrar äldre än femton år. Lägg ned alla konsthallar och museum som startats före 1991. Hur skulle presstödet se ut om alla tidningar äldre än femton år med automatik vore diskvalificerade från det? Tillämpa den på litteraturstödet. Endast böcker av författare under, ja vad – 50, 40, 30 år? – är berättigade till stöd? Nog skulle det bli »rörlighet« alltid.
I din värld förefaller alla tidskrifter vara generationstidskrifter. De blossar upp en kort tid, falnar och dör ut. Litteraturhistorien är fylld av sådana fyrbåkar. Men det är inte hela sanningen. Det är ett väldigt enögt perspektiv på hur tidskriftslandskapet ser ut.
Om du inte tänker så återstår alternativet att du anser att en tidskrift efter tio, femton år bör ha etablerat sig på marknaden och därmed inte längre i behov av statligt stöd. Det är att ha stor tilltro till marknadskrafterna. All erfarenhet talar emot det. Ytterst få kulturtidskrifter klarar sig på marknadens villkor. Det är därför det behövs ett statligt stöd. Att ironisera över tidskrifternas beroende av detta stöd uppfattar jag som nyliberal retorik.
Genom att i dina artiklar associera »gammalt« med trött och förkalkat och »nytt« med ungdom, fräschör och pigga provokationer gör du det enkelt för dig. Du slipper diskutera kvalitet. Nytt är bra, gammalt är dåligt. Det är populistisk retorik.

6. »Hårdare krav på utgivningsförpliktelser, d v s har man sökt för sex nummer och bara klarar av fyra bör det kunna avläsas i kommande bidragsfördelning.«
· Jag är överens. Det är också ett av de kriterier på kvalitet enligt vilka vi bedömer tidskrifterna. Frågan är bara: Hur snart bör en sådan minskning slå igenom? Mot kravet på snabba neddragningar står ett ur tidskriftens perspektiv rimligt krav på förutsägbarhet i anslagsgivningen. I många fall kan nedskärningar drabba anställda; uppsägningar kan ta tid att genomföra. Man bör helst varskos i förväg innan nedskärningar kommer. Mot önskan om flexibilitet och dynamik i anslagsgivningen står ett önskemål om rimlig rättssäkerhet och förutsägbarhet. Det finns inga enkla, snabba lösningar på det dilemmat.

7. »Tydligare krav vad gäller jäv.«
· Tydligare? Du gillar inte de nuvarande reglerna, det är uppenbart. Men på vilket sätt är de »otydliga«? Inga redaktionsmedlemmar, visst den tanken kan jag förstå (även om jag inte är överens). Men att personer som tidigare varit redaktörer inte ska få sitta i gruppen? Aldrig? Eller efter viss karantän? Ska det bero på hur högt stöd tidskriften har eller har haft? Hur, exakt, skulle en sådan regel utformas? Eller menar du på fullt allvar att enbart redaktörer vars tidskrifter gått omkull ska anses kvalificerade att sitta i gruppen?

8. »En annan idé vore att införa ett grundbidrag som sedan kan byggas på med differentierade nivåer. Det kan visserligen medföra att något färre tidskrifter ges möjlighet till stöd, samtidigt som man slipper potter i nivå med ›frimärkspengar‹.«
· För väldigt många tidskrifter är det som du nedlåtande kallar »frimärkspengar« av avgörande betydelse. Dels för de som inte skulle klara sig utan de 25.000 eller 50.000 kronor de erhåller, dels för dem där ett sådant relativt lågt belopp är första avsatsen i en trappa. Låga belopp sänker tröskeln och hjälper ett antal tidskrifter komma igång och kanske efter några år åstadkomma storverk. Det gör stödsystemet som helhet mer dynamiskt. Det finns nog många tidskrifter som inte alls skulle vilja »slippa« ett sådant stöd.
Grundbidrag + differentierade nivåer? Visst. Ingen dum idé. Men hur? Vilka tidskrifter ska anses berättigade till grundbidrag? Hur högt ska det vara? Enligt vilka kriterier ska differentieringar ske? Hur ska trappmodellen konstrueras? Hur ska de begränsade – alltför begränsade! – medlen fördelas?
Kom med ett sådant förslag! Då kommer du att upptäcka att du inte längre kan undvika att diskutera kvalitet. Och det är svårare än att räkna till femton år.

David Karlsson

Publicerad: 2006-04-07